Djur, natur och kultur

City Slickers, Happy Campers eller Tillbaka till Naturen. Många rubrikförslag den här gången…

Familjen har just tillbringat ett dygn lite vid sidan av civilisationen och det blev väldigt lyckat. Vi hade letat upp en till synes lämplig sträcka längs Anebyleden, packat ryggsäckar och tillfrågat en chaufför. Snälla Ann släppte av oss här:


och vandringen började genom den Småländska kulturbygden. 


Färden bjöd på natur av skiftande karaktär. 


Och flera små varelser att hälsa på på vägen. 


Givetvis behövs raster, och drygt halvvägs kom vi till en liten sjö. En vacker skogstjärn full av näckrosor. Äta macka och svalka fötterna kan vara helt ljuvligt!


Efter ungefär en mils och fyra timmars traskande bestämde vi oss för att slå läger här. 


För att inte slösa dricksvatten letade jag upp en liten bäck och mitt i den risiga skogen möttes jag av denna:


Fantasieggande, vem byggde den, när och varför? Vem gick här och var skulle de?

Efter den enkla middagen var det äntligen dags att dela på dagens ihopsamlade delikatesser. Tur (fast konstigt) att barnen inte tycker om sånt här.


De flesta campare sover i sovsäck. Vissa tar med duntäcke. Perfekt temperatur hela natten, även när sonen kom och delade eftersom han frös i sin sovsäck, även med alla sina kläder på sig.


Dag två gick vi inte alls lika långt, men vi hann med både en lektion i hur man känner igen de vanligaste sädesslagen och se den skiftande arkitekturen i omgivningarna runt Herrestad. 


Vi hade en jättehärlig tur med många upplevelser av det Småländska höglandet. För att citera barnen: 

Det här måste vi göra om!

Annonser

Myller

Idag har vi upplevt två sorters myller.

På förmiddagen gick vi till stranden. Precis som förutsagt hade vi med oss bröd att mata fiskar med. Det kändes lite fånigt att gå omkring i vattnet med en brödskiva i handen och leta småfisk, men jag hittade dem ganska snart. Dessutom hade jag kameran med idag!

image

image

Det myllrade runt oss ganska länge, även efter att brödet var slut.

På kvällen var det dags för vårt första körrep. Äntligen! Medan 132 kvinnor myllrade runt och hälsade och kramades var det en som inte deltog i den allmänna uppståndelsen. Storebror gick från bänkrad till bänkrad och räknade stolarna i lokalen.

image

1056 stycken. Han har tålamod med sådant, storebror.

Umgås med fiskarna

Hemma i Södertälje händer det ibland att vi tar med lite gammalt bröd ner till Maren för att mata fåglarna. Idag fick vi lära oss den Hawaiianska motsvarigheten – mata fiskarna.

Vi hade gått ner till den lokala stranden och badade och kastade boll i godan ro när det kom en äldre gentleman vadande med en bit bröd i handen. Han kastade brödsmulor omkring sig och när han kom närmare såg vi varför: han matade ett jättestort stim med småfisk. De simmade runt honom och var helt tokiga i brödet, det var som att vattnet kokade av fisk. En fisksoppa, om man så vill. Han såg att vi var fascinerade och gav oss brödet. Det var en häftig upplevelse för både barn och vuxna att stå mitt i det stora fiskstimmet och se fiskarna tävla om brödsmulorna.

Lite senare hörde jag en annan strandbesökare nämna att de skulle gå och mata fiskarna, så jag gissar att det är en inte ovanlig företeelse. Vi kommer i alla fall att ta med bröd till stranden i fortsättningen!

Äntligen!

För nästan ett år sedan lovade jag att lära mig snorkla. Jag hade en väldigt specifik anledning: att en dag få snorkla i Hanauma Bay.

Här följer några bilder jag tog där idag. (Ursäkta bildkvaliteten, jag har fotograferat av kamerans display.)

image

image

image

image

image

image

Att snorkla i Hanauma Bay är som att hälsa på i ett gigantiskt akvarium. Vattnet är grunt nog att bottna i och man kommer fiskarna otroligt nära. Vissa i sällskapet hade turen att få se en havssköldpadda! Tyvärr var jag inte en av dem, men det var ändå en fantastisk upplevelse. Även barnen kunde spana på fiskar då vissa av dem kom riktigt nära stranden.

Eftermiddagen tillbringades på ett avspänt sätt med lite shopping och mycket glass:

image

image

Det kändes helt naturligt att gå med utklädda barn i köpcentret idag. Till halloween klär många ut sig här, både barn och vuxna. Nu har Mulan och Peter Pan duell med pilbåge och svärd på hotellrummet. Kanske inte konstigt att barnen är avundsjuka på Peter Pan, pojken som aldrig blir vuxen!

Delfin, valfin, sjölejon och massor av räkor

Onsdagen blev en riktig djurdag. Vi tog åter igen bilen till östkusten, denna gång till Sea Life Park för att se en del av Stilla havets invånare på nära håll.

Det första vi kom till var hajbassängen.

20131031-045508.jpg

Förutom hammarhajar, andra hajar och diverse fiskar fanns det även såna här:

20131031-045610.jpg

Efter en sjölejonshow av Hitchcockkaraktär gick vi för att köpa glass, men passerade de enda djur i parken som inte simmade. Det var roligt att mata de hyfsat orädda nymfparakiterna och dvärgpapegojorna!

