Djur, natur och kultur

City Slickers, Happy Campers eller Tillbaka till Naturen. Många rubrikförslag den här gången…

Familjen har just tillbringat ett dygn lite vid sidan av civilisationen och det blev väldigt lyckat. Vi hade letat upp en till synes lämplig sträcka längs Anebyleden, packat ryggsäckar och tillfrågat en chaufför. Snälla Ann släppte av oss här:


och vandringen började genom den Småländska kulturbygden. 


Färden bjöd på natur av skiftande karaktär. 


Och flera små varelser att hälsa på på vägen. 


Givetvis behövs raster, och drygt halvvägs kom vi till en liten sjö. En vacker skogstjärn full av näckrosor. Äta macka och svalka fötterna kan vara helt ljuvligt!


Efter ungefär en mils och fyra timmars traskande bestämde vi oss för att slå läger här. 


För att inte slösa dricksvatten letade jag upp en liten bäck och mitt i den risiga skogen möttes jag av denna:


Fantasieggande, vem byggde den, när och varför? Vem gick här och var skulle de?

Efter den enkla middagen var det äntligen dags att dela på dagens ihopsamlade delikatesser. Tur (fast konstigt) att barnen inte tycker om sånt här.


De flesta campare sover i sovsäck. Vissa tar med duntäcke. Perfekt temperatur hela natten, även när sonen kom och delade eftersom han frös i sin sovsäck, även med alla sina kläder på sig.


Dag två gick vi inte alls lika långt, men vi hann med både en lektion i hur man känner igen de vanligaste sädesslagen och se den skiftande arkitekturen i omgivningarna runt Herrestad. 


Vi hade en jättehärlig tur med många upplevelser av det Småländska höglandet. För att citera barnen: 

Det här måste vi göra om!

Att röra sig i olika världar

Jag tycker om att röra mig i olika världar.

Ett yttrande som kom till som av en slump, men som jag har funderat mycket på senaste veckorna. Varför tycker jag om det? Handlar det om verklighetsflykt eller bara en önskan att vidga vyerna? Ett behov av omväxling eller bara nyfikenhet? Hur gör man för att växla mellan dessa världar och framför allt: vilka är de?

Här är några av mina världar!

Familjevärlden

SAMSUNGMin verkliga verklighet, den som jag lever, andas och verkar i varje dag och den som skattemyndigheten känner till. Den världen bebos av mina allra käraste och den är mest komplex; familjevärlden innehåller både skrubbsår, smutsig disk och ett oändligt antal kramar.

Förskolevärlden

SAMSUNGJag arbetar som förskollärare, ett yrke som jag verkligen uppskattar. Kanske för att barn och jag har en sak gemensamt: vi har lätt för att intressera oss för många olika saker. (Det handlar bara om presentation!) Barn rör sig också i olika världar, ena stunden leker de lejon, nästa undersöker de iskuber, nästa lyssnar de på en spännande saga och därefter funderar de på varför bladen faller från träden.

Undervattensvärlden

IMG_8727En ny spännande värld som jag inte hälsat på i så ofta än, men som jag längtar tillbaka till! Jag har snorklat över korallrev på Hawaii och jag har snorklat bland musslor i Småländska insjöar. Olika miljöer, var och en spännande på sitt sätt. Nästa steg blir att skaffa en våtdräkt så att jag kan snorkla längs de svenska, aningens kyliga, kusterna.

Körvärlden

20131108_092854Ja, det kan verka konstigt att jag kallar en kör för en egen värld, men ”barbershopbubblan” är ett vedertaget begrepp i den världen. Det är en bubbla man först och främst kliver in i när det är dags för konvent och tävlingar, men att komma in på ett av våra rep i Rönninge skolas gymnastiksal är också som att gå in i en egen värld några timmar. En värld där artisteri, hängivenhet och totalt engagemang råder några timmar i veckan. En värld där lösögonfransar och guldpaljetter är lika normalt som att bli hänförd över toner som ingen faktiskt sjunger!

Teatervärlden

26892_1386462258384_7737053_nEn teaterscen ger större möjligheter till variation än körens gradänger och det är en plats där man verkligen får ge sig hän åt någon annan, vara någon som inte är jag och gestalta känslor som inte är mina egna. Det har hänfört mig länge nu och även om projekten jag är med i inte återkommer lika ofta längre dyker de upp ibland, alltid lika välkomna!

