Framtiden är här nu

Jag har alltid undrat vad jag ska bli när jag blir stor.

Jag har alltid varit avundsjuk på de som vet. Vet man vad man vill är det bara att göra upp en lista och börja pricka av. Jag har aldrig vetat, pluggat och jobbat lite på måfå bara.

För några år sedan fick jag anledning att ta mig en rejäl funderare. Mitt liv hade dessutom ändrats en aning; jag hade blivit mamma till två underbara kottar som inspirerade mig till mitt nya yrkesval.

Det känns som om det var igår jag började, samtidigt känns det som en evighet och ett annat liv sedan. Nu är jag klar, nu har jag en lärarexamen för förskola och förskoleklass!

examensbevis

 

Även om jag saknar min vfu(praktik)-förskola väldigt mycket har jag klarat av drygt tre månader på mitt första arbete som förskollärare och det känns bättre och bättre.

Nu består ju livet av mer än jobb. Mycket mer.

Jag återvände till Rönninge Show Chorus i höstas. Det har varit mycket att lära, men nu börjar jag känna mig som en så gott som fullvärdig medlem igen. Som jag älskar denna kör, denna gemenskap och gemensamma strävan efter högre och högre mål! I helgen åker vi till Karlstad och deltar för bedömning i de nordiska mästerskapen i kvinnlig barbershopsång. En kanonuppvärmning inför världsmästerskapen på Hawaii i höst.

För att bota rastlösheten som uppstår av att inte plugga längre har jag äntligen börjat bygga en trädkoja tillsammans med barnen. Ett projekt som jag har drömt om i flera år. Nu är det på gång. Framtiden är här nu!

Annonser

Min värdelösa utbildning

Nej, jag tycker inte att min utbildning är värdelös. Jag har aldrig hört, läst och diskuterat så mycket intressant som under de tre senaste åren under min utbildning till förskollärare. Men det finns jättemånga tyckare och förståsigpåare som vet att lärarutbildningen i Sverige är värdelös. Det är bara att läsa kommentarerna. Det är ju där de ger sig till känna, de som vet hur allt ska vara och hur landet ska styras…

Varför är det alltid så att så fort det skrivs något om lärare och deras situation börjar folk racka ner grovt på lärares insats, engagemang och lärarutbildningen som de har gått?

Varför skriver man kommentarer som

  • ”Baserat på fakta kan jag säga att det är mer lärare som får en elev att direkt tappa intresset för ett ämne som dom skulle kunna vara intresserade av än vad det är som får en elev att bli intresserad av ett ämne. Detta är på grund av att läraren själv inte brinner för ämnet, har en dålig utbildning eller helt enkelt inte bryr sig om eleverna. … Så varför ska vi höja lönen på dessa idioter som förstör våra barns framtid?” (Vilka fakta då?),
  • ”Problemet är ju att lärarhögskolan och lärarutbildningen är helt värdelös. Så om de inte lärt sig att lära ut på egen hand är de inte ens värda den lön de har idag.”, (Inte så nyanserat att kalla något ”helt värdelöst”…)
  • ”Många av de som lär ut och inte har gått lärarhögskolan är ju bättre lärare” (Vad baserar du det på?),
  • ”Sedan det flummiga 70-talet har skolan blivit en flumverkstad där tonvikten är lagd på flummig pedagogik” (Du visste inte att just vetenskaplighet är en hörnsten i lärarutbildningen eller?)

Jag tycker inte att den sortens pajkastning är så himla konstruktiv. Det är ju tur att det faktiskt finns vettiga människor, både lärare och andra, som ger sin bild av sakernas tillstånd.

Jag håller dock med lärarförbundet om att lönerna måste upp. Den här legitimeringen som ska höja statusen på yrket anser jag inte tillför så mycket, eftersom alla utbildade lärare får den. Det blir ingen större skillnad mellan en behörig lärare och en legitimerad. Hög lön är det enda som ger en verklig statusökning. Det är lärarna värda, men ännu mer är läraryrket värt det.

Tack för förtroendet!

image

Ja, alltså, nu är det ju inte mig Magnus skriver om, jag har ju inte börjat jobba än. Jag har ju inte ens en examen klar. Jag kan bara hoppas att jag kan bidra till känslan av glädje och tacksamhet över förskolornas verksamhet och förskollärarnas arbete som Magnus, och säkert många fler, känner. Det är en ära att få ta hand om era barn!

