En helt ny värld

Jag besökte den för mig nya världen Thule i helgen. Det hände lite grejer. Jag…

  • stridstränade med båge, kastspjut, svärd och sköld, med både vuxna och barn.
  • blev slängd i snön för allmän gnällighet. Eller var det ordervägran?
  • blev pikad med skämt om spadar.
  • patrullerade området i fullmåne.
  • gick omkring i tre lager yllesockor.
  • var lätt halt beroende på en gammal skada jag helst inte vill prata om.
  • spelade tärningsspel om pengar.
  • åt jättegod mat.
  • lyssnade på luta, harpa och säckpipa.
  • sov på en renfäll överst i en trevåningssäng. 180 hög, ca 60 bred, utan räcke och utan stege. Bara att klättra.
  • fick vänja mig vid både ringbrynja och tung plåthjälm med nässkydd.
  • saluterade fursten
  • bevittnade och deltog i diverse magiska ritualer.
  • var del i en säkerhetseskort av finfolk som skulle besöka en gruva.
  • jagade rebeller med pilbåge.
  • sköt massor, träffade förmodligen ingen.
  • (förutom barnen på gården, de var ganska lätta att träffa)
  • fick se mina egna pilar flyga mot mig.
  • fick säga saker som ”ta ett steg närmare, gör min dag!” och ”mina pilar lyder bara mig”. Det senare besvarades med ”då kanske du skulle beordra dem att träffa”.
  • hamnade i pilsvärm från sagda rebeller och blev skadad i höften och slog axeln ur led.
  • sköt därför sista pilen sittande på marken med fötterna på bågen och en hand på strängen och pilen.
  • blev förvånad över hur bra det fungerade.
  • drog svärdet ur skidan jag låg på och sårade en rebells ben.
  • missade knappt när jag kastade en dolk mot en annan rebell när jag låg framstupa på marken och bara hade ögonvrån att sikta med.
  • stapplade hem igen stödd på mina legionärskamrater och blev hoplappad av en mycket suspekt, om än yrkeskunnig, doktor.
  • fick armen dragen rätt av en ängel, tror jag. Det kanske var en dröm.
  • åt jättegod lunch med en arm fastbunden mot kroppen.
  • blev helad med blodsmagi vilket är ungefär tio gånger mer smärtsamt än att bli skadad från början. Vrålade mig hes och hördes förmodligen ända bort till Griftedal.
  • fick ansiktet nersmetat med blod.
  • blev även befriad från den gamla hältan.
  • bevakade en mörk skogsdunge.
  • åt ännu mer jättegod mat.
  • drack av den suspekta doktorns vin och överlevde, helt utan direkta biverkningar.
  • åt spektakulär rosenmjölk i dess dallrigaste form.
  • slog ner rebeller med svärd.
  • råkade slå lite på en av mina kollegor i legionen. Det var ju så mörkt…
  • blev själv sårad i benet, återigen lätt halt.
  • fick en ny flickvän och kommer eventuellt att ansöka om förflyttning till transportbrigaden, men
  • blev eventuellt värvad till de jätteonda magikerna. Det finns många framtider.
  • förlorade helt självklart första armbrytningen mot elitförbandets sergeant, men vann förstås med vänster arm. Svärdsarmen…
  • fick med mig alla pilar hem igen, i gott skick.
  • hade fantastiskt roligt!

Jag väckte lite uppmärksamhet när jag tittade in på Ica i yllekjortel och yllebyxor på väg hem och tänkte att det nog var bra att jag tvättat bort allt fejkblod från ansiktet.
För övrigt säger jag inte att det är lättare att gå på toa i hellång brudklänning med stor fluffig underkjol än med legionärsutrustning med gambeson, ringbrynja, fyra lager knälånga ylleplagg och svärd vid sidan, jag säger bara att det är en relevant liknelse!

Tack alla inblandade, arrangörer och deltagare, för alla fantastiska upplevelser!

