Djur, natur och kultur

City Slickers, Happy Campers eller Tillbaka till Naturen. Många rubrikförslag den här gången…

Familjen har just tillbringat ett dygn lite vid sidan av civilisationen och det blev väldigt lyckat. Vi hade letat upp en till synes lämplig sträcka längs Anebyleden, packat ryggsäckar och tillfrågat en chaufför. Snälla Ann släppte av oss här:


och vandringen började genom den Småländska kulturbygden. 


Färden bjöd på natur av skiftande karaktär. 


Och flera små varelser att hälsa på på vägen. 


Givetvis behövs raster, och drygt halvvägs kom vi till en liten sjö. En vacker skogstjärn full av näckrosor. Äta macka och svalka fötterna kan vara helt ljuvligt!


Efter ungefär en mils och fyra timmars traskande bestämde vi oss för att slå läger här. 


För att inte slösa dricksvatten letade jag upp en liten bäck och mitt i den risiga skogen möttes jag av denna:


Fantasieggande, vem byggde den, när och varför? Vem gick här och var skulle de?

Efter den enkla middagen var det äntligen dags att dela på dagens ihopsamlade delikatesser. Tur (fast konstigt) att barnen inte tycker om sånt här.


De flesta campare sover i sovsäck. Vissa tar med duntäcke. Perfekt temperatur hela natten, även när sonen kom och delade eftersom han frös i sin sovsäck, även med alla sina kläder på sig.


Dag två gick vi inte alls lika långt, men vi hann med både en lektion i hur man känner igen de vanligaste sädesslagen och se den skiftande arkitekturen i omgivningarna runt Herrestad. 


Vi hade en jättehärlig tur med många upplevelser av det Småländska höglandet. För att citera barnen: 

Det här måste vi göra om!

Strängar och dragstyrka

Så: de rätta strängarna kom i fredags, men på grund av orsaker (fest i huset och efterföljande trötthet) har jag inte tagit tag i det avslutande finputsandet på bågen. 

Det jag har gjort är att testa dragstyrkan och skjuta en pil!

Skottet? Med bofferpil, i trädgården, mitt under kalaset. Jag var rädd att skjuta för långt, så därför blev det kort. Men rakt! Och handtaget, för er som oroat er, har ännu inte visat tecken på att spricka. 

Digital bagagevåg inhandlades, praktiskt att den kan mäta pound så jag slipper hålla på att räkna om. Först ett test med den längsta strängen:


Typ 20 pound. Mindre än jag trott, men det var ändå en 69-tumssträng till en 67,5-tumsbåge. Dags alltså att testa 68-tumssträngen:


21 pound. Ingen jätteskillnad. 

Bågen blir alltså lite svagare än jag tänkt. Lärdomen av det? Börja testa dragstyrkan tidigare i processen, innan så mycket trä är borthyvlat. 

Nåväl, 20# får duga för min första egenbyggda båge. Jag får se det som en fördel att jag kan dra hur långt jag vill utan att bågen blir för stark. Nu hoppas jag bara att jag kan få den att böja sig riktigt jämnt och slipa den riktigt fin utan att försvaga den allt för mycket.

Snart klar!

2016 – om att uppskatta och bli uppskattad

2016 har varit ett fantastiskt år för mig. Familj, vänner, lajv och massor av musik. Året med Rönninge Show Chorus har varit sagolikt. Jag har fått både sjunga och dansa och vinna VM-guld. Jag uppskattar verkligen allt jag har fått vara med om i år och alla jag har fått dela upplevelserna med!

En vän sa till mig att jag ”är bra på att uppskatta”. Det fick mig att fundera lite över det där med uppskattning. Vad är det och hur stor roll spelar det?

Min första tanke var att det är vad mitt jobb går ut på. Jag arbetar med små barn som precis har börjat upptäcka världen och sina egna förmågor. Min uppskattning kan leda dem mot nya stordåd, liksom brist på detsamma kan släcka lusten och nyfikenheten. Har du sett ögonen hos ett barn som just klarat av en utmaning alldeles själv för första gången? De lyser som stjärnor, så för allt i världen – släck dem inte!