Inga stenar under vattenytan

image

Jag skrev nyss om att kapa säkerhetslinan och kasta mig ner i vattnet utan att veta exakt vad som fanns däri. Dvs, jag har sagt upp mig från mitt jobb utan att ha ett annat. Nu verkar det ju lite som att möjligheterna till ett nytt när jag är färdig förskollärare är rätt så goda. Tihi!

Att kapa repet

För tre år sen stod jag uppe på en hög bro. Det var trevligt där uppe, men långt långt nedanför kunde jag se de blänkande vattnet.

Vattnet såg jätteskönt ut, men man vet ju aldrig, det var så långt ner så jag kunde inte se ordentligt. Bron var dessutom ganska trevlig, det ska jag inte förneka. Trevligt sällskap fanns där också.

Skulle jag våga hoppa? Tänk om jag insåg på vägen att jag inte alls tyckte om att bada? Tänk om jag insåg att jag inte kunde simma? Men jag ville ju så gärna försöka.

Jag spände på mig ett bungy-rep och hoppade.

Nu har jag kommit så nära vattenytan att jag nästan kan röra vid den. Jag kan skymta lite av vad som finns under ytan och det ser riktigt bra ut. Jag är inte säker på att nedslaget kommer att gå smärtfritt, men det är dags att ta reda på det.

Jag har skurit av repet. Fritt fall mot det nya, utan skyddsnät.

Önska mig lycka till…

Att nämna problem vid namn

I skolverkets rapport Flerspråkighet i förskolan finns mycket intressant att läsa om vikten av att utveckla sitt modersmål även om det inte är svenska. Barn som har ett väl utvecklat förstaspråk kommer dels att ha lättare för sitt andraspråk än annars, dels är alla språkkunskaper en tillgång i vår värld idag, sannolikt också imorgon.

Det är bara en liiiiten detalj som stör mig i den rapporten. Är skolverket så rädd för att trampa någon på tårna att de inte vågar säga rakt ut vad de menar?

Fråga: Vad gör man om det bara finns flerspråkiga pedagoger på avdelningen?

Svar: Vår uppgift i förskolan är att stimulera barnens språkutveckling såväl på svenska som på modersmålet. Barn har rätt till att lära sig en välfungerande svenska. Om situationen är sådan på en avdelning att pedagogerna enbart är flerspråkiga kan man stimulera svenska språket genom att låta barnen lyssna på svenska från andra källor…

(Flerspråkighet i förskolan, Skolverket 2008, s. 21)

När man menar ”pedagoger som inte har svenska som modersmål”, varför kallar man dem ”flerspråkiga”? Först när jag läste frågan förstod jag den inte. Hur kan det vara ett problem att alla pedagoger kan mer än ett språk?

När man läser svaret förstår man problemet, om man har lärt sig konsten att läsa mellan raderna. Observera att jag inte lägger några värderingar i att det finns förskoleavdelningar med enbart utlandsfödda pedagoger. Jag tror att det är värdefullt på avdelningar där det finns många utlandsfödda barn. Det är så klart viktigt att de barnen får höra bra svenska och det finns det strategier för, bra!

Mitt problem kvarstår däremot:

Om inte skolverket talar så att ens en infödd begriper, hur ska då de utlandsfödda kunna förstå?

Förebilder

Idag har jag fått en aha-upplevelse!

Jag satt och slökollade mitt twitterflöde när följande dök upp:

Jag vet inte riktigt vad som förorsakat tweetet, men plötsligt insåg jag vilket korkat dravel vi ägnar oss åt på lärarutbildningens seminarier. När vi pratar om varför så få tjejer gillar fysik och matematik får man alltid höra argumentet ”det finns så få kvinnliga förebilder”. Vilket nonsens. Varför kan inte en tjej ha en manlig förebild?

(Varför nämner man aldrig att högstadieelever har så få tonårsfysiker som förebilder? Det vore väl ännu lättare att relatera till?)

Ett exempel ur livet:

Jag pluggar till förskollärare. Min förebild inom yrket är min praktikplatshandledare. Jag hoppas att jag kommer att besitta samma engagemang, glädje, kunskap, intresse, upptäckarlust och auktoritet år efter år. Min handledare bangar inte för en diskussion, oavsett om det handlar om utvecklingsteorier eller fiskarter; det är alltid roligt att dissekera något ämne med min handledare.

Bortsett från vårat intresse för barn och deras utveckling och lärande (och en förmåga att intressera oss för lite av varje som verkar intressant) har vi nog egentligen inte så mycket gemensamt, varken fritidsintressen, ålder eller kön. Men vet ni vad? Det är helt oväsentligt i sammanhanget. Han är inte min förebild för att han är intresserad av en viss sport, är ett visst antal år gammal eller är man. Han är min förebild för att han är bra på något som jag vill bli bra på.

