2016 – om att uppskatta och bli uppskattad

2016 har varit ett fantastiskt år för mig. Familj, vänner, lajv och massor av musik. Året med Rönninge Show Chorus har varit sagolikt. Jag har fått både sjunga och dansa och vinna VM-guld. Jag uppskattar verkligen allt jag har fått vara med om i år och alla jag har fått dela upplevelserna med!

En vän sa till mig att jag ”är bra på att uppskatta”. Det fick mig att fundera lite över det där med uppskattning. Vad är det och hur stor roll spelar det?

Min första tanke var att det är vad mitt jobb går ut på. Jag arbetar med små barn som precis har börjat upptäcka världen och sina egna förmågor. Min uppskattning kan leda dem mot nya stordåd, liksom brist på detsamma kan släcka lusten och nyfikenheten. Har du sett ögonen hos ett barn som just klarat av en utmaning alldeles själv för första gången? De lyser som stjärnor, så för allt i världen – släck dem inte!

Nästa tanke var att jag har fått ta emot en hel del uppskattning själv. Varje gång jag kommer till jobbet möts jag av små barn som tittar upp, ler, ropar mitt namn och kommer springande. Jag har kollegor och lagledare som visar att de uppskattar det jag gör. Jag har familj, släkt och vänner som är duktiga på att visa uppskattning på olika sätt. Jag har vistats på barbershopkonvent där oräkneliga okända kommer fram och öser uppskattning över oss Rönningesångare. Jag har lärt mig att jag måste våga lita på den och ta emot den. Det kan vara svårt med nya bekantskaper och därför ger jag inte alltid ett strålande första intryck, men vi har väl alla något att jobba på.

Senaste gången jag blev överöst av oväntad uppskattning var när jag vågade ta med gitarren till ett kalas. Jag älskar att spela och sjunga, men varför skulle andra tycka om att höra på? Inte vet jag, men uppskattat blev det! (Det kanske berodde lite grann på vinet och lite mer på att de fick sjunga med…)

Så sista tanken just nu om varför det är så viktigt att kunna uppskatta: för att må bra. Jag gick till jobbet i mörkret före sju i morse. I min stadsdel är det inte så många extravaganta julbelysningar som i vissa andra, men några hysteriskt blinkande balkonger syns även här. Jag har aldrig förstått det eller tyckt om det, men jag har ändå möjligheten att välja hur jag vill må. Vill jag vara irriterad och överlägsen och tänka att det är idiotiskt, eller vill jag uppskatta att mina medmänniskor anstränger sig för att dekorera och lysa upp tillvaron för oss andra på ett sätt de tycker om? De för mig okända människorna bakom de blinkande balkongerna påverkas inte av mina åsikter, men jag gör det.

Jag har insett hur viktigt det är att uppskatta och att visa uppskattning. Jag, liksom andra, behöver det för att må bra. För allas skull, och min egen. Och med lite tur får jag uppskattning tillbaka. Under 2016 har jag fått det i överflöd, från många håll, och det är jag mycket tacksam för!

Större än mig själv

Give me one moment in time when I’m more than I thought I could be…

Jag vill bara uttrycka min tacksamhet över att det finns människor som ger mig förtroendet och möjligheten att vara större än mig själv.

Jag har sjungit med stjärnor. Jag har sjungit på Broadway. Jag har vunnit VM-guld i barbershopsång. Jag har upplevt standing ovations från tiotusen personer. Jag skulle aldrig ha klarat det själv. 

Nu är det snart dags att spränga mina egna gränser igen. Just idag insåg jag att det är om exakt två veckor jag och en massa andra barbershoppare flyger till Las Vegas. Om tre veckor står vi på tävlingsscenen. Jag har visserligen tävlat på stora internationella scener förr, men det blir första gången jag har äran att dansa på förstaledet. Jag som aldrig har varit någon dansare! 

För två år sedan fanns det folk som trodde på mig och som dessutom berättade det för mig. Ett par månader senare stod jag på golvet och dansade som jag aldrig trott att jag skulle kunna. Om tre veckor får jag vara en Broadwaydansare framför en publik på flera tusen personer. 

Tänk vad man kan uppnå om det bara finns folk som tror på en!

… when all of my dreams are a heartbeat away, and the answers are all up to me…

Att röra sig i olika världar

Jag tycker om att röra mig i olika världar.

