Att förlora nyfikenheten

Det kanske bara är för att jag pluggar till förskollärare, men jag hör mycket om vikten av att inte förlora den nyfikenhet man hade som barn och den stora tragedi det är om det händer.

Missförstå mig inte nu, jag tycker att nyfikenhet är bra, så länge den inte leder till galna papparazzis och skvallertidningar. Men är just nyfikenheten så viktig?

Det finns så många viktiga egenskaper som barn har som är värda att bevara. Entusiasm, drivkraft, lekfullhet, fantasi, förmågan att leva i nuet, empati och närheten till de egna känslorna, för att nämna några. Så varför detta tjat om nyfikenhet?

Jag tänker att anledningen till att jag inte länge känner nyfikenhet inför färgblandning, leras hållfasthet, hur man bygger hus, hur vattnet kommer in i kranen och mycket annat helt enkelt är att jag redan vet de sakerna. Då fyller nyfikenheten inte längre någon funktion.

Där nyfikenheten slutar tar kompetensen och skaparglädjen vid. Förhoppningsvis.

Jag kan ju tillägga att jag fortfarande är nyfiken på barns utveckling och tankeprocesser, bland annat. Nyfikenheten finns, där den behövs. Men har den något egenvärde? Jag vet inte.

Annonser

En reaktion på ”Att förlora nyfikenheten

  1. Jag tror snarare att många av de egenskaper du nämner, som entusiasm, drivkraft, fantasi och förmåga att leva i nuet och empati alla har sina rötter i nyfikenhet. Det behöver kanske inte alltid handla om att lära sig nya saker, utan att till exempel förstå människorna runt omkring oss, vilket i sin tur är en förutsättning som skapar empati i oss. En lite reflektion bara 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s