Nästa tanke var att jag har fått ta emot en hel del uppskattning själv. Varje gång jag kommer till jobbet möts jag av små barn som tittar upp, ler, ropar mitt namn och kommer springande. Jag har kollegor och lagledare som visar att de uppskattar det jag gör. Jag har familj, släkt och vänner som är duktiga på att visa uppskattning på olika sätt. Jag har vistats på barbershopkonvent där oräkneliga okända kommer fram och öser uppskattning över oss Rönningesångare. Jag har lärt mig att jag måste våga lita på den och ta emot den. Det kan vara svårt med nya bekantskaper och därför ger jag inte alltid ett strålande första intryck, men vi har väl alla något att jobba på.

Senaste gången jag blev överöst av oväntad uppskattning var när jag vågade ta med gitarren till ett kalas. Jag älskar att spela och sjunga, men varför skulle andra tycka om att höra på? Inte vet jag, men uppskattat blev det! (Det kanske berodde lite grann på vinet och lite mer på att de fick sjunga med…)

Så sista tanken just nu om varför det är så viktigt att kunna uppskatta: för att må bra. Jag gick till jobbet i mörkret före sju i morse. I min stadsdel är det inte så många extravaganta julbelysningar som i vissa andra, men några hysteriskt blinkande balkonger syns även här. Jag har aldrig förstått det eller tyckt om det, men jag har ändå möjligheten att välja hur jag vill må. Vill jag vara irriterad och överlägsen och tänka att det är idiotiskt, eller vill jag uppskatta att mina medmänniskor anstränger sig för att dekorera och lysa upp tillvaron för oss andra på ett sätt de tycker om? De för mig okända människorna bakom de blinkande balkongerna påverkas inte av mina åsikter, men jag gör det.

Jag har insett hur viktigt det är att uppskatta och att visa uppskattning. Jag, liksom andra, behöver det för att må bra. För allas skull, och min egen. Och med lite tur får jag uppskattning tillbaka. Under 2016 har jag fått det i överflöd, från många håll, och det är jag mycket tacksam för!

Nu vi känna roligt komma!

Oh Ah Oh Ah Eh
VI ÄR HELSINGBORGARE!

Inte nog med att Pearls of the Sound vann tävlingen för de mindre körerna, de vann med magiska rekordpoäng! (1399) 

Ingen av oss på plats är förvånade, deras show var så snygg, så bra, så underhållande och sååå välsjungen! 

Pärlorna har satt stämningen för veckan och under repet idag fick jag en flashback till veckan i Honolulu 2013; visst var vi på topp i Sverige också, men det är under tävlingsveckan allt faller på plats och den riktiga magin börjar sippra in. 

Imorgon är det dags. Vi är redo!

En felv, en fengel och ett färdigt projekt

Att bli färdig med ett projekt, helt färdig utan minsta fåll eller taklist kvar, är en fantastisk känsla. Att dessutom få ett tillfälle att peka på något och säga ”se, det här var vad det var menat för” känns ännu bättre.

Minipaviljongen är klar och har fått tjäna sitt syfte. Den 6-9 juli 2016 stod den uppe på lajvet Den Blinde Väktarens Spegel i Lazaruskampanjen och tjänade som fast punkt åt felven (rävalven) Rhevenil och hennes ängladotter Azari.

IMG_0145
Pavven (och felvöronen) på plats kvällen innan lajvet och jag hjälper tältgrannen att bygga bänkar.

Det faktum att dottern och jag förmodligen inte tillbringade mer än 15 minuter i tältet totalt under hela lajvet och att det mest fick tjäna som förråd till båge, pilar och husgeråd anser jag inte ha någon betydelse i det här fallet. Det var så häftigt att se det på plats och veta att jag gjort allt själv och lyckats. Dessutom var det faktiskt en person (av ca 600) som kopplade ihop rävsiluetten med mitt halsband!

IMG_0163
Min lilla fengel (felvängel) Azari hade det mysigare i en hög med nyslaget gräs!