Lajvvärlden

10257993_10152094862838634_9060149984988385228_nMin nyaste värld borde kanske benämnas i plural då lajv kan utspela sig i vilken värld som helst. Jag har dock bara hunnit besöka en (och har faktiskt inte tänkt besöka särskilt många andra då det tar så mycket tid). Det är mycket i lajvvärlden som fascinerar mig: den totala hängivenheten till en rollkaraktär, tiden man spelar (teatern pratar timmar, på lajv är det dagar), svårigheten att kliva ur världen igen efter lajvets slut och vänskapsbanden man knyter är några exempel. Det där med nya vänner är extra intressant. Efter tre dagar tillsammans kan man ju tro att man känner någon ganska bra. När lajvet bryts inser man att man inte ens vet vad de heter. Konstig känsla.

Min barndoms värd

155239_475197883186_8321446_n

Bäck – torpet i Småland som funnits i släkten sen sent 60-tal är platsen som jag alltid kommer att förknippa med min barndom. Hit återvänder vi varje påsk, sommar och närhelst vi får tid. Vi har firat jul här ett par gånger också. Det är varken lyxigt eller modernt, men jag älskar det, och även om det inte tillhör någon annan verklighet så känns det alltid som att kliva in i en annan värld när jag kommer dit!

Myller

Idag har vi upplevt två sorters myller.

På förmiddagen gick vi till stranden. Precis som förutsagt hade vi med oss bröd att mata fiskar med. Det kändes lite fånigt att gå omkring i vattnet med en brödskiva i handen och leta småfisk, men jag hittade dem ganska snart. Dessutom hade jag kameran med idag!

image

image

Det myllrade runt oss ganska länge, även efter att brödet var slut.

På kvällen var det dags för vårt första körrep. Äntligen! Medan 132 kvinnor myllrade runt och hälsade och kramades var det en som inte deltog i den allmänna uppståndelsen. Storebror gick från bänkrad till bänkrad och räknade stolarna i lokalen.

image

1056 stycken. Han har tålamod med sådant, storebror.

Äntligen!

För nästan ett år sedan lovade jag att lära mig snorkla. Jag hade en väldigt specifik anledning: att en dag få snorkla i Hanauma Bay.

Här följer några bilder jag tog där idag. (Ursäkta bildkvaliteten, jag har fotograferat av kamerans display.)

image

image

image

image

image

image

Att snorkla i Hanauma Bay är som att hälsa på i ett gigantiskt akvarium. Vattnet är grunt nog att bottna i och man kommer fiskarna otroligt nära. Vissa i sällskapet hade turen att få se en havssköldpadda! Tyvärr var jag inte en av dem, men det var ändå en fantastisk upplevelse. Även barnen kunde spana på fiskar då vissa av dem kom riktigt nära stranden.

Eftermiddagen tillbringades på ett avspänt sätt med lite shopping och mycket glass:

image

image

Det kändes helt naturligt att gå med utklädda barn i köpcentret idag. Till halloween klär många ut sig här, både barn och vuxna. Nu har Mulan och Peter Pan duell med pilbåge och svärd på hotellrummet. Kanske inte konstigt att barnen är avundsjuka på Peter Pan, pojken som aldrig blir vuxen!

En fantastisk upplevelse, bara lite hemsk!

Idag tog vi bilen utmed vattnet österut. Planen var att stanna och bada på Waimanalo beach, dels av nostalgiska skäl då det var där två i sällskapet bodde efter körtävlingarna för fem år sedan, dels för att det är en trevlig strand som inte är särskilt befolkad. Efter det tänkte vi åka vidare för att se mer av ön, både längs kusten och inåt landet.

Vi hade bara lite problem att hitta ut på motorvägen, sedan gick allt bra. Personligen är jag glad att det var Tor som körde. Jag får lite svindel av att köra över strängnäsbron. Utsikterna från väg 72 på Oah’u är hissnande!

20131029-164917.jpg

Lite här och där fanns utsiktsplatser längs vägen. Trevliga platser att stanna till, njuta av utsikten, få lite friska vindar i håret och äta en kaka.

20131029-165057.jpg

Framme vid stranden badade vi

Det behövs ingen vågmaskin!

skrev i sanden

Kolla, det försvinner direkt!

kastade boll och snorklade.

Just snorkling är något jag har sett fram mycket emot. Just den här stranden är inte någon särskilt berömd snorklingsstrand, men en bit ut fanns det lite växtlighet av den sort man ser i saltvattensakvarier och en hel del invånare som man också ser i sådana akvarier. Det var fantastiskt att få se för första gången och kameran i sitt vattenfodral gick varm. Just nu har jag ingen möjlighet att föra över bilder från kameran, men det kommer sen. Vi såg flera olika sorters fiskar, däribland en liten en som såg ut som en drakfisk. Dessutom såg jag en bläckfisk och en tvättsvamp.