Så varför kan inte en tjej ha Einstein som förebild? Han är ju hur cool som helst!

Snyta ungar och byta blöjor

Va? Tre och ett halvt år på högskola för att lära sig snyta ungar?

Jag läste i kommentarerna till det här inlägget av Fredrik Backman (jag vill poängtera att jag tycker att själva inlägget är hur kul som helst, och jag förstår inte hur förskollärare kan ta illa upp om de inte är totalt befriade från all förståelse av ironi) att folk har lite fördomar om förskollärare och annan förskolepersonal. Jag tror att en del av förvirringen kommer sig av att man inte kan kalla all personal på en genomsnittlig förskola för förskollärare, eftersom många är barnskötare. (Barnskötare: har gymnasieutbildning. Förskollärare: har högskoleutbildning. (Vill du veta mer om vad förskollärarutbildningen innebär finns ett exempel här.))

Jag studerar på högskola för att bli förskollärare. Jag säger oftast ”förskola” och ”förskollärare”, utom när jag slarvigt säger ”dagis” och ”fröken”, mest till mina barn. Jag tar inte illa upp när andra säger ”dagis” och ”fröken” eftersom jag aldrig har uppfattat att de menar något nedsättande.

Jag tar illa upp när folk ser ner på förskollärare för att de tror att det är ett okvalificerat yrke som går ut på att passa barn och hålla dem mätta och snutna tills föräldrarna kommer och hämtar dem. En förskollärare är en lärare. I förskolan. Då förskolebarn är så små måste man givetvis tillhandahålla mat, rena blöjor och näsdukar också, men förskollärare är duktiga på att göra även de aktiviteterna lärorika och intressanta.

Det skulle vara intressant att få en inblick i hur de som ser ner på förskolan och dess personal tänker om sina barn och om de vuxna som tar hand om avkomman större delen av deras vakna tid. Fast det är nog inte småbarnsföräldrarna som står för föraktet. De vet ju bättre. Det är nog oftare den äldre generationen, som minsann klarade sig bra på egen hand, lekandes mellan bilarna på gatan från 6 månaders ålder… (OBS, ironi!)

Inte en enda gång under de tre och ett halvt åren som utbildningen tar diskuteras hur man bäst snyter ett barn. Vi har viktigare saker att prata om.

 

Skolplikt för treåringar?

Inför skolplikt från tre års ålder

Jag borde ha en åsikt om detta, men tanken är för ny för mig än.

Min allra första känsla är ”Är de galna? Tvinga treåringar till förskolan?”

Min första rediga tanke är att det inte skulle göra så stor praktisk skillnad för barnen och deras föräldrar, de flesta går ju redan i förskolan.

Nästa sak som dyker upp i mitt huvud är att det är bra att förskolan får ett ökat värde, införlivas i skolsystemet på riktigt och tas mer på allvar av den stora massan.

Efter det kommer insikten att det förmodligen inte handlar om så många timmar i veckan, den allmänna förskolan är fortfarande på 15 timmar i veckan vilket inte inkräktar på barns rätt att vara barn, snarare tvärt om, då det tvingar föräldrarna att låta barnen lära sig leka med andra barn.

Förslaget må grunda sig på senare studieresultat, men jag tror att det är minst lika viktigt för den sociala kompetensen. Det är svårt att förbereda sig för skolans värld hemma. Jag tror inte heller att öppna förskolan är samma sak.

Så, liten skillnad i praktiken, bättre förberedelse för skolan för de barn som beslutet berör, det låter inte så galet. Inte om man kan se förbi de hemska orden ”skolplikt” och ”treåringar” i samma mening. Det är väl ingen som tror att småbarnen ska sitta i bänkar och ha ämnesundervisning?

Eller har jag missat något? Är det hemskt?

Vad gjorde jag före -94?

1994 var året då jag för första gången kom i kontakt med Internet.

Nu, 17 år senare, förstår jag inte hur jag klarade mig före det. Jag har inte skrivit i min analoga adressbok på rätt många år, t ex.

Det jag tycker bäst om är nog ändå all visdom och mänsklighet man kan hitta om man bara letar lite, eller får tips av sina vänner. Nu senast har jag råkat på ett par bloggar som är rena guldgruvor för mig som förskollärarstudent, eller vem som helst som är lite intresserad av (för)skolan:

Pedagogiska kullerbyttan

Tysta tankar

Tack för det ni delar med er, jag kommer att läsa det, jag lovar!