Rapport

Ja just det, jag lovade en rapport.

Jag vann auktionen på den här:

vilket jag är väldigt glad för. Den här söta sockerskålen hör till mina favorit-tekoppar.

Däremot förlorade jag budgivningen på en sån här:

vilket var väldigt tråkigt eftersom jag har en blå, vilket är den vanliga färgen, och gärna hade haft en vit också. Till kaffe, måhända? Men vad gör man när det sitter någon och kastar in ett (säkert) skyhögt bud sista sekunden? Den som vann den hade säkert gått högre än jag i alla fall, men irriterande att sitta och sukta efter den hela dagen för att torska på målsnöret kl 23:52…

Små kickar i vardagen

Jag leder två auktioner på tradera just nu.

Det är en lite ovanlig sak, och en mer ovanlig sak som jag aldrig sett förut.

Jag vill gärna ha dem.

Auktionerna tar slut i natt, en strax före tolvslaget och en strax efter.

Återkommer med rapport imorgon.

Eventuellt behöver jag ett besök hos en nagelteknolog då.

It makes me så förbannad

Facebookannons:

En sak kan jag garantera: tjejen på bilden har inte just gått ner 7,2 kilo på en vecka. Då hade hon sett ut så här:

Jag var med om att gå ner ett helt kilo på ett dygn en gång när en massa faktorer gick emot mig samtidigt. Det var sk*tjobbigt. Att göra det sju dagar i rad… jag undrar om det ens är möjligt utan att kollapsa efter några dagar?

Till saken. Jag vet detta. Jag bryr mig inte om den där sanslösa reklamen som verkar tro att folk kan gå på den uppenbara lögnen att man kan gå ner 7,2 kg, dessutom just på magen (det är tuttarna som försvinner först, kom ihåg det!), på en vecka. Jag hoppas bara att den inte dyker upp på facebook när någon oerfaren tonåring med dassig självkänsla loggar in.

En debatt jag inte kan ta

Jag har det nog för bra.

Tittade in på David Eberhards blogg, sådär som jag gör ibland. Han verkar för tillfället vara djupt indragen i någon slags feministdebatt som jag har svårt att förstå. Läs gärna hans artikel i Newsmill!

Jag studerar till förskollärare vilket lite då och då leder in på ämnet ”genus”. Jag tycker att detta är bra och viktigt, då alla människor ska bli behandlade utefter sina personligheter och inte efter vad de har mellan benen, men utöver det förstår jag inte problemet, inte i Sverige.

Uppenbarligen har jag det för bra. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig hindrad av att ha snippa. Inte vid ett enda tillfälle har jag upplevt att jag skulle haft fördelar av att ha snopp.

(Jag har förvisso blivit kallad lilla gumman och väckt lite uppmärksamhet som 24-årig ordermottagare på brädgård, men det har knappast hindrat mig. Jag har snarare känt mig stolt över att, lite oväntat, jobba bland killarna. En skämtsam jargong inkluderar alla och hade det inte varit lilla gumman hade det varit något annat. Jag svarade med lilla gubben och fick garv tillbaka, så så var det med den könsmaktsordningen.)

I det samhälle vi har idag är min uppfattning att en människas begränsningar sitter i hens egen hjärna (och i vissa fall i henoms kropp, alla kan inte bli brandmän eller ballerinor). Det bästa vi kan lära våra barn är att inte ta åt sig så förtvivlat av vad andra tänker, tycker och säger om dem och till dem. Det finns i alla fall alltid både de som håller med och de som inte gör det. Och ska du kunna förolämpa mig, då måste jag först värdesätta din åsikt!

 

Insikter på ett träningspass

Kropp och själ är ett. Häromdagen lärde jag mig något om balans.

Jag har gymnastiserat och ridit i många år och borde ha en välutvecklad balans, men det är tyvärr nog bara sant så länge jag står på två ben. Jag vet att balansen vinner på att man tar sikte på en stilla punkt en bit bort, varför jag ofta tillbringar balansövningarna på Friskis och Svettis med att fånstirra på ett dörrhandtag. Det hjälper, tja, sådär.

Under ett pass nyligen insåg jag plötsligt att det inte räcker med att veta var dörrhandtaget är, jag måste också veta var jag är. (Ja, det här kommer att låta flummigt. Ingen tvingar dig att läsa vidare.) Om jag känner mig själv, min omgivning och förhållandet däremellan har jag balans. Om jag tänker mig en lodlinje och en våglinje som korsar varandra ungefär i mitt hjärta kan jag stå på ett ben nästan hur länge som helst. Mysko va? (Jag varnade dig.)

Det här leder till en, för mig, självklar insikt. Samma sak gäller även utanför jympasalen. Det räcker inte att veta var dörrhandtagen finns, jag måste också veta var jag finns i förhållande till dem. Om jag känner både mig själv och min omgivning kan jag hitta balans i livet.

