Att lämna hjärtat bakom sig

  
Idag tog jag av mig hjärtat. 

Det i Älvdalsporfyr (från Rännåsen) jag fick av min käraste för sisådär 17-18 år sedan och nästan alltid bär. Under den kommande veckan kommer det att vara så många tillfällen då privata smycken inte passar, så det känns tryggare att lämna det hemma. 

Ändå blev det så tydligt, så symboliskt. 

Jag har varit så upptagen med packning och repetitioner och paljetter och hårnät och whatnot att jag helt har bortsett från det viktigaste i mitt liv. Mina hjärtan. 

Ja, alltså, jag vet ju att jag klarar 10 dagar från familjen och jag vet att de klarar sig utan mig och jag vet att det här är stormen före lugnet, men idag insåg jag plötsligt att jag verkligen ska åka väldigt långt bort från mina hjärtan. Jag har lovat att ringa och messa och skypa så mycket jag kan. Dessutom har jag lovat att försöka blogga varje dag så att de kan läsa om vad vi gör, så kommande blogginlägg kommer förmodligen att sluta likadant: 

Till mina barn och kära make: jag älskar er!

Mot nya mål

Jag har förvisso inte givit några nyårslöften i år heller, men min vana trogen upprepar jag vad jag vill sträva efter under det kommande året. Det mesta är klippt och klistrat från tidigare år, men somt har jag tagit bort och somt har jag lagt till.

Mina strävansmål version 2014:

Inför 2014 lovar jag ingenting, men jag vill kunna tänka efter en extra stund innan jag blir arg på mina barn.

Inför 2014 lovar jag ingenting, men jag vill kunna göra det jag gör ordentligt, oavsett om jag jobbar på förskolan, leker med barnen, sjunger, roar mig med vänner eller umgås med min man.

Inför 2014 lovar jag ingenting, men jag vill träffa mina underbara vänner mycket oftare. Ni som känner er träffade: Jag blir jätteglad att höra ifrån er också!

Inför 2014 lovar jag ingenting, men jag vill uppdatera den här bloggen ofta, minst varannan dag vecka månad.

Inför 2014 lovar jag ingenting, men jag vill bara blogga om intressanta, engagerande ämnen eller roliga händelser som någon faktiskt kan uppskatta att läsa.

Inför 2014 lovar jag ingenting, men jag vill komma på hur jag ska få ihop de två föregående punkterna.

Inför 2014 lovar jag ingenting, men jag vill att jag och alla människor jag kan påverka ska ha det så bra det bara går, med mycket glädje, sång, skratt, värme, närhet och kärlek!

Inför 2014 lovar jag ingenting, men jag vill prova på lajv!

Kram på er!

/Sara

Ja just det ja! Inför 2014 lovar jag att snorkla så mycket som möjligt!

Håll utkik

Jo, det där med att blogga regelbundet, jo, eh….

Nu har jag dock en idé om att skriva här så ofta jag kan den närmaste en och en halv månaden. Nu har jag nämligen något att skriva om. Resan till Amerika! Eller till Hawaii, närmare bestämt. Varför inte göra första lite längre resan med hela familjen till andra sidan världen?

Resan till Hawaii borde kanske ha börjat när jag bestämde mig för att söka medlemskap i min kära kör igen efter fem års uppehåll. Rönninge Show Chorus hade just bevisat att formtoppen från året innan inte var en engångsförteelse och jag kunde inte motstå frestelsen att få chansen att sjunga barbershop av absolut världsklass! Att kören därmed kvalificerat sig för barbershopVM på Hawaii var bara ett plus 🙂 Dock började sagan om Hawaii före det, visade det sig. När jag delgav min älskade mitt beslut att försöka börja i kören igen visade han mig ett redan existerande sparkonto med rubriken Hawaii…

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här:unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden (eller mer om man vill) är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial påunicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

En debatt jag inte kan ta

Jag har det nog för bra.

Tittade in på David Eberhards blogg, sådär som jag gör ibland. Han verkar för tillfället vara djupt indragen i någon slags feministdebatt som jag har svårt att förstå. Läs gärna hans artikel i Newsmill!

Jag studerar till förskollärare vilket lite då och då leder in på ämnet ”genus”. Jag tycker att detta är bra och viktigt, då alla människor ska bli behandlade utefter sina personligheter och inte efter vad de har mellan benen, men utöver det förstår jag inte problemet, inte i Sverige.

Uppenbarligen har jag det för bra. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig hindrad av att ha snippa. Inte vid ett enda tillfälle har jag upplevt att jag skulle haft fördelar av att ha snopp.

