Ett decennium

Starkt inspirerad av Aningen Udd känns det som ett bra läge att sammanfatta lite  grann.

Den första juni 2002 blev maken och jag formellt ägare till vårt hus Stensbo (som magistraten i Södertälje 1943 godkände som fastighetsbeteckning till en total kostnad av fyra kronor). Det är ganska mycket som har hänt sedan dess. Vi hade redan varit gifta i två år och våran vovve var också två. Katten var sex år och fick börja gå omkring på grus, gräs och snö. Det såg roligt ut första gången han gick över grusgången…

Hur som helst, maken och jag tycker att husrenovering är kul, och månaderna innan vi flyttade in på riktigt blev väggar målade, golv slipade och lök planterad. Vi hade badrum i källaren och ett ganska litet kök. Då semestern kom var det härligt med den stora, väl omhändertagna, trädgården. Det regnade en del i början av sommaren det året, och dag två på vår semester hade vi en halv decimeter vatten i källaren. Jag tillbringade dagen i sällskap med en hyrd vattendammsugare, utan synliga resultat. På kvällen var vi borta hemifrån i tre timmar och när vi kom hem hade vattnet sjunkit undan, helt av sig självt.

I augusti kom vi hem sent på kvällarna eftersom vi var med i sommarteatern Robin Hood. Nästan varje kväll blev vi välkomnade hem av en fet padda.

Under åren betade vi av projekt efter projekt. Grunden dränerades, ny fasad med extra isolering kom till tillsammans med nya fönster, en förstukvist byggdes liksom en liten frukostbalkong. Köket renoverades med ett passande felbeställt kök från makens arbetsplats. En friggebod lyftes in på tomten. Bubbelbad och bastu kom till i källaren.

Det var i bastun vi på allvar började prata om barn.

När storebror var ett år och fem månader ägnade vi tre veckors semester åt fyra olika resmål samtidigt som vi bytte plats på köket och stora sovrummet. Det var dock inte det enda vi gjorde. Strax därefter annonserade lillasyster sin blivande ankomst. När lillasyster var ett år insåg vi att hon inte kunde bo bakom pianot så länge till och vi byggde ut med några rum.

Äntligen fick vi plats för ett badrum uppe i värmen!

Nu kan man ju tycka att vi borde vara klara. Jo, det kan man ju tycka.

Nu är vi på den lilla pergolan. Den ska bli ett inglasat uterum. Med tapeter. Man jobbar ju inte i en färghandel för inte…

Det finns de som renoverar sönder sitt förhållande. Ett äktenskap håller inte för hur mycket byggdamm som helst, verkar det som. Jag tror att det är tvärtom för oss. Jag vill inte påstå att det är trälim som håller ihop oss, men kanske är det en liten del av det?

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här:unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden (eller mer om man vill) är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial påunicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Att förlora nyfikenheten

Det kanske bara är för att jag pluggar till förskollärare, men jag hör mycket om vikten av att inte förlora den nyfikenhet man hade som barn och den stora tragedi det är om det händer.

Missförstå mig inte nu, jag tycker att nyfikenhet är bra, så länge den inte leder till galna papparazzis och skvallertidningar. Men är just nyfikenheten så viktig?

Det finns så många viktiga egenskaper som barn har som är värda att bevara. Entusiasm, drivkraft, lekfullhet, fantasi, förmågan att leva i nuet, empati och närheten till de egna känslorna, för att nämna några. Så varför detta tjat om nyfikenhet?

Jag tänker att anledningen till att jag inte länge känner nyfikenhet inför färgblandning, leras hållfasthet, hur man bygger hus, hur vattnet kommer in i kranen och mycket annat helt enkelt är att jag redan vet de sakerna. Då fyller nyfikenheten inte längre någon funktion.

Där nyfikenheten slutar tar kompetensen och skaparglädjen vid. Förhoppningsvis.

Jag kan ju tillägga att jag fortfarande är nyfiken på barns utveckling och tankeprocesser, bland annat. Nyfikenheten finns, där den behövs. Men har den något egenvärde? Jag vet inte.

En debatt jag inte kan ta

Jag har det nog för bra.

Tittade in på David Eberhards blogg, sådär som jag gör ibland. Han verkar för tillfället vara djupt indragen i någon slags feministdebatt som jag har svårt att förstå. Läs gärna hans artikel i Newsmill!

