Att nämna problem vid namn

I skolverkets rapport Flerspråkighet i förskolan finns mycket intressant att läsa om vikten av att utveckla sitt modersmål även om det inte är svenska. Barn som har ett väl utvecklat förstaspråk kommer dels att ha lättare för sitt andraspråk än annars, dels är alla språkkunskaper en tillgång i vår värld idag, sannolikt också imorgon.

Det är bara en liiiiten detalj som stör mig i den rapporten. Är skolverket så rädd för att trampa någon på tårna att de inte vågar säga rakt ut vad de menar?

Fråga: Vad gör man om det bara finns flerspråkiga pedagoger på avdelningen?

Svar: Vår uppgift i förskolan är att stimulera barnens språkutveckling såväl på svenska som på modersmålet. Barn har rätt till att lära sig en välfungerande svenska. Om situationen är sådan på en avdelning att pedagogerna enbart är flerspråkiga kan man stimulera svenska språket genom att låta barnen lyssna på svenska från andra källor…

(Flerspråkighet i förskolan, Skolverket 2008, s. 21)

När man menar ”pedagoger som inte har svenska som modersmål”, varför kallar man dem ”flerspråkiga”? Först när jag läste frågan förstod jag den inte. Hur kan det vara ett problem att alla pedagoger kan mer än ett språk?

När man läser svaret förstår man problemet, om man har lärt sig konsten att läsa mellan raderna. Observera att jag inte lägger några värderingar i att det finns förskoleavdelningar med enbart utlandsfödda pedagoger. Jag tror att det är värdefullt på avdelningar där det finns många utlandsfödda barn. Det är så klart viktigt att de barnen får höra bra svenska och det finns det strategier för, bra!

Mitt problem kvarstår däremot:

Om inte skolverket talar så att ens en infödd begriper, hur ska då de utlandsfödda kunna förstå?

Förebilder

Idag har jag fått en aha-upplevelse!

Jag satt och slökollade mitt twitterflöde när följande dök upp:

Jag vet inte riktigt vad som förorsakat tweetet, men plötsligt insåg jag vilket korkat dravel vi ägnar oss åt på lärarutbildningens seminarier. När vi pratar om varför så få tjejer gillar fysik och matematik får man alltid höra argumentet ”det finns så få kvinnliga förebilder”. Vilket nonsens. Varför kan inte en tjej ha en manlig förebild?

(Varför nämner man aldrig att högstadieelever har så få tonårsfysiker som förebilder? Det vore väl ännu lättare att relatera till?)

Ett exempel ur livet:

Jag pluggar till förskollärare. Min förebild inom yrket är min praktikplatshandledare. Jag hoppas att jag kommer att besitta samma engagemang, glädje, kunskap, intresse, upptäckarlust och auktoritet år efter år. Min handledare bangar inte för en diskussion, oavsett om det handlar om utvecklingsteorier eller fiskarter; det är alltid roligt att dissekera något ämne med min handledare.

Bortsett från vårat intresse för barn och deras utveckling och lärande (och en förmåga att intressera oss för lite av varje som verkar intressant) har vi nog egentligen inte så mycket gemensamt, varken fritidsintressen, ålder eller kön. Men vet ni vad? Det är helt oväsentligt i sammanhanget. Han är inte min förebild för att han är intresserad av en viss sport, är ett visst antal år gammal eller är man. Han är min förebild för att han är bra på något som jag vill bli bra på.

Så varför kan inte en tjej ha Einstein som förebild? Han är ju hur cool som helst!

Snyta ungar och byta blöjor

Va? Tre och ett halvt år på högskola för att lära sig snyta ungar?

Jag läste i kommentarerna till det här inlägget av Fredrik Backman (jag vill poängtera att jag tycker att själva inlägget är hur kul som helst, och jag förstår inte hur förskollärare kan ta illa upp om de inte är totalt befriade från all förståelse av ironi) att folk har lite fördomar om förskollärare och annan förskolepersonal. Jag tror att en del av förvirringen kommer sig av att man inte kan kalla all personal på en genomsnittlig förskola för förskollärare, eftersom många är barnskötare. (Barnskötare: har gymnasieutbildning. Förskollärare: har högskoleutbildning. (Vill du veta mer om vad förskollärarutbildningen innebär finns ett exempel här.))