Torun Grävare, Atle och korpral Ritva Korpvinge från Legion I håller humöret uppe, till skillnad från sergeant Stengrim Skarpe från Svartsenslegionen. Han är mer… seriös.

Legion I! FÖR FURSTEN!

2016 – om att uppskatta och bli uppskattad

2016 har varit ett fantastiskt år för mig. Familj, vänner, lajv och massor av musik. Året med Rönninge Show Chorus har varit sagolikt. Jag har fått både sjunga och dansa och vinna VM-guld. Jag uppskattar verkligen allt jag har fått vara med om i år och alla jag har fått dela upplevelserna med!

En vän sa till mig att jag ”är bra på att uppskatta”. Det fick mig att fundera lite över det där med uppskattning. Vad är det och hur stor roll spelar det?

Min första tanke var att det är vad mitt jobb går ut på. Jag arbetar med små barn som precis har börjat upptäcka världen och sina egna förmågor. Min uppskattning kan leda dem mot nya stordåd, liksom brist på detsamma kan släcka lusten och nyfikenheten. Har du sett ögonen hos ett barn som just klarat av en utmaning alldeles själv för första gången? De lyser som stjärnor, så för allt i världen – släck dem inte!

Nästa tanke var att jag har fått ta emot en hel del uppskattning själv. Varje gång jag kommer till jobbet möts jag av små barn som tittar upp, ler, ropar mitt namn och kommer springande. Jag har kollegor och lagledare som visar att de uppskattar det jag gör. Jag har familj, släkt och vänner som är duktiga på att visa uppskattning på olika sätt. Jag har vistats på barbershopkonvent där oräkneliga okända kommer fram och öser uppskattning över oss Rönningesångare. Jag har lärt mig att jag måste våga lita på den och ta emot den. Det kan vara svårt med nya bekantskaper och därför ger jag inte alltid ett strålande första intryck, men vi har väl alla något att jobba på.

Senaste gången jag blev överöst av oväntad uppskattning var när jag vågade ta med gitarren till ett kalas. Jag älskar att spela och sjunga, men varför skulle andra tycka om att höra på? Inte vet jag, men uppskattat blev det! (Det kanske berodde lite grann på vinet och lite mer på att de fick sjunga med…)

Så sista tanken just nu om varför det är så viktigt att kunna uppskatta: för att må bra. Jag gick till jobbet i mörkret före sju i morse. I min stadsdel är det inte så många extravaganta julbelysningar som i vissa andra, men några hysteriskt blinkande balkonger syns även här. Jag har aldrig förstått det eller tyckt om det, men jag har ändå möjligheten att välja hur jag vill må. Vill jag vara irriterad och överlägsen och tänka att det är idiotiskt, eller vill jag uppskatta att mina medmänniskor anstränger sig för att dekorera och lysa upp tillvaron för oss andra på ett sätt de tycker om? De för mig okända människorna bakom de blinkande balkongerna påverkas inte av mina åsikter, men jag gör det.

Jag har insett hur viktigt det är att uppskatta och att visa uppskattning. Jag, liksom andra, behöver det för att må bra. För allas skull, och min egen. Och med lite tur får jag uppskattning tillbaka. Under 2016 har jag fått det i överflöd, från många håll, och det är jag mycket tacksam för!

Go out with a bang!

Vi vann. VI VANN!

Vi vann stort och krossade motståndet. Att vinna tävlingen på 96,8% och 135 poäng ner till tvåan kanske inte säger så mycket för den oinvigde, men på den här nivån är det inte bara stort utan enormt.

Mitt starkaste minne av prisceremonin var när vi sjöng den traditionella extrasången. I början av Zing sitter förstaledet på golvet och när jag satt där med ena handen på mattan insåg jag verkligen var jag var och vad jag höll på med; på scenen med min kära kära kör för att acceptera ett VM-guld. Hur många får göra det?

Men först en vinnarselfie!

 
Under kvällen firades det naturligtvis med middag, tal, skratt, sång och poängredovisning. 

