Djur, natur och kultur

City Slickers, Happy Campers eller Tillbaka till Naturen. Många rubrikförslag den här gången…

Familjen har just tillbringat ett dygn lite vid sidan av civilisationen och det blev väldigt lyckat. Vi hade letat upp en till synes lämplig sträcka längs Anebyleden, packat ryggsäckar och tillfrågat en chaufför. Snälla Ann släppte av oss här:


och vandringen började genom den Småländska kulturbygden. 


Färden bjöd på natur av skiftande karaktär. 


Och flera små varelser att hälsa på på vägen. 


Givetvis behövs raster, och drygt halvvägs kom vi till en liten sjö. En vacker skogstjärn full av näckrosor. Äta macka och svalka fötterna kan vara helt ljuvligt!


Efter ungefär en mils och fyra timmars traskande bestämde vi oss för att slå läger här. 


För att inte slösa dricksvatten letade jag upp en liten bäck och mitt i den risiga skogen möttes jag av denna:


Fantasieggande, vem byggde den, när och varför? Vem gick här och var skulle de?

Efter den enkla middagen var det äntligen dags att dela på dagens ihopsamlade delikatesser. Tur (fast konstigt) att barnen inte tycker om sånt här.


De flesta campare sover i sovsäck. Vissa tar med duntäcke. Perfekt temperatur hela natten, även när sonen kom och delade eftersom han frös i sin sovsäck, även med alla sina kläder på sig.


Dag två gick vi inte alls lika långt, men vi hann med både en lektion i hur man känner igen de vanligaste sädesslagen och se den skiftande arkitekturen i omgivningarna runt Herrestad. 


Vi hade en jättehärlig tur med många upplevelser av det Småländska höglandet. För att citera barnen: 

Det här måste vi göra om!

Annonser

En felv, en fengel och ett färdigt projekt

Att bli färdig med ett projekt, helt färdig utan minsta fåll eller taklist kvar, är en fantastisk känsla. Att dessutom få ett tillfälle att peka på något och säga ”se, det här var vad det var menat för” känns ännu bättre.

Minipaviljongen är klar och har fått tjäna sitt syfte. Den 6-9 juli 2016 stod den uppe på lajvet Den Blinde Väktarens Spegel i Lazaruskampanjen och tjänade som fast punkt åt felven (rävalven) Rhevenil och hennes ängladotter Azari.

IMG_0145
Pavven (och felvöronen) på plats kvällen innan lajvet och jag hjälper tältgrannen att bygga bänkar.

Det faktum att dottern och jag förmodligen inte tillbringade mer än 15 minuter i tältet totalt under hela lajvet och att det mest fick tjäna som förråd till båge, pilar och husgeråd anser jag inte ha någon betydelse i det här fallet. Det var så häftigt att se det på plats och veta att jag gjort allt själv och lyckats. Dessutom var det faktiskt en person (av ca 600) som kopplade ihop rävsiluetten med mitt halsband!

IMG_0163
Min lilla fengel (felvängel) Azari hade det mysigare i en hög med nyslaget gräs!

Rävpavven kommer förmodligen att leva resten av sitt liv som lektält på landet (om ingen vill låna det till något annat lajv) för rent krasst var det inte värt besväret att frakta det fram och tillbaka, men jag ångrar inget. Det var ett jätteroligt projekt!

Världens bästa pappa!

Jag har förstått att det är fars dag hemma i Sverige idag.

Jag är inte hemma, för jag har lämnat över hela ansvaret för hus, hem och familj till min kära älskade Tor sedan förra fredagen och dragit iväg med kören till USA.

Jag har världens bästa man.
Mina barn har världens bästa pappa.

Vi älskar dig!

Grattis på fars dag!

20141109-092919.jpg

Halloween, the original experience

Igår var det halloween i USA. Som av en händelse hade barnen nyinköpta Disneykostymer, Mulan och Peter Pan. De hade också hinkar som var veckans happy meal på Gyllene Måsen.
Det var, enligt storebror, spännande och lite ovanligt att vara med om en äkta Amerikansk halloween.

image

(Godisburkarna blev ”bara” halvfulla, men vi var ju bara i köpcentret en liten stund innan vi gick in till restaurangen.)

Äntligen!

För nästan ett år sedan lovade jag att lära mig snorkla. Jag hade en väldigt specifik anledning: att en dag få snorkla i Hanauma Bay.

Här följer några bilder jag tog där idag. (Ursäkta bildkvaliteten, jag har fotograferat av kamerans display.)

image

image

image

image

image

image

Att snorkla i Hanauma Bay är som att hälsa på i ett gigantiskt akvarium. Vattnet är grunt nog att bottna i och man kommer fiskarna otroligt nära. Vissa i sällskapet hade turen att få se en havssköldpadda! Tyvärr var jag inte en av dem, men det var ändå en fantastisk upplevelse. Även barnen kunde spana på fiskar då vissa av dem kom riktigt nära stranden.

Eftermiddagen tillbringades på ett avspänt sätt med lite shopping och mycket glass:

image

image

Det kändes helt naturligt att gå med utklädda barn i köpcentret idag. Till halloween klär många ut sig här, både barn och vuxna. Nu har Mulan och Peter Pan duell med pilbåge och svärd på hotellrummet. Kanske inte konstigt att barnen är avundsjuka på Peter Pan, pojken som aldrig blir vuxen!

Hawaii bäjbi!

VI ÄR FRAMME PÅ HAWAII!

Efter all denna tid av planering och  träning är vi äntligen här!

Jag ska inte ljuga, det var en lååång resa. Vi lämnade Södertälje 04:50 i lördags morse och satte ner landningsställen på Honolulu International 25 timmar senare. Klockan var då 17:50 lördag kväll, lokal tid.

