It’s all about the epic

eller: Vad jag gjorde i helgen
eller: Mina upplevelser på Thulelajvet Vinterporten

Mitt första lajv som alv var hur kul som helst. Käbblande alver, säckpipespelande dvärgar, mer och mindre mäktiga magiker, råväsen och oknytt, skrämmande fiender, duktiga bågskyttar och hysteriskt roligt rollspelande. Bland annat.

Merilin 1
Merilin från Laiquambo. Foto: Erik Pihl

Fredag kväll var lite av en uppvärmning med lära känna, snacka ihop, positionera och god mat. Jag hade som vanligt inte utarbetat så mycket bakgrund för min roll som jag borde, så vissa saker satte sig på plats. Som min förkärlek för lite väl starka drycker (och goda kakor). Inte så att min alv ”Merilin” blir direkt berusad, men kan ha en benägenhet att lita lite väl mycket på de som bjuder henne på något gott…
Under kvällen kom alla alvernas hundraåriga konflikter till ytan och ett par blev tvungna att lämna sällskapet för dåligt uppförande. Oh the drama!

Lördagen var Den Stora Äventyrsdagen. Nu skulle magikerna ut i skogen för att försöka öppna den magiska Vinterporten. Vi utan magiska förmågor fick försöka försvara dem, vilket verkligen behövdes. Som bågskytt och mycket ringrostig svärdskämpe värmde jag upp med några medlajvare ute på gården före lajvstart. Jag fick några bra tips om hur man slåss med svärd och bucklare (pytteliten sköld), men min stora glädje var bågskyttet där jag dels fick lite coachning av duktiga skyttar, dels träffade en halv kokosnöt hängande i snöre på kanske 15 meter. Två gånger. Det krävs inte så mycket för att göra mig glad.

Lajvet började och jag blev utskickad med tre andra i förväg på ett spaningsuppdrag som innebar framfart genom naturen på bästa skogsninjasätt, smygande, klättrande och spanande. Fienderna verkade finnas överallt och spänningen var hög. Det var en stor lättnad att få komma tillbaka till stugan för en stunds vila och återhämtning under rapporterandet.

Stugan var tom.

Resen av sällskapet hade gett sig av utan att vänta in oss, så det var bara att gå ut igen. Utan att följa stigen, såklart. Duh!
Så om en ändå ska klättra runt på höjderna i långklänning och alvkappa med pilbågen redo kan en ju lika gärna stila lite för folk och ställa sig i episka poser uppe på berget, precis vid kanten till stupet. De flesta rundöron (människor) stirrar på marken när de går i skogen, men jag hörde sen att i alla fall två av mina alvvänner hade sett mig. Tur att någon har vett att uppskatta alvers eviga skönhet, och tur att inga furstliga soldater såg mig. Då.

Framme vid porten blev vi överfallna av soldater och jag var en av dem som sköt pilar på dem tills de hann fram och högg ner mig med svärd. Tur att en helare var i närheten och hjälpte mig upp, trots hugget i ryggen. Jag blev åtminstone inte tillfångatagen och en av schamanerna fick skogsanden som lockade med mig att släppa taget så att jag kunde ta mig tillbaka med gruppen. Vid ett tillfälle spärrades vägen av fullrustade Salamandrar (elitsoldater som behärskar blodsmagi), så det kändes bra att de oskadade bågskyttarna tog sig runt för jag kände mig inte så kaxig i sköldmuren med min lilla bucklare. Vi nedgjorde dem hur som helst utan problem och fick äntligen gå in för vila och mat. Jag behövde inte lajva tröttheten då, för i verkligheten var jag så trött att jag trodde att jag skulle ramla ihop bara jag stod upp, så trött att jag inte förstod vad som hänt med magikern jag var satt att skydda. Jag var nog inte mycket till livvakt just då, förbannad för att inte expeditionen väntat in oss spanare och förtvivlad för att jag kände att jag svikit mina åtaganden. Alla överlevde dock äventyret och snart var det dags att ge oss ut igen för ett nytt försök, eftersom porten förblivit stängd första gången.

Under nästa äventyr valde jag att punktmarkera min skyddsling, för mina benmuskler orkade inte med mer skogsninjande. Hoppas att inte skyddslingen kände sig begränsad, men vad gäller världslig säkerhet visste ändå Merilin bäst 😉

Magikerna satte igång att jobba men plötsligt återvände en förlorad alv i sällskap med fiender och vi fick en fin scen tillsammans när han fick sin syn tillbaka och jag gav honom lite av min kraft. Såhär i efterhand kan jag ju erkänna att jag var lite väl naiv, för den förlorade alven hade faktiskt bytt sida och slogs mot oss i slutet, men Merilin var nog lite förblindad av Lainor. Oh well…

Hur som helst blev vi till slut tvungna att retirera, in genom den nu öppnade porten. Merilin ville verkligen inte in den andra världen, men hade inte mycket val. Det stod mellan att hamna i fiendens händer eller att hamna i någon slags andevärld och om det hade funnits mer tid att fundera hade inte valet känts självklart, men ordern var tydlig, liksom ropande vänners desperation.

Lördagskvällen till sist ägnades åt rollspelande vid bord i mindre grupper för att ta reda på vad som hände innanför porten. Jag har inget sätt att återge det annat än att min grupp hade det mycket besvärligt in och hysteriskt roligt off. Eventuellt klarade vi oss ut ur den andra världen, no thanks to me. Det visar sig väl när lajvarrangörerna tänkt klart.

Sammanfattningsvis hade jag en fantastiskt, rent av episkt, rolig upplevelse med äventyr, spänning, skratt, musik, god mat och relationer med både gamla och nya vänner. Inte ett dåligt sätt att tillbringa en halv helg på!

Merilin 2
Merilin från Laiquambo. Foto: Erik Pihl
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s