När körens eget firande började ta slut tog jag mig i kragen och följde med 20 personer till en av Las Vegas häftigaste, mest påkostade, nattklubbar, Omnia på Ceasars Palace. 

  
Kvällens gästDJ var från Swedish House Mafia och trycket på klubben och musiken var helt obeskrivlig. Vi stannade inte så länge, men det var en upplevelse att se. Las Vegas är INTE staden för halvdant eller sparande…

Nu är det bara den långa hemresan kvar. Det finns inget jag önskar mer just nu än förmågan att snabbspola det kommande dygnet, för nu längtar jag verkligen hem till min familj. 

Simon, Ella och Tor: JAG ÄLSKAR ER!

Priviligierad

Så i torsdags var det dags för körsemifinalen och vi gav publiken hela vår glädje och hela våra hjärtan. Det var magiskt! En oväntad upplevelse för mig var att stå kvar med förstaledet längst fram på scenen medan resten av kören gick  av. Det var en speciell upplevelse att få se publiken och domarna försöka ta sig samman!

Efteråt kunde vi inte gå många meter i taget bland folk utan att bli stoppade av människor som öste beröm över oss. Det är inte helt enkelt att hålla fötterna på jorden i det läget.

Det som slår mig idag är hur otroligt priviligierad jag och alla mina sångarsystrar är. Jag får sjunga och dansa med en kör i absolut världsklass varje vecka och uppträda på stora amerikanska scener inför tusentals jublande fans med några års mellanrum. Jag önskar att alla fick vara med om något liknande. 

Om 7 1/2 timme står vi på finalscenen. Äntligen är det dags för oss att ge publiken vår största gåva. 

Jag har värdens bästa hobby!

En liten del av Rönninge Show Chorus under semifinalen i Las Vegas 20/10 2016

Nu vi känna roligt komma!

Oh Ah Oh Ah Eh
VI ÄR HELSINGBORGARE!

Inte nog med att Pearls of the Sound vann tävlingen för de mindre körerna, de vann med magiska rekordpoäng! (1399) 

Ingen av oss på plats är förvånade, deras show var så snygg, så bra, så underhållande och sååå välsjungen! 

Pärlorna har satt stämningen för veckan och under repet idag fick jag en flashback till veckan i Honolulu 2013; visst var vi på topp i Sverige också, men det är under tävlingsveckan allt faller på plats och den riktiga magin börjar sippra in. 

Imorgon är det dags. Vi är redo!

Känslostormar

Jag sjunger inte för pengar eller berömmelse, jag sjunger för känslorna. Att få uppleva och dela med sig av glädje, kärlek, sorg, mod, nyfikenhet eller spänning i varje sång är alldeles underbart!

Vår nyaste ballad exempelvis är en kärleksbekännelse, vilket ger stora mängder iver, blyghet, sårbarhet, mod, växande självsäkerhet och förälskelse. Inte illa för en enda sång!

Idag fick jag uppleva lite fler känslor än jag bett om. En saknad och saknande familj och lite stukat självförtroende kan göra det mot en. Tack och lov torkar tårar, smink kan bättras, körsystrar stöttar och fina familjemedlemmar kommer med mat. Lite träning gör underverk för självförtroendet, så kvällens konsert gick jättebra. 

Känslorna just nu är trötthet och en aningens lättnad att äntligen få krypa ner under ett täcke och sova. Ska bara sminka av först!

  
Till mina barn och min man: JAG ÄLSKAR ER!

En barbershoppares dagbok

Många undrar säkert om det inte är väldigt jobbigt att ligga på topp. Hinner vi med något annat än stenhårda repetitioner? Kan en körsångare i världsklass verkligen släppa ut håret ens en liten liten stund?