Rävpavven kommer förmodligen att leva resten av sitt liv som lektält på landet (om ingen vill låna det till något annat lajv) för rent krasst var det inte värt besväret att frakta det fram och tillbaka, men jag ångrar inget. Det var ett jätteroligt projekt!

Sverige, vi har ett resultat!

Så häromdagen slog jag i öljetterna som ska tjäna som fästen för stormlinor, om det behövs. Det betyder att paviljongen är färdig! img_1819

Nu har denna enkla boning stått uppställd i över en vecka vilket har resulterat i två saker: en visshet att det tål måttligt med regn och blåst utan förstärkning, samt randiga väggar. Måste vara något från det röda tyget som missfärgat. Tur att jag är lajvare – jag kallar det patinering.  

Det är alldeles lagom stort att göra jättemysigt med bara några filtar, kuddar och fällar. Välkommen in! 

Nästan i mål

Hej och välkommen till mitt enkla hem!  

Paviljongen sitter ihop, stommen är klar och det är bara tältpinnar och fästen för dem som fattas. Och impregnering för väggarna och finish på ekerhjulet och något att stänga dörren med och kanske några dekorationer…  

Ella och jag är mycket nöjda med att det finns plats att både sitta och ligga. Jag gillar ekrarnas möjligheter som bl a torkställning och lykthållare. Jag gillar också det behändiga formatet och att alla mina skisser, mätningar och geometriska beräkningar visade sig stämma. Vi gillart, helt enkelt!  

Fyra sömmar på en kväll

Så idag var dottern och jag på Lazarusdagen och fyllde på lajv-pepp. En naturlig dag att släpa ner symaskinen till vardagsrummet för det där platskrävande jobbet, alltså. 

Paviljongens väggar behövde sicksackas i över- och nederkanterna – två sömmar. Sen kom det roliga, att sy fast kreneleringen på vägduken, söm nummer tre, och att sy ihop vägg och tak, söm nummer fyra. Totalt ca två timmars jobb på 24 meter söm. 

  
Jag är så himla sugen på att springa ut i mörkret och spänna upp alltihop och se hur det ser ut, men ni vet… läggdags…

  
Nu behöver jag tältpinnar och ordna fästen för dessa. Nästa lösning att klura på!

Ensam är stark men man ska utnyttja folk!

Jag vill oftast göra saker själv, på mitt sätt. Jag vet inte varför jag har så svårt att diskutera de saker jag inte kan så bra, kanske för att jag inte vill avslöja min okunskap… En annan anledning till att planera och genomföra en sån sak som att sy ett tält själv är att det går snabbast så. Alla idéer ska genomföras nu, det är hemskt att vänta. 

Med det sagt var det lite stiltje i arbetet med tältet då nästa steg var att få toppen fixad och jag hade inget läder till förstärkningen. Vilken tur då att jag hälsade på en erfaren lajvare och hantverkare i ett helt annat ärende! Jag gick därifrån inte bara med en portugisisk citron utan även med en läderbit och några mycket användbara tips om hur den skulle kunna användas. (Åsikten att jag är lite konstig som inte ids sy ordentliga vattenflaskor men gör ett helt tält kan jag väl till viss del hålla med om.)

  
Istället för att sätta en läderförstärkning på utsidan hamnade den på insidan där den ska hålla taket skyddat från slitage av mittstolpen. På utsidan täcks alltihop av en cirkel tälttyg. Enkelt och elegant och en lösning jag inte tänkte på själv. Tack för det!

  
För övrigt funkade en fotboll väldigt bra som systöd för detta. Man är väl lösningsorienterad!

Världens bästa pappa!

Jag har förstått att det är fars dag hemma i Sverige idag.

Jag är inte hemma, för jag har lämnat över hela ansvaret för hus, hem och familj till min kära älskade Tor sedan förra fredagen och dragit iväg med kören till USA.

Jag har världens bästa man.
Mina barn har världens bästa pappa.

Vi älskar dig!

Grattis på fars dag!

20141109-092919.jpg