Tyvärr fick detta ett abrupt slut. Jag var en liten bit ut från stranden när något plötsligt bränner mig på kinden. Jag blev rädd och tänkte inte rationellt. Jag vände in mot stranden åt höger fast det var på höger kind det brände. Om det nu var en manet så trasslade jag in både nacken, ryggen, ena armen och lite av benet i den. Tack och lov visste mamma var det fanns vatten att skölja med, men ett tag gjorde det så ont att jag bara grät. Jag vet ju inget om hur farliga maneter är och armen började göra riktigt ont. Vi packade ihop och åkte snabbaste vägen tillbaka till hotellet och närmaste apotek. Efter lite cortisonsalva blev det bättre, men lite läskigt var det allt. Ändå är det fiskarna och upplevelsen jag kommer ihåg mest, att snorkla är verkligen att känna sig som en gäst i havet!

Den fantastiska naturen

Idag hämtade vi hyrbilen och begav oss på utflykt. Premiärturen gick till Manoa Falls, där man efter 0,8 miles genom skogen på både grusad skogsstig och över leriga stenar kommer fram till detta:

image

Tyvärr fick inte hela 100-metersfallet plats på bild, men det var imponerande i verkligheten.

Än mer imponerande var naturen och utsikterna vi fick njuta av på vägen dit och tillbaka. Det är svårt att förmedla i bild, men här är i alla fall ett försök:

image

Glamouren backstage

Igår hade Rönninge Show Chorus två genrepsföreställningar inför tävlingarna i Honolulu om två veckor. Det var på alla vis lyckat och spaltmeter har postats på Facebook om detta. Jag tänker ge er en liten inblick i det glamorösa artistlivet!

Så här fina bord satt vi och finputsade smink och hår och kläder vid:

image

Så här såg vårt bord ut efter att sex kvinnor finputsat smink och hår och kläder:

image

Om man som jag alltid glömmer egen sminkspegel kan man använda telefonens kamera som spegel:

image

När läppstiftet väl är påmålat är det inte helt säkert att det sitter kvar:

image

Vi har snygga svarta tighta ärmar till våra körkläder. De är gjorda av strumpbyxor som är strategiskt sönderklippta…:

image

Jag har världens bästa hobby!

I dare you! (tror jag)

image

”Brolles revansch”. Jag gillar den här bilden. Den säger något i stil med ”Jag gör som jag vill. Jag har stentuffa kläder och vita basketpjuck. Jag är tatuerad. Med ett hjärta. Jag är så himla kaxig, men jag vänder bort blicken. Problem? Här är kinden. Slå du. I dare you!”

(Dessutom har den en positiv bildriktning. Kolla linjen från högerdojjan till gitarrbandet. Fast vänster ben hade kunnat balansera bilden ännu lite bättre.)

Har jag tolkat för många bilder den här terminen?

Naturfotografi – inte bara enkelt!

I min förskollärarutbildning har jag nu kommit till kursen ”Bild- och ljudskapande med barn – att uppleva naturen”. Det är en väldigt rolig kurs som nu i början har gett oss ett par fotouppgifter.

Den första handlade om att beskriva oss själva med tre bilder. Jag valde dessa. Tolka själva:

Uppgiften jag håller på med nu är en bildserie på 20-25 bilder som ska beskriva min närmiljö på något intressant sätt.

Jag har flera idéer på teman. En handlar om livet på vintern, då det äntligen har blivit vinter, varför jag har tillbringat en längre stund sittandes i snön utanför huset, väntandes på hungriga fåglar.

Fåglarna var inte sådär jättehungriga. De prioriterade i alla fall inte en jordnöt framför livet. Att katten Stina höll mig sällskap och utstötte små upphetsade mjau för varje pippi som närmade sig hjälpte nog inte till.

Jag fick inga närbilder. Jag fick inga såna där häftiga bilder på blåmesar i luften där man ser varje fjäder i vingen. Jag fick några talgoxar på långt håll och en väldig massa dåliga närbilder på snöflingor i kattpäls. Jag fick en ganska trevlig, men suddig, bild på en nötväcka:

Efter en stund insåg jag att det var dags att gå in om jag någonsin ville känna min rumpa igen. Enligt kameran hade det då gått 24 minuter.

Jag har en lång väg kvar…