Tja, så här blev min söndag:

06:28 Vakna pigg och glad av tidsomställningen
06:46 Skypa med barnen
07:56 Frukost
9:32 Shoppa och fotografera på the Strip
10:54 Köp biljett till Ka av Cirque du Soleil
11:13 Skypa med familjen från lobbyn och casinot
11:47 Gå till poolen
15:09 Ät jättegod mat på Bubba Gump Shrimp Co.
18:00 Förstaledsrep
19:00-20:40 Körrepetition
21:03 På rummet, sortera registreringslappar. Skypa med barnen
23:57 Läggdags

Helt ok, faktiskt. (Fast måndag blir lite tightare…)

Till mina barn och min man: JAG ÄLSKAR ER!

  

Resan till Amerika

Så, ungefär 24 timmar efter att vi lämnade Södertälje där jag bor närmar det sig läggdags i Las Vegas. Årets längsta lördag…
  
En riktigt intressant detalj från Atlantflygningen var att vi den här gången höll oss precis framför mörkrets inbrott nästan hela vägen, så från min fönsterplats fick jag uppleva en 9 timmar lång solnedgång. 

  
Jag har också upptäckt en talang jag har; jag kan rulla ihop mig och få plats i en flygstol. Economy class.

  
Andra saker en kan göra på en 747a:

Studera molnformationer

Skratta åt syrrans Snobbenseriestrippar

Låtsas sova när syrran visar Snobbenseriestrippar

Äta chokladapelsiner (gäller oss som bunkrade på Heathrow)

Smuggla ner minivinflaskor i handbagaget

Spana efter isberg (över Grönland)

Träna koreografi

Begrunda kombinationen av berg och floders lopp och den mänskliga indelningen av åkrar i räta linjer

Retas med mamma (bara för att vi älskar henne så mycket!)

Ha kuddkrig med nackkuddarna

Ansluta till det flygande oändliga partyt (om en har gin eller vodka att bidra med) 

Hämta juice (tack Ann) (ginen och vodkan var slut) 

Lista ut hur födoämnena i kvällsmatslådan hör ihop

Berätta roliga historier (eventuellt för att retas med mamma (PUSS!))

Att lämna hjärtat bakom sig

  
Idag tog jag av mig hjärtat. 

Det i Älvdalsporfyr (från Rännåsen) jag fick av min käraste för sisådär 17-18 år sedan och nästan alltid bär. Under den kommande veckan kommer det att vara så många tillfällen då privata smycken inte passar, så det känns tryggare att lämna det hemma. 

Ändå blev det så tydligt, så symboliskt. 

Jag har varit så upptagen med packning och repetitioner och paljetter och hårnät och whatnot att jag helt har bortsett från det viktigaste i mitt liv. Mina hjärtan. 

Ja, alltså, jag vet ju att jag klarar 10 dagar från familjen och jag vet att de klarar sig utan mig och jag vet att det här är stormen före lugnet, men idag insåg jag plötsligt att jag verkligen ska åka väldigt långt bort från mina hjärtan. Jag har lovat att ringa och messa och skypa så mycket jag kan. Dessutom har jag lovat att försöka blogga varje dag så att de kan läsa om vad vi gör, så kommande blogginlägg kommer förmodligen att sluta likadant: 

Till mina barn och kära make: jag älskar er!

Gör det bara

Ett mycket bra uttryck som jag snappat upp från min vän som fått det av en vän… Någon att säga till sig själv när huset behöver städas, maten behöver lagas eller packningen till Las Vegas behöver packas.

Det är i alla fall inte så svårt att packa till en resa med Rönninge Show Chorus. Förutom scenkläder, scensmink, scenskor och scenhårprodukter kommer jag mest att använda körens fritidskläder, för det är så roligt att visa upp min körtillhörighet. (Feelin terribly proud that the girl in the chorus is me!) Följaktligen är färgschemat för den medhavda garderoben tämligen simpelt:

img_2391
RSCs avancerade färgschema

Så nu ska jag bara välja väska, slänga ner alla svarta kläder jag äger, lägga i en tandborste och Be Done With It.

Gör det bara!