(Jag har förvisso blivit kallad lilla gumman och väckt lite uppmärksamhet som 24-årig ordermottagare på brädgård, men det har knappast hindrat mig. Jag har snarare känt mig stolt över att, lite oväntat, jobba bland killarna. En skämtsam jargong inkluderar alla och hade det inte varit lilla gumman hade det varit något annat. Jag svarade med lilla gubben och fick garv tillbaka, så så var det med den könsmaktsordningen.)

I det samhälle vi har idag är min uppfattning att en människas begränsningar sitter i hens egen hjärna (och i vissa fall i henoms kropp, alla kan inte bli brandmän eller ballerinor). Det bästa vi kan lära våra barn är att inte ta åt sig så förtvivlat av vad andra tänker, tycker och säger om dem och till dem. Det finns i alla fall alltid både de som håller med och de som inte gör det. Och ska du kunna förolämpa mig, då måste jag först värdesätta din åsikt!

 

Metabloggande

Jag är svårt ointresserad av Blog Awards, ändå hamnade jag på DN:s rapportering av vinnarna.

Det som ser intressant ut är kategorierna. Det finns ”årets manliga bloggare”, men inte ”årets kvinnliga”.

Det beror möjligtvis på att alla andra vinnare var kvinnor. Alla.

Nu till min undran: Är kvinnor bättre bloggare? Är kvinnors bloggar populärare? Är juryn manshatare?

Inte för att jag bryr mig. Jag läser i alla fall bara en ”stor” blogg. (Som borde ha vunnit alla kategorier. Så kan man säga.)

Snyta ungar och byta blöjor

Va? Tre och ett halvt år på högskola för att lära sig snyta ungar?

Jag läste i kommentarerna till det här inlägget av Fredrik Backman (jag vill poängtera att jag tycker att själva inlägget är hur kul som helst, och jag förstår inte hur förskollärare kan ta illa upp om de inte är totalt befriade från all förståelse av ironi) att folk har lite fördomar om förskollärare och annan förskolepersonal. Jag tror att en del av förvirringen kommer sig av att man inte kan kalla all personal på en genomsnittlig förskola för förskollärare, eftersom många är barnskötare. (Barnskötare: har gymnasieutbildning. Förskollärare: har högskoleutbildning. (Vill du veta mer om vad förskollärarutbildningen innebär finns ett exempel här.))

Jag studerar på högskola för att bli förskollärare. Jag säger oftast ”förskola” och ”förskollärare”, utom när jag slarvigt säger ”dagis” och ”fröken”, mest till mina barn. Jag tar inte illa upp när andra säger ”dagis” och ”fröken” eftersom jag aldrig har uppfattat att de menar något nedsättande.

Jag tar illa upp när folk ser ner på förskollärare för att de tror att det är ett okvalificerat yrke som går ut på att passa barn och hålla dem mätta och snutna tills föräldrarna kommer och hämtar dem. En förskollärare är en lärare. I förskolan. Då förskolebarn är så små måste man givetvis tillhandahålla mat, rena blöjor och näsdukar också, men förskollärare är duktiga på att göra även de aktiviteterna lärorika och intressanta.

Det skulle vara intressant att få en inblick i hur de som ser ner på förskolan och dess personal tänker om sina barn och om de vuxna som tar hand om avkomman större delen av deras vakna tid. Fast det är nog inte småbarnsföräldrarna som står för föraktet. De vet ju bättre. Det är nog oftare den äldre generationen, som minsann klarade sig bra på egen hand, lekandes mellan bilarna på gatan från 6 månaders ålder… (OBS, ironi!)

Inte en enda gång under de tre och ett halvt åren som utbildningen tar diskuteras hur man bäst snyter ett barn. Vi har viktigare saker att prata om.

 

Vad gjorde jag före -94?

1994 var året då jag för första gången kom i kontakt med Internet.

Nu, 17 år senare, förstår jag inte hur jag klarade mig före det. Jag har inte skrivit i min analoga adressbok på rätt många år, t ex.

Det jag tycker bäst om är nog ändå all visdom och mänsklighet man kan hitta om man bara letar lite, eller får tips av sina vänner. Nu senast har jag råkat på ett par bloggar som är rena guldgruvor för mig som förskollärarstudent, eller vem som helst som är lite intresserad av (för)skolan:

Pedagogiska kullerbyttan

Tysta tankar

Tack för det ni delar med er, jag kommer att läsa det, jag lovar!