Jag studerar på högskola för att bli förskollärare. Jag säger oftast ”förskola” och ”förskollärare”, utom när jag slarvigt säger ”dagis” och ”fröken”, mest till mina barn. Jag tar inte illa upp när andra säger ”dagis” och ”fröken” eftersom jag aldrig har uppfattat att de menar något nedsättande.

Jag tar illa upp när folk ser ner på förskollärare för att de tror att det är ett okvalificerat yrke som går ut på att passa barn och hålla dem mätta och snutna tills föräldrarna kommer och hämtar dem. En förskollärare är en lärare. I förskolan. Då förskolebarn är så små måste man givetvis tillhandahålla mat, rena blöjor och näsdukar också, men förskollärare är duktiga på att göra även de aktiviteterna lärorika och intressanta.

Det skulle vara intressant att få en inblick i hur de som ser ner på förskolan och dess personal tänker om sina barn och om de vuxna som tar hand om avkomman större delen av deras vakna tid. Fast det är nog inte småbarnsföräldrarna som står för föraktet. De vet ju bättre. Det är nog oftare den äldre generationen, som minsann klarade sig bra på egen hand, lekandes mellan bilarna på gatan från 6 månaders ålder… (OBS, ironi!)

Inte en enda gång under de tre och ett halvt åren som utbildningen tar diskuteras hur man bäst snyter ett barn. Vi har viktigare saker att prata om.

 

Skolplikt för treåringar?

Inför skolplikt från tre års ålder

Jag borde ha en åsikt om detta, men tanken är för ny för mig än.

Min allra första känsla är ”Är de galna? Tvinga treåringar till förskolan?”

Min första rediga tanke är att det inte skulle göra så stor praktisk skillnad för barnen och deras föräldrar, de flesta går ju redan i förskolan.

Nästa sak som dyker upp i mitt huvud är att det är bra att förskolan får ett ökat värde, införlivas i skolsystemet på riktigt och tas mer på allvar av den stora massan.

Efter det kommer insikten att det förmodligen inte handlar om så många timmar i veckan, den allmänna förskolan är fortfarande på 15 timmar i veckan vilket inte inkräktar på barns rätt att vara barn, snarare tvärt om, då det tvingar föräldrarna att låta barnen lära sig leka med andra barn.

Förslaget må grunda sig på senare studieresultat, men jag tror att det är minst lika viktigt för den sociala kompetensen. Det är svårt att förbereda sig för skolans värld hemma. Jag tror inte heller att öppna förskolan är samma sak.

Så, liten skillnad i praktiken, bättre förberedelse för skolan för de barn som beslutet berör, det låter inte så galet. Inte om man kan se förbi de hemska orden ”skolplikt” och ”treåringar” i samma mening. Det är väl ingen som tror att småbarnen ska sitta i bänkar och ha ämnesundervisning?

Eller har jag missat något? Är det hemskt?

Vad gjorde jag före -94?

1994 var året då jag för första gången kom i kontakt med Internet.

Nu, 17 år senare, förstår jag inte hur jag klarade mig före det. Jag har inte skrivit i min analoga adressbok på rätt många år, t ex.

Det jag tycker bäst om är nog ändå all visdom och mänsklighet man kan hitta om man bara letar lite, eller får tips av sina vänner. Nu senast har jag råkat på ett par bloggar som är rena guldgruvor för mig som förskollärarstudent, eller vem som helst som är lite intresserad av (för)skolan:

Pedagogiska kullerbyttan

Tysta tankar

Tack för det ni delar med er, jag kommer att läsa det, jag lovar!

 

 

 

 

Jobbigt nytänkande

När ett litet barn har lärt sig, eller vant sig vid, något så kan man lita på att det sitter. Har man lyckats pränta in att man måste ha mössa och vantar ute eftersom man fryser annars kommer inte våren bara som en glad överraskning – då är det nämligen dags att lära om.