20131031-050044.jpg

20131031-050119.jpg

Efter varsin jätteglass var det dags att besöka delfinerna. I vårt sällskap är vi mer för att uppleva dessa magnifika djur live än att fotografera dem, men jag kan i alla fall visa kulissen till delfinernas hoppochskuttpool:

20131031-050416.jpg

Så vad är då en valfin, undrar vän av ordning. Jo käre vän, en valfin är ett djur med delfin till mamma och falsk späckhuggare till pappa. Kekaimalu föddes 1986 och är så gott som ensam i världen. Hon är större än flasknosdelfinerna och nästan helt svart.

Så hur var det med räkorna då? Såg ni några på Sea Life Park?
Nej, vi åt middag på Bubba Gump shrimp Co. Jag hade ingen aning om att det finns en hel restaurangkedja dedicerad till filmen om Forrest, men gott var det!

En fantastisk upplevelse, bara lite hemsk!

Idag tog vi bilen utmed vattnet österut. Planen var att stanna och bada på Waimanalo beach, dels av nostalgiska skäl då det var där två i sällskapet bodde efter körtävlingarna för fem år sedan, dels för att det är en trevlig strand som inte är särskilt befolkad. Efter det tänkte vi åka vidare för att se mer av ön, både längs kusten och inåt landet.

Vi hade bara lite problem att hitta ut på motorvägen, sedan gick allt bra. Personligen är jag glad att det var Tor som körde. Jag får lite svindel av att köra över strängnäsbron. Utsikterna från väg 72 på Oah’u är hissnande!

20131029-164917.jpg

Lite här och där fanns utsiktsplatser längs vägen. Trevliga platser att stanna till, njuta av utsikten, få lite friska vindar i håret och äta en kaka.

20131029-165057.jpg

Framme vid stranden badade vi

Det behövs ingen vågmaskin!

skrev i sanden

Kolla, det försvinner direkt!

kastade boll och snorklade.

Just snorkling är något jag har sett fram mycket emot. Just den här stranden är inte någon särskilt berömd snorklingsstrand, men en bit ut fanns det lite växtlighet av den sort man ser i saltvattensakvarier och en hel del invånare som man också ser i sådana akvarier. Det var fantastiskt att få se för första gången och kameran i sitt vattenfodral gick varm. Just nu har jag ingen möjlighet att föra över bilder från kameran, men det kommer sen. Vi såg flera olika sorters fiskar, däribland en liten en som såg ut som en drakfisk. Dessutom såg jag en bläckfisk och en tvättsvamp.

Tyvärr fick detta ett abrupt slut. Jag var en liten bit ut från stranden när något plötsligt bränner mig på kinden. Jag blev rädd och tänkte inte rationellt. Jag vände in mot stranden åt höger fast det var på höger kind det brände. Om det nu var en manet så trasslade jag in både nacken, ryggen, ena armen och lite av benet i den. Tack och lov visste mamma var det fanns vatten att skölja med, men ett tag gjorde det så ont att jag bara grät. Jag vet ju inget om hur farliga maneter är och armen började göra riktigt ont. Vi packade ihop och åkte snabbaste vägen tillbaka till hotellet och närmaste apotek. Efter lite cortisonsalva blev det bättre, men lite läskigt var det allt. Ändå är det fiskarna och upplevelsen jag kommer ihåg mest, att snorkla är verkligen att känna sig som en gäst i havet!

Så gör vi alltid!

image

Jag har hittat ett användningsområde för ”så gör vi alltid”! Fasta rutiner kan vara bra ibland.

Första misstanken om att något var fel var när bara en katt kom in för att äta frukost strax efter 8 när vi skulle gå till förskolan. Det är ovanligt, dock inte helt okänt.

Andra misstanken kom när katten i fråga, Stina, inte hade kommit tillbaka för frukost klockan 9. Hennes storebror Mille var dessutom extra jamig, men han kanske bara reagerade på min oro.

Tredje misstanken: hon var inte tillbaka klockan 10. Maken bekräftade: hon hade inte varit inne på morgonen som vanligt. Ute hela natten och sen inte hem för frukost? Aldrig hänt förut. Ut och leta.

Leta leta leta. Fundera på annonser, lappar och vad man säger till barnen.

Snilleblixt. Kolla i friggeboden där barnen hämtade leksaker igår eftermiddag. Där var hon. Rätt så hungrig.

Det är bra att ha rutiner, så man märker när något inte är som vanligt…

Instinkter vs erfarenhet

Ser ett program på Nat Geo Wild om de nordamerikanska örnarna. De har en kamera riktad in i ett örnbo så man får se helt fantastiska bilder på deras familjeliv.

Just den här familjen består av en gammal erfaren pappa och en oerfaren förstagångsmamma. Den första ungen har kläckts och den piper högt och tigger om mat. Mamman förstår inte. Det finns mat i boet, men ungen får inget och blir så utmattad av hunger att den slutar be om det. Efter en stund börjar mamman äta själv. Tack och lov kommer den erfarna hanen och ger ungen mat. Ett par dagar senare har honan lärt sig en hel del och hjälper till hon också.

Är det bara jag som ser parallellen till mig själv? Instinkter i all ära, men även djur kan behöva lära sig hur man tar hand om sina små. Erfarenhet slår biologi. Jag tycker att det är hoppfullt. Man kan lära sig det man inte har fötts med. Kan en örn så kan väl du eller jag?