Ett yttrande som kom till som av en slump, men som jag har funderat mycket på senaste veckorna. Varför tycker jag om det? Handlar det om verklighetsflykt eller bara en önskan att vidga vyerna? Ett behov av omväxling eller bara nyfikenhet? Hur gör man för att växla mellan dessa världar och framför allt: vilka är de?

Här är några av mina världar!

Familjevärlden

SAMSUNGMin verkliga verklighet, den som jag lever, andas och verkar i varje dag och den som skattemyndigheten känner till. Den världen bebos av mina allra käraste och den är mest komplex; familjevärlden innehåller både skrubbsår, smutsig disk och ett oändligt antal kramar.

Förskolevärlden

SAMSUNGJag arbetar som förskollärare, ett yrke som jag verkligen uppskattar. Kanske för att barn och jag har en sak gemensamt: vi har lätt för att intressera oss för många olika saker. (Det handlar bara om presentation!) Barn rör sig också i olika världar, ena stunden leker de lejon, nästa undersöker de iskuber, nästa lyssnar de på en spännande saga och därefter funderar de på varför bladen faller från träden.

Undervattensvärlden

IMG_8727En ny spännande värld som jag inte hälsat på i så ofta än, men som jag längtar tillbaka till! Jag har snorklat över korallrev på Hawaii och jag har snorklat bland musslor i Småländska insjöar. Olika miljöer, var och en spännande på sitt sätt. Nästa steg blir att skaffa en våtdräkt så att jag kan snorkla längs de svenska, aningens kyliga, kusterna.

Körvärlden

20131108_092854Ja, det kan verka konstigt att jag kallar en kör för en egen värld, men ”barbershopbubblan” är ett vedertaget begrepp i den världen. Det är en bubbla man först och främst kliver in i när det är dags för konvent och tävlingar, men att komma in på ett av våra rep i Rönninge skolas gymnastiksal är också som att gå in i en egen värld några timmar. En värld där artisteri, hängivenhet och totalt engagemang råder några timmar i veckan. En värld där lösögonfransar och guldpaljetter är lika normalt som att bli hänförd över toner som ingen faktiskt sjunger!

Teatervärlden

26892_1386462258384_7737053_nEn teaterscen ger större möjligheter till variation än körens gradänger och det är en plats där man verkligen får ge sig hän åt någon annan, vara någon som inte är jag och gestalta känslor som inte är mina egna. Det har hänfört mig länge nu och även om projekten jag är med i inte återkommer lika ofta längre dyker de upp ibland, alltid lika välkomna!

Lajvvärlden

10257993_10152094862838634_9060149984988385228_nMin nyaste värld borde kanske benämnas i plural då lajv kan utspela sig i vilken värld som helst. Jag har dock bara hunnit besöka en (och har faktiskt inte tänkt besöka särskilt många andra då det tar så mycket tid). Det är mycket i lajvvärlden som fascinerar mig: den totala hängivenheten till en rollkaraktär, tiden man spelar (teatern pratar timmar, på lajv är det dagar), svårigheten att kliva ur världen igen efter lajvets slut och vänskapsbanden man knyter är några exempel. Det där med nya vänner är extra intressant. Efter tre dagar tillsammans kan man ju tro att man känner någon ganska bra. När lajvet bryts inser man att man inte ens vet vad de heter. Konstig känsla.

Min barndoms värd

155239_475197883186_8321446_n

Bäck – torpet i Småland som funnits i släkten sen sent 60-tal är platsen som jag alltid kommer att förknippa med min barndom. Hit återvänder vi varje påsk, sommar och närhelst vi får tid. Vi har firat jul här ett par gånger också. Det är varken lyxigt eller modernt, men jag älskar det, och även om det inte tillhör någon annan verklighet så känns det alltid som att kliva in i en annan värld när jag kommer dit!

Och nu: något annat. Ett av livets mysterier.

Före:

Efter:

Och nu till mysteriet:

Jag trivs så mycket bättre när det är välstädat runt omkring mig. Jag tycker till och med att det är rätt roligt att städa och plocka iordning grejer, när jag väl kommer igång. Så varför, varför, är det så svårt att komma igång.

Nu har jag bestämt oss för att vi, inspirerade av vännerna F, M och P, ska göra det varje kväll före läggdags. Enklare om det inte hinner bli ett helt katastrofområde innan man börjar, väl?

