Dags att byta värld

Lajv är tusan ingen bra hobby för mig. Eller för bra kanske. Mitt problem är återinträdet till den verkliga världen. Jag har svårt att släppa min roll. Jag ägnar ohälsosamt mycket tid åt att tänka på vad jag kunde ha gjort annorlunda och bättre. Jag ägnar ännu mer tid åt att fantisera ihop allt möjligt till nästa lajv, vilket är rätt så meningslöst innan nästa lajv ens är utlyst. Dessutom har jag ju inte allt införlajv-fix och sömnadsarbete som kan distrahera. Jag kanske helt enkelt lajvar för sällan…

Fyra lajv, tre karaktärer. Alla mycket olika…
 
Så vad göra? Tja, dags att börja tänka på annat, för om två veckor börjar uppladdningen för barbershop-VM i Las Vegas! Det är alltså dags att gå från ylle, linne och päls till paljetter, lösögonfransar och övertoner. Nu går musiken i öronen och noterna står på pianot. Allt är på plats i mitt lilla dansrum i källaren. I oktober sitter allt perfekt!

Förra gången det begav sig blev det guld! Honolulu 2013

Att kapa repet

För tre år sen stod jag uppe på en hög bro. Det var trevligt där uppe, men långt långt nedanför kunde jag se de blänkande vattnet.

Vattnet såg jätteskönt ut, men man vet ju aldrig, det var så långt ner så jag kunde inte se ordentligt. Bron var dessutom ganska trevlig, det ska jag inte förneka. Trevligt sällskap fanns där också.

Skulle jag våga hoppa? Tänk om jag insåg på vägen att jag inte alls tyckte om att bada? Tänk om jag insåg att jag inte kunde simma? Men jag ville ju så gärna försöka.

Jag spände på mig ett bungy-rep och hoppade.

Nu har jag kommit så nära vattenytan att jag nästan kan röra vid den. Jag kan skymta lite av vad som finns under ytan och det ser riktigt bra ut. Jag är inte säker på att nedslaget kommer att gå smärtfritt, men det är dags att ta reda på det.

Jag har skurit av repet. Fritt fall mot det nya, utan skyddsnät.

Önska mig lycka till…

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här:unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden (eller mer om man vill) är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial påunicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Så gör vi alltid!

image

Jag har hittat ett användningsområde för ”så gör vi alltid”! Fasta rutiner kan vara bra ibland.

Första misstanken om att något var fel var när bara en katt kom in för att äta frukost strax efter 8 när vi skulle gå till förskolan. Det är ovanligt, dock inte helt okänt.

Andra misstanken kom när katten i fråga, Stina, inte hade kommit tillbaka för frukost klockan 9. Hennes storebror Mille var dessutom extra jamig, men han kanske bara reagerade på min oro.

Tredje misstanken: hon var inte tillbaka klockan 10. Maken bekräftade: hon hade inte varit inne på morgonen som vanligt. Ute hela natten och sen inte hem för frukost? Aldrig hänt förut. Ut och leta.

Leta leta leta. Fundera på annonser, lappar och vad man säger till barnen.

Snilleblixt. Kolla i friggeboden där barnen hämtade leksaker igår eftermiddag. Där var hon. Rätt så hungrig.

Det är bra att ha rutiner, så man märker när något inte är som vanligt…

Vill du vara snäll? Säg till!

Jag har en nyhet: vi människor är inte perfekta!

Ibland händer saker som leder till saker. Helt normala människor kan av omständigheter bli trötta under en längre period, tappa tålamodet, missa en jacktvätt efter en utekväll eller trampa i en hundskit. Sånt händer.

Ser ni en sådan människa i er närhet, säg till på en gång. Det handlar ju ofta om ett ”olycksfall i arbetet” och är ju faktiskt inte alls pinsamt, egentligen. Sånt som händer bara. Säg till innan det blir en vana. Då kan man säga, i ett lättsamt tonfall, saker som ”du kanske ska gå hem och vila upp dig lite nu” eller ”var var du med jackan igår” eller ”vad har du klivit i”.

Tänk vad mycket svårare det är att säga åt en vän att hon eller han har verkat trött och grinig det senaste halvåret, eller att dojjan har luktat skit i två veckor.

Elakast är att inte säga något alls.

Så upptäcker ni något hos mig som verkar konstigt, säg till!  Och tack till er alla som gör era vänner och bekanta den tjänsten. Det kanske känns jobbigt, men det är värre att låta bli!

Alla dessa dagar, eller Mycket snack och lite verkstad

Häromdagen, den 19/11, var det ”world day for prevention of child abuse”. Idag är det världsdagen för TV. Det påstår i alla fall min namnsdagswidget, och en snabb googling bekräftar. Äntligen min typ av dag, fira genom att titta på TV hela dagen! (OBS! Ironi!)

World day for prevention of child abuse är till för att ”Increase awareness & education about child abuse and violence toward children.” Det känns väl något viktigare än en TV-dag, men nu till min undran. Hjälper det?

Utan min smartphone och onaturliga önskan att ha koll på namnsdagarna hade jag inte haft en aning om denna dag. Det är faktiskt jättemånga dagar jag inte hade haft en aning om. Jag tror inte att jag är ensam.

FN-dagen känner jag till, det var när vi i mellanstadiet samlades i matsalen, för dagen dekