En fantastisk upplevelse, bara lite hemsk!

Idag tog vi bilen utmed vattnet österut. Planen var att stanna och bada på Waimanalo beach, dels av nostalgiska skäl då det var där två i sällskapet bodde efter körtävlingarna för fem år sedan, dels för att det är en trevlig strand som inte är särskilt befolkad. Efter det tänkte vi åka vidare för att se mer av ön, både längs kusten och inåt landet.

Vi hade bara lite problem att hitta ut på motorvägen, sedan gick allt bra. Personligen är jag glad att det var Tor som körde. Jag får lite svindel av att köra över strängnäsbron. Utsikterna från väg 72 på Oah’u är hissnande!

20131029-164917.jpg

Lite här och där fanns utsiktsplatser längs vägen. Trevliga platser att stanna till, njuta av utsikten, få lite friska vindar i håret och äta en kaka.

20131029-165057.jpg

Framme vid stranden badade vi

Det behövs ingen vågmaskin!

skrev i sanden

Kolla, det försvinner direkt!

kastade boll och snorklade.

Just snorkling är något jag har sett fram mycket emot. Just den här stranden är inte någon särskilt berömd snorklingsstrand, men en bit ut fanns det lite växtlighet av den sort man ser i saltvattensakvarier och en hel del invånare som man också ser i sådana akvarier. Det var fantastiskt att få se för första gången och kameran i sitt vattenfodral gick varm. Just nu har jag ingen möjlighet att föra över bilder från kameran, men det kommer sen. Vi såg flera olika sorters fiskar, däribland en liten en som såg ut som en drakfisk. Dessutom såg jag en bläckfisk och en tvättsvamp.

Tyvärr fick detta ett abrupt slut. Jag var en liten bit ut från stranden när något plötsligt bränner mig på kinden. Jag blev rädd och tänkte inte rationellt. Jag vände in mot stranden åt höger fast det var på höger kind det brände. Om det nu var en manet så trasslade jag in både nacken, ryggen, ena armen och lite av benet i den. Tack och lov visste mamma var det fanns vatten att skölja med, men ett tag gjorde det så ont att jag bara grät. Jag vet ju inget om hur farliga maneter är och armen började göra riktigt ont. Vi packade ihop och åkte snabbaste vägen tillbaka till hotellet och närmaste apotek. Efter lite cortisonsalva blev det bättre, men lite läskigt var det allt. Ändå är det fiskarna och upplevelsen jag kommer ihåg mest, att snorkla är verkligen att känna sig som en gäst i havet!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s