Farlig värld eller rädda föräldrar?

Först och främst:

Jag vill inte komma med några pekpinnar. Jag vill försöka se saken ur ett annat perspektiv.

Jo. Det här med curlingföräldrar och livspussel. Det är svårt att få ihop vardagen när man har minst två barn med flera fritidsaktiviteter i veckan var.  Det är det. Det är svårt att hinna skjutsa till allt.

Ofta hör man argumentet att ”ja, men man vågar ju inte låta ungarna åka buss eller tunnelbana eller gå själva, det är ju så mycket som kan hända”. (Underförstått: det springer så många rånare/våldtäktsmän lösa nuförtiden. Annat var det på min tid!) Jag tänker såklart själv i de banorna. Självklart är det läskigt att sätta sin älskade avkomma på en buss. OM det skulle hända något, OM barnet blir trakasserat/rånat/våldtaget och jag hade kunnat förhindra det med en enkel biltur, hur kommer jag att känna då?

Ja, jag vet att brottsstatistiken pekar åt fel håll, samhällsklimatet är hårdare och livet på många sätt är svårare och osäkrare än förr. Ju förr desto bättre. Men ändå.

Var mina föräldrar helt lugna första gången jag tog bussen till stan själv? Var mina föräldrars föräldrar helt lugna när deras barn åkte utomlands första gången? (Undrar hur många ungdomar som åker på språkresa själva i tre veckor som brukar bli skjutsade hemma?)

Säkert inte. Det är skitläskigt att släppa sina barn utom synhåll. Första gången min son var ute i trädgården själv (inhägnad trädgård vid liten återvändsgata, inte så många barnkidnappare som passerar här) var jag tvungen att kolla ut genom fönstret var 30:e sekund. Nu brukar jag låta barnen gå på andra sidan ett hyreshus när vi går till förskolan. Det tycker de är roligt, säkert för att de får känna att de klarar sig själva en stund. Jag tycker det är lite läskigt, men jag börjar vänja mig. Det är nog tricket, släpp lite i taget.

Släpp lite i taget. Håll inte barnen inom synhåll tills de flyttar hemifrån. Jag tror att det är att göra dem (och dig) en björntjänst. Livet är farligt, så är det, men det finns saker som är farligare än att åka buss. Ständig rädsla, t ex.

Annonser

8 reaktioner på ”Farlig värld eller rädda föräldrar?

  1. Jag är äldre än dig – men jag har tänkt på det där du skriver, ibland. När jag var barn, var inte föräldrarna rädda på det viset som du beskriver. ”Gå ut och lek” var vanligt förekommande när jag var liten, och det betydde inte alls trädgården liksom! 😀 Jag vet inte hur det är med dina föräldrar om de tillhör generationen som tyckte det var naturligt att ungarna skulle få sköta sig själva i större utsträckning eller inte, men fråga dem vettja? För det är lite intressant att fundera över var den där skräcken kommer ifrån egentligen, om den alltid funnits eller om det är något nytt som samhället introducerat till föräldraskapet. Dessutom undrar jag om det är samma för föräldrar på landsorten som det är för föräldrar i statsmiljöer? Spännande frågeställning det där.

    1. Min teori är ju att föräldrar säkert alltid har oroat sig för sina barn, men att man av olika skäl insåg att oro var en naturlig del av livet som man fick lära sig att leva med.
      Nu måste man inte lära sig det, för nu har många familjer två bilar och ekonomi nog att inte behöva släppa iväg barnen på egen hand. Slutsatsen är, lite hårddraget, att föräldrarnas rädsla har ökat mer än samhällets risker, men det är givetvis helt ovetenskapligt!

  2. Willie Shaun

    Jag minns första gångerna jag fick gå iväg och göra saker på egen hand, såsom gå 400 meter till en kompis. Va kanske 5.. Men vad häftigt, härligt och så jag växte inom mig.
    Rymde från dagis när jag var ca 4, utan att veta vad man skulle gå, eller vad man skulle göra; bara känna friheten. Sen hittade personalen mig 1 timme senare, 20 meter bort bakom en buske. Men det är sånt man minns.
    Jag tror föräldrar mer oroar sig för olyckor (några ärr och hjärnskakningar har det väl blivit) än fula gubbar.

    1. Härligt att höra att du kommer ihåg det som något så positivt! Mina barn är nu 5 och tre och brukar gå till den lilla skogen i närheten för att leka själva.
      Mycket riktigt, jag är nog mer orolig för brutna ben än främlingar!

  3. Pingback: opassande » Blog Archive » Sexiga eller duktiga sjuåringar?

  4. Jag brukar också vara mer skraj för olyckor än för att människor ska göra någon jag älskar illa, men när jag i dagens morgontidning läser om en 27-årig man som döms för våldtäkt på barn han träffat på simstadion… ja, då är jag inte helt säker längre…

    Turligt är mina barn så små än, men jag jobbar verkligen på att släppa iväg dem på egna äventyr. Ditt inlägg peppar, och så små fåniga saker som att låta stora dottern (knappt fyra) vara på sololekdejt med sin kompis är en stor sak för mig! Bara barnvakt var skitjobbigt första gångerna (och då menar jag när kidsen var bäbismå), men allt går lättare med övning. Så är det ju!

    1. Tidningarna gör det ju inte alls lättare för oss föräldrar att våga släppa barnen utom synhåll, när något hemskt händer är det svårt att missa rubrikerna… men om man funderar på hur många som INTE blir våldtagna på badhuset (till exempel) så har man ju ändå oddsen på sin sida!

      Övning hjälper som sagt. Jag har upptäckt att man kan träna bort alla möjliga rädslor. Höjder, telefoner, kontrollbehov…

      Kram till dig modiga mamma!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s