Det var en intressant erfarenhet att hjälpa förskolebarnen att klä på sig idag. Fler än vanligt var negativt inställda, av dem ville några ha mindre kläder än vad vi ville dra på dem, men de flesta ville ha mer. ”Det behövs inte, det är varmt” var inte mycket till argument, tyckte de. Overall skulle det vara, trots sol och sommarvärme på gården.

Nåväl, de har väl vant sig av med overall och vantar lagom till hösten…

Söta våfflor

Förskolan där mina barn går bjuder inte på sötsaker. När någon fyller år firar de med fruktsallad och extra uppmärksamhet mot födelsedagsbarnet, krona på huvudet och flagga vid tallriken och sånt. När det är påsk har de inte godis i ägget utan vindruvor eller något annat gott.

Det tycker jag generellt är bra. Inte för att jag skulle tycka illa om att de fick en glass ibland eller så, men det blir i alla fall så mycket fokus på sötsaker hemma, lördagsgodis, fredagsmys, tårta och kakor på födelsedagskalas, bullar hos mormor… Det är väl bra då att visa att man kan ha jätteroligt på andra sätt än bara genom att äta onyttigheter.

Däremot tycker jag väl att de drog principen lite väl långt när argumentet mot våfflor på våffeldagen var att de är för söta. Jag tycker att det är bra att de inte äter våfflor eftersom de är så näringsfattiga och barnen riskerar att bli jättetrötta framåt eftermiddagen på våffeldiet, men söta? Mjöl, mjölk, ägg, bakpulver? Lite sylt är väl ändå ok, eller?

En annan bra sak med att de inte äter våfflor på förskolan är att vi i alla fall ska äta det på lördag. Mums!

Annorlunda fotoestetik

Jag är inte någon hängiven fotograf. Jag har bara kommit till bilder som har personligt värde för mig och familjen (vissa har bättre koll på detta), men nu har jag utvecklat en för mig ny typ av fotoestetik: Ickeidentitetismen.

Ickeidentitetism är något jag idkar på förskolan där jag gör VFU (VerksamhetsFörlagd Utbildning. Dvs praktik.) för att kunna använda bilderna som illustration i fördjupningsarbeten och dylikt. Det kan vara väldigt känsligt att använda bilder på barn, så plötsligt har jag blivit väldigt förtjust i att fotografera ryggar, hår och händer. Här är en illustration på hur vi hjälptes åt att ta hand om den stora planteringsbaljan. Notera avsaknaden av identitet…

Rosa + blått = lila?

”I en färsk enkätundersökning bland nära 600 medlemmar i internetforumet Passagen svarade exempelvis 57 procent att de inte ville att deras barn ska gå i en förskola som arbetar med jämställdhet. Bara 30 procent svarade att de vill det.”

Jämställdhet är demokrati

Jag kan inte tro det är sant! 57% vill inte att deras barn ska gå i en förskola som arbetar med jämställdhet!

Nu vet jag i ärlighetens namn inte hur frågan är ställd, men jag skulle ha lättare att förstå om 57% inte brydde sig om vilket istället för att, som det låter, aktivt välja bort en så viktig demokratifråga.

Jag struntar i färger. Jag skiter fullständigt i om barn, ungdomar eller vuxna följer ”traditionella könsmönster” eller inte, så länge inte det påverkar rättigheter, löner eller maktförhållanden. Jag har nog haft tur, för jag har aldrig i hela mitt liv upplevt att jag har hindrats av mitt kön. Jag har inte valt något med min könstillhörighet som en faktor, jag har bara gått på intresse och praktiska möjligheter.

Det jag önskar mest i livet för mina barn är just det – att få välja väg efter vad de vill och inget annat. Om de kan få en uppfattning om att det är möjligt redan som små – så mycket bättre!

Filmburkar och femtioöringar

Digitalkameran och 50-öringens försvinnande är två saker som jag i stort ställer mig positiv till. Det finns dock nackdelar. Vi hemmalabbande förskollärare får problem när vårat labbmaterial försvinner.

Hur ska man göra fruktbatterier utan kopparmynt? Hur ska man göra bakpulversmällare utan filmburkar?

Jag behöver filmburkar!