Syndfull bebis

image

Jag blir sällan provocerad av sådant som står i länstidningen i Södertälje, lokaltidningar har väl inte riktigt den sortens journalistik. Den 23 augusti 2012 läser jag det här, på sidan två. Visserligen bara i förbigående, men ändå.

nu har Amanda renats från all synd hon bar på sedan födseln.

Ingen som har umgåtts med ett spädbarn kan väl rimligtvis anse att denna oskyldiga varelse bär på synd? Båda mina barn är döpta i en kristen kyrka, men inte var det för att rena dem från synd…

Att kapa repet

För tre år sen stod jag uppe på en hög bro. Det var trevligt där uppe, men långt långt nedanför kunde jag se de blänkande vattnet.

Vattnet såg jätteskönt ut, men man vet ju aldrig, det var så långt ner så jag kunde inte se ordentligt. Bron var dessutom ganska trevlig, det ska jag inte förneka. Trevligt sällskap fanns där också.

Skulle jag våga hoppa? Tänk om jag insåg på vägen att jag inte alls tyckte om att bada? Tänk om jag insåg att jag inte kunde simma? Men jag ville ju så gärna försöka.

Jag spände på mig ett bungy-rep och hoppade.

Nu har jag kommit så nära vattenytan att jag nästan kan röra vid den. Jag kan skymta lite av vad som finns under ytan och det ser riktigt bra ut. Jag är inte säker på att nedslaget kommer att gå smärtfritt, men det är dags att ta reda på det.

Jag har skurit av repet. Fritt fall mot det nya, utan skyddsnät.

Önska mig lycka till…

Att förlora nyfikenheten

Det kanske bara är för att jag pluggar till förskollärare, men jag hör mycket om vikten av att inte förlora den nyfikenhet man hade som barn och den stora tragedi det är om det händer.

Missförstå mig inte nu, jag tycker att nyfikenhet är bra, så länge den inte leder till galna papparazzis och skvallertidningar. Men är just nyfikenheten så viktig?

Det finns så många viktiga egenskaper som barn har som är värda att bevara. Entusiasm, drivkraft, lekfullhet, fantasi, förmågan att leva i nuet, empati och närheten till de egna känslorna, för att nämna några. Så varför detta tjat om nyfikenhet?

Jag tänker att anledningen till att jag inte länge känner nyfikenhet inför färgblandning, leras hållfasthet, hur man bygger hus, hur vattnet kommer in i kranen och mycket annat helt enkelt är att jag redan vet de sakerna. Då fyller nyfikenheten inte längre någon funktion.

Där nyfikenheten slutar tar kompetensen och skaparglädjen vid. Förhoppningsvis.

Jag kan ju tillägga att jag fortfarande är nyfiken på barns utveckling och tankeprocesser, bland annat. Nyfikenheten finns, där den behövs. Men har den något egenvärde? Jag vet inte.

…inled oss icke i frestelse…

Några minuters TV-tittande på Världens strängaste föräldrar fick mig att tänka på en grej.

De stränga föräldrarna var ett kristet par i Amerikanska södern (lågoddsare) som ansåg att Jesus kom först, sen mannen, efter det kvinnan och sist barnen. Visst skulle jag kunna gå loss på att kvinnans roll i hemmet var att passa upp, men det var temat frestelser som fick igång mig idag.

Den femtonåriga tjejen som kom till familjen hade en klänning som slutade en bit ovanför knäna och en urringning som visade lite klyfta. Jag tänker inte bråka om min dotter sätter på sig en likadan när hon blir femton. Jag tyckte den såg normal ut, till och med snäll med tanke på att det var en femtonåring som hade den på sig i syfte att provocera sin mamma.

Hon blev givetvis tillsagd att byta, då familjens kvinnor skulle ha täckande, neutrala kläder. Det är nämligen fel att fresta män. Kvinnans fel. Inled oss icke i frestelse. Utsätt oss inte för prövning.

Jag tycker att Herrens Bön har fel på den punkten. Jag vill ändra bönen till: Var hos mig i min prövning! Man måste möta prövningar för att bli en stark och balanserad människa. Hur ska man annars veta vad man klarar av? Pröva mig, men stå gärna bredvid mig när jag prövar min styrka och förmåga, precis som vilken ansvarsfull förälder som helst.