Lite mer balans fick jag i slutet av passet, när det var dags för stretching och vila. En av låtarna var en ”gammal” fin låt av Elton John som kan tyckas vara lite smörig och klyschig, men några rader kunde jag verkligen relatera till. Varför man alls går och tränar, t ex:

There’s a calm surrender to the rush of day
When the heat of the rolling world can be turned away

Jag har haft en ganska tuff början på 2012. Det mesta ljusnar nu, men några rader träffade mig rakt i hjärtat:

There’s a time for everyone if they only learn
That the twisting kaleidoscope moves us all in turn

Ibland snurrar livet oss i riktningar vi inte har valt själva. Det må vara hänt, vi kan inte göra något åt att det händer saker runt omkring oss. Däremot kan vi, med rätt balans, hitta styrka att göra något åt det.

Dagens i-landsproblem

Vilken ska jag börja med?

Instinkter vs erfarenhet

Ser ett program på Nat Geo Wild om de nordamerikanska örnarna. De har en kamera riktad in i ett örnbo så man får se helt fantastiska bilder på deras familjeliv.

Just den här familjen består av en gammal erfaren pappa och en oerfaren förstagångsmamma. Den första ungen har kläckts och den piper högt och tigger om mat. Mamman förstår inte. Det finns mat i boet, men ungen får inget och blir så utmattad av hunger att den slutar be om det. Efter en stund börjar mamman äta själv. Tack och lov kommer den erfarna hanen och ger ungen mat. Ett par dagar senare har honan lärt sig en hel del och hjälper till hon också.

Är det bara jag som ser parallellen till mig själv? Instinkter i all ära, men även djur kan behöva lära sig hur man tar hand om sina små. Erfarenhet slår biologi. Jag tycker att det är hoppfullt. Man kan lära sig det man inte har fötts med. Kan en örn så kan väl du eller jag?

Rapport från kreativitetslägret

Efter två dagars ohämmat skapande har jag, i intensivt samarbete med mina kurskamrater (mer eller mindre galna), åstadkommit en hel del. Ljudsagor, scanneranimationer, dockteater och diverse egenhändigt tillverkade figurer till exempel.

 

Naturfotografi – inte bara enkelt!

I min förskollärarutbildning har jag nu kommit till kursen ”Bild- och ljudskapande med barn – att uppleva naturen”. Det är en väldigt rolig kurs som nu i början har gett oss ett par fotouppgifter.

Den första handlade om att beskriva oss själva med tre bilder. Jag valde dessa. Tolka själva:

Uppgiften jag håller på med nu är en bildserie på 20-25 bilder som ska beskriva min närmiljö på något intressant sätt.

Jag har flera idéer på teman. En handlar om livet på vintern, då det äntligen har blivit vinter, varför jag har tillbringat en längre stund sittandes i snön utanför huset, väntandes på hungriga fåglar.

Fåglarna var inte sådär jättehungriga. De prioriterade i alla fall inte en jordnöt framför livet. Att katten Stina höll mig sällskap och utstötte små upphetsade mjau för varje pippi som närmade sig hjälpte nog inte till.

Jag fick inga närbilder. Jag fick inga såna där häftiga bilder på blåmesar i luften där man ser varje fjäder i vingen. Jag fick några talgoxar på långt håll och en väldig massa dåliga närbilder på snöflingor i kattpäls. Jag fick en ganska trevlig, men suddig, bild på en nötväcka:

Efter en stund insåg jag att det var dags att gå in om jag någonsin ville känna min rumpa igen. Enligt kameran hade det då gått 24 minuter.

Jag har en lång väg kvar…

När sorgen har gått hela cirkeln

Ibland blir man så ledsen att det känns som att det aldrig kommer att gå över. Man ältar samma fraser om och om igen som om man måste gnugga in smärtan riktigt ordentligt, som om det inte räcker att gråta, som om man måste övertyga sig själv om hur hemskt det är.

Det är ingen idé att bita ihop. Visst kan man kanske göra det ett tag. Man kanske är tvungen av situationen, men om det alls går, går det bara en stund.

Men tänk så finurlig kroppen är! Det går över! Man orkar inte vara förtvivlad hur länge som helst. Min erfarenhet är att kroppen inte pallar mer än två timmars hysterisk gråt eller en dags molande magvärk, sen tar det stopp.

Jag vill påstå att det som återstår på andra sidan sorgen är perspektiv. Man inser att vardagens små bekymmer är bagateller.
Om man är ledsen för att någon kär har gått bort tvingas man inse att livet trots allt går vidare även fast saknaden alltid finns kvar.
Om man är ledsen över ett pågående problem som inte verkar vilja ta slut tvingas man inse att det trots allt ”bara” är ett problem. Man gör vad man kan för att lösa det, mer kan man inte göra.
I båda fallen får man känna att det är okej att vara ledsen. Det känns bättre sen, när sorgen har gått runt hela cirkeln.