Just nu är rummet mer väldefinierat i min verklighetsuppfattning än tiden. Jag vet var jag är, men inte riktigt när…

Dagens bild kommer från klippa bergen, under ett av de få tillfällen molnen delade sig och marken under blev synlig.

image

Framtiden är här nu

Jag har alltid undrat vad jag ska bli när jag blir stor.

Jag har alltid varit avundsjuk på de som vet. Vet man vad man vill är det bara att göra upp en lista och börja pricka av. Jag har aldrig vetat, pluggat och jobbat lite på måfå bara.

För några år sedan fick jag anledning att ta mig en rejäl funderare. Mitt liv hade dessutom ändrats en aning; jag hade blivit mamma till två underbara kottar som inspirerade mig till mitt nya yrkesval.

Det känns som om det var igår jag började, samtidigt känns det som en evighet och ett annat liv sedan. Nu är jag klar, nu har jag en lärarexamen för förskola och förskoleklass!

examensbevis

 

Även om jag saknar min vfu(praktik)-förskola väldigt mycket har jag klarat av drygt tre månader på mitt första arbete som förskollärare och det känns bättre och bättre.

Nu består ju livet av mer än jobb. Mycket mer.

Jag återvände till Rönninge Show Chorus i höstas. Det har varit mycket att lära, men nu börjar jag känna mig som en så gott som fullvärdig medlem igen. Som jag älskar denna kör, denna gemenskap och gemensamma strävan efter högre och högre mål! I helgen åker vi till Karlstad och deltar för bedömning i de nordiska mästerskapen i kvinnlig barbershopsång. En kanonuppvärmning inför världsmästerskapen på Hawaii i höst.

För att bota rastlösheten som uppstår av att inte plugga längre har jag äntligen börjat bygga en trädkoja tillsammans med barnen. Ett projekt som jag har drömt om i flera år. Nu är det på gång. Framtiden är här nu!

Syndfull bebis

image

Jag blir sällan provocerad av sådant som står i länstidningen i Södertälje, lokaltidningar har väl inte riktigt den sortens journalistik. Den 23 augusti 2012 läser jag det här, på sidan två. Visserligen bara i förbigående, men ändå.

nu har Amanda renats från all synd hon bar på sedan födseln.

Ingen som har umgåtts med ett spädbarn kan väl rimligtvis anse att denna oskyldiga varelse bär på synd? Båda mina barn är döpta i en kristen kyrka, men inte var det för att rena dem från synd…

Tack för förtroendet!

image

Ja, alltså, nu är det ju inte mig Magnus skriver om, jag har ju inte börjat jobba än. Jag har ju inte ens en examen klar. Jag kan bara hoppas att jag kan bidra till känslan av glädje och tacksamhet över förskolornas verksamhet och förskollärarnas arbete som Magnus, och säkert många fler, känner. Det är en ära att få ta hand om era barn!

Ett decennium

Starkt inspirerad av Aningen Udd känns det som ett bra läge att sammanfatta lite  grann.

Den första juni 2002 blev maken och jag formellt ägare till vårt hus Stensbo (som magistraten i Södertälje 1943 godkände som fastighetsbeteckning till en total kostnad av fyra kronor). Det är ganska mycket som har hänt sedan dess. Vi hade redan varit gifta i två år och våran vovve var också två. Katten var sex år och fick börja gå omkring på grus, gräs och snö. Det såg roligt ut första gången han gick över grusgången…

Hur som helst, maken och jag tycker att husrenovering är kul, och månaderna innan vi flyttade in på riktigt blev väggar målade, golv slipade och lök planterad. Vi hade badrum i källaren och ett ganska litet kök. Då semestern kom var det härligt med den stora, väl omhändertagna, trädgården. Det regnade en del i början av sommaren det året, och dag två på vår semester hade vi en halv decimeter vatten i källaren. Jag tillbringade dagen i sällskap med en hyrd vattendammsugare, utan synliga resultat. På kvällen var vi borta hemifrån i tre timmar och när vi kom hem hade vattnet sjunkit undan, helt av sig självt.

I augusti kom vi hem sent på kvällarna eftersom vi var med i sommarteatern Robin Hood. Nästan varje kväll blev vi välkomnade hem av en fet padda.

Under åren betade vi av projekt efter projekt. Grunden dränerades, ny fasad med extra isolering kom till tillsammans med nya fönster, en förstukvist byggdes liksom en liten frukostbalkong. Köket renoverades med ett passande felbeställt kök från makens arbetsplats. En friggebod lyftes in på tomten. Bubbelbad och bastu kom till i källaren.

Det var i bastun vi på allvar började prata om barn.

När storebror var ett år och fem månader ägnade vi tre veckors semester åt fyra olika resmål samtidigt som vi bytte plats på köket och stora sovrummet. Det var dock inte det enda vi gjorde. Strax därefter annonserade lillasyster sin blivande ankomst. När lillasyster var ett år insåg vi att hon inte kunde bo bakom pianot så länge till och vi byggde ut med några rum.

Äntligen fick vi plats för ett badrum uppe i värmen!

Nu kan man ju tycka att vi borde vara klara. Jo, det kan man ju tycka.

Nu är vi på den lilla pergolan. Den ska bli ett inglasat uterum. Med tapeter. Man jobbar ju inte i en färghandel för inte…

Det finns de som renoverar sönder sitt förhållande. Ett äktenskap håller inte för hur mycket byggdamm som helst, verkar det som. Jag tror att det är tvärtom för oss. Jag vill inte påstå att det är trälim som håller ihop oss, men kanske är det en liten del av det?