För att bemöta kristendomen på deras egen mark: följ Jesus exempel. Han gick ut i öknen (kanske inte på helt eget initiativ, men ändå) och utsattes för svåra frestelser. Han stod emot dem. Han undvek dem inte, han flydde inte, han stod emot dem. Förmodligen gjorde det honom till en starkare människa.

Min egen fundering: om jag klär mig som ett tält, kommer det inte att finnas någon som undrar vad som finns där under och frestas att ta reda på det? Jag menar: hur jag än ser ut när jag går på stan finns risken att jag frestar någon. Det finns lock till alla grytor. Alltså är det inte mitt fel om min klädsel inleder någon i frestelse. Har du problem med det? Då är det ditt problem!

En debatt jag inte kan ta

Jag har det nog för bra.

Tittade in på David Eberhards blogg, sådär som jag gör ibland. Han verkar för tillfället vara djupt indragen i någon slags feministdebatt som jag har svårt att förstå. Läs gärna hans artikel i Newsmill!

Jag studerar till förskollärare vilket lite då och då leder in på ämnet ”genus”. Jag tycker att detta är bra och viktigt, då alla människor ska bli behandlade utefter sina personligheter och inte efter vad de har mellan benen, men utöver det förstår jag inte problemet, inte i Sverige.

Uppenbarligen har jag det för bra. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig hindrad av att ha snippa. Inte vid ett enda tillfälle har jag upplevt att jag skulle haft fördelar av att ha snopp.

(Jag har förvisso blivit kallad lilla gumman och väckt lite uppmärksamhet som 24-årig ordermottagare på brädgård, men det har knappast hindrat mig. Jag har snarare känt mig stolt över att, lite oväntat, jobba bland killarna. En skämtsam jargong inkluderar alla och hade det inte varit lilla gumman hade det varit något annat. Jag svarade med lilla gubben och fick garv tillbaka, så så var det med den könsmaktsordningen.)

I det samhälle vi har idag är min uppfattning att en människas begränsningar sitter i hens egen hjärna (och i vissa fall i henoms kropp, alla kan inte bli brandmän eller ballerinor). Det bästa vi kan lära våra barn är att inte ta åt sig så förtvivlat av vad andra tänker, tycker och säger om dem och till dem. Det finns i alla fall alltid både de som håller med och de som inte gör det. Och ska du kunna förolämpa mig, då måste jag först värdesätta din åsikt!

 

Insikter på ett träningspass

Kropp och själ är ett. Häromdagen lärde jag mig något om balans.

Jag har gymnastiserat och ridit i många år och borde ha en välutvecklad balans, men det är tyvärr nog bara sant så länge jag står på två ben. Jag vet att balansen vinner på att man tar sikte på en stilla punkt en bit bort, varför jag ofta tillbringar balansövningarna på Friskis och Svettis med att fånstirra på ett dörrhandtag. Det hjälper, tja, sådär.

Under ett pass nyligen insåg jag plötsligt att det inte räcker med att veta var dörrhandtaget är, jag måste också veta var jag är. (Ja, det här kommer att låta flummigt. Ingen tvingar dig att läsa vidare.) Om jag känner mig själv, min omgivning och förhållandet däremellan har jag balans. Om jag tänker mig en lodlinje och en våglinje som korsar varandra ungefär i mitt hjärta kan jag stå på ett ben nästan hur länge som helst. Mysko va? (Jag varnade dig.)

Det här leder till en, för mig, självklar insikt. Samma sak gäller även utanför jympasalen. Det räcker inte att veta var dörrhandtagen finns, jag måste också veta var jag finns i förhållande till dem. Om jag känner både mig själv och min omgivning kan jag hitta balans i livet.

Lite mer balans fick jag i slutet av passet, när det var dags för stretching och vila. En av låtarna var en ”gammal” fin låt av Elton John som kan tyckas vara lite smörig och klyschig, men några rader kunde jag verkligen relatera till. Varför man alls går och tränar, t ex:

There’s a calm surrender to the rush of day
When the heat of the rolling world can be turned away

Jag har haft en ganska tuff början på 2012. Det mesta ljusnar nu, men några rader träffade mig rakt i hjärtat:

There’s a time for everyone if they only learn
That the twisting kaleidoscope moves us all in turn

Ibland snurrar livet oss i riktningar vi inte har valt själva. Det må vara hänt, vi kan inte göra något åt att det händer saker runt omkring oss. Däremot kan vi, med rätt balans, hitta styrka att göra något åt det.