Jag studerar till förskollärare vilket lite då och då leder in på ämnet ”genus”. Jag tycker att detta är bra och viktigt, då alla människor ska bli behandlade utefter sina personligheter och inte efter vad de har mellan benen, men utöver det förstår jag inte problemet, inte i Sverige.

Uppenbarligen har jag det för bra. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig hindrad av att ha snippa. Inte vid ett enda tillfälle har jag upplevt att jag skulle haft fördelar av att ha snopp.

(Jag har förvisso blivit kallad lilla gumman och väckt lite uppmärksamhet som 24-årig ordermottagare på brädgård, men det har knappast hindrat mig. Jag har snarare känt mig stolt över att, lite oväntat, jobba bland killarna. En skämtsam jargong inkluderar alla och hade det inte varit lilla gumman hade det varit något annat. Jag svarade med lilla gubben och fick garv tillbaka, så så var det med den könsmaktsordningen.)

I det samhälle vi har idag är min uppfattning att en människas begränsningar sitter i hens egen hjärna (och i vissa fall i henoms kropp, alla kan inte bli brandmän eller ballerinor). Det bästa vi kan lära våra barn är att inte ta åt sig så förtvivlat av vad andra tänker, tycker och säger om dem och till dem. Det finns i alla fall alltid både de som håller med och de som inte gör det. Och ska du kunna förolämpa mig, då måste jag först värdesätta din åsikt!

 

Med risk för att vara tjatig

 

men varför, VARFÖR, är de här jättefina t-shirtarna för barn märkta med ”pojk”?

Jag kanske skulle ta och köpa dem till tjejen och skicka in en bild…

Alla dessa dagar, eller Mycket snack och lite verkstad

Häromdagen, den 19/11, var det ”world day for prevention of child abuse”. Idag är det världsdagen för TV. Det påstår i alla fall min namnsdagswidget, och en snabb googling bekräftar. Äntligen min typ av dag, fira genom att titta på TV hela dagen! (OBS! Ironi!)

World day for prevention of child abuse är till för att ”Increase awareness & education about child abuse and violence toward children.” Det känns väl något viktigare än en TV-dag, men nu till min undran. Hjälper det?

Utan min smartphone och onaturliga önskan att ha koll på namnsdagarna hade jag inte haft en aning om denna dag. Det är faktiskt jättemånga dagar jag inte hade haft en aning om. Jag tror inte att jag är ensam.

FN-dagen känner jag till, det var när vi i mellanstadiet samlades i matsalen, för dagen dekorerad med utklippta fredsduvor och hemritade flaggor, och sjöng ”i natt jag drömde”. Kanelbullens dag har jag också koll på. Men hur borde vi har uppmärksammat 19/11? Demonstrerat på torget eller gått i fackeltåg i protest mot våld mot och utnyttjande av barn? Hade det hjälpt?

Eller borde vi alla ha tittat extra noga på varför barnet på gatan går sakta med nedslagna ögon?

Eller borde vi göra det varje dag?

Varför finns alla dessa dagar?

 

Min älskling!

Min dotter, tre och ett halvt år, har på barns vis fått mig att inse hur jag brukar tilltala henne.

Hon har en ny lek som går ut på att natta någon. Det kan till exempel vara hennes favoritgosedjur, Hello Kitty (jag veeet!), eller mig hon vill natta. Det kan också vara ett gosedjur som nattar ett annat.

När hon vill leka nattningsleken säger hon: ”nu ska du vara älskling och jag mamma”. Sen när hon har nattat färdigt mig (genom att dra en filt över mig och läsa en saga, vilket hon gör genom att hämta en vuxenbok och läsa sidnumren) vill hon så klart byta roller. ”Nu ska du vara mamma och jag älskling!”

Hon ser alltså barnet, den som nattas, sig själv, som ”älskling”.

Jag är rätt nöjd med det.

Tyvärr är det inte alla barn som är älsklingar. Titta in hos exempelvis unicef och se vad du kan göra!

 

Amning och alkohol

Jag måste vara galen som stoppar handen i det här getingboet…

Ammande mammor som dricker alkohol väcker alltid starka känslor. Å ena sidan de som (med all rätt) anser att de två sakerna inte hör ihop, å andra sidan de som (med all rätt) tycker att mammor får göra som de vill, eftersom bröstmjölkens promillehalt ändå blir lägre än en Sprite.

(Jag har nu inte gett mina bebisar Sprite heller, men det hör inte hit.)

Jag vill ställa mig mitt emellan och försöka tala förstånd med båda dessa gaphalsar. (När jag är klar med det åker jag ner till gränsen mellan Israel och Palestina. Det kommer nog att gå bra!)

Å ena sidan: Nej, det är inte hela världen att dricka vin till maten när man ammar. Mjölken blir inte förstörd. Super man sig aspackad skulle nog jag tycka att man kan vänta med att amma sitt barn tills man nyktrat till (då är även mjölken garanterat alkoholfri igen).

Å andra sidan: Nej, jag tycker inte att bebisar och alkohol hör ihop. Bröstmjölken är inte mitt främsta argument. Ett argument är att en bebis ska inte sova i samma säng som någon som har druckit, eftersom den naturliga spärren att inte lägga sig på sitt barn försvinner. Själv har jag dessutom alltid känt en trygghet i att kunna köra hem till barnvakten fort, eller köra mitt barn till sjukhus om det skulle behövas.

Det är olagligt att köra bil med en viss mängd alkohol i kroppen, men det finns inga gränser för hur mycket man får ha druckit när man ska ta hand om en liten bebis, eller för den delen ett stort barn. Det är bara det egna omdömet som styr.

Lite mer omdöme, tack!

Farlig värld eller rädda föräldrar?

Först och främst:

Jag vill inte komma med några pekpinnar. Jag vill försöka se saken ur ett annat perspektiv.

Jo. Det här med curlingföräldrar och livspussel. Det är svårt att få ihop vardagen när man har minst två barn med flera fritidsaktiviteter i veckan var.  Det är det. Det är svårt att hinna skjutsa till allt.

Ofta hör man argumentet att ”ja, men man vågar ju inte låta ungarna åka buss eller tunnelbana eller gå själva, det är ju så mycket som kan hända”. (Underförstått: det springer så många rånare/våldtäktsmän lösa nuförtiden. Annat var det på min tid!) Jag tänker såklart själv i de banorna. Självklart är det läskigt att sätta sin älskade avkomma på en buss. OM det skulle hända något, OM barnet blir trakasserat/rånat/våldtaget och jag hade kunnat förhindra det med en enkel biltur, hur kommer jag att känna då?

Ja, jag vet att brottsstatistiken pekar åt fel håll, samhällsklimatet är hårdare och livet på många sätt är svårare och osäkrare än förr. Ju förr desto bättre. Men ändå.

Var mina föräldrar helt lugna första gången jag tog bussen till stan själv? Var mina föräldrars föräldrar helt lugna när deras barn åkte utomlands första gången? (Undrar hur många ungdomar som åker på språkresa själva i tre veckor som brukar bli skjutsade hemma?)

Säkert inte. Det är skitläskigt att släppa sina barn utom synhåll. Första gången min son var ute i trädgården själv (inhägnad trädgård vid liten återvändsgata, inte så många barnkidnappare som passerar här) var jag tvungen att kolla ut genom fönstret var 30:e sekund. Nu brukar jag låta barnen gå på andra sidan ett hyreshus när vi går till förskolan. Det tycker de är roligt, säkert för att de får känna att de klarar sig själva en stund. Jag tycker det är lite läskigt, men jag börjar vänja mig. Det är nog tricket, släpp lite i taget.

Släpp lite i taget. Håll inte barnen inom synhåll tills de flyttar hemifrån. Jag tror att det är att göra dem (och dig) en björntjänst. Livet är farligt, så är det, men det finns saker som är farligare än att åka buss. Ständig rädsla, t ex.

Att släppa taget… ibland

Det finns mycket som är skrämmande med att vara förälder. Idag konfronterades jag med en av de värre. Raukar.

Jodå, vi är ju på Gotland, och idag åkte vi till Fårö. Vi började med raukområdena på ön, först besökte vi klassikern ”hunden” för att sedan åka upp till norra delen av ön, till Langshammar. Det är ett spännande och roligt område, för raukarna är stora, höga och står direkt på stranden, så det är lätt att komma nära dem. Kanske lite för lätt.

En rauk är av naturen skrovlig och därmed otroligt lätt att klättra upp på för vem som helst med gympadojjor. (Åtminstone de som inte är helt vertikala.) Även fem- och treåringar. Om ni sett själva vilken fart lillasyster satte uppför raukarna skulle ni förstått. Det en treåring (eller en femåring) inte tänker på i första läget är hur och var man ska klättra ner igen. Det kan ge problem. Det kan också ge glädje av det här slaget:

Jag har förut skrivit om vad som händer med barn som lyder sina föräldrar. Nu kan jag lägga till ”…kommer de aldrig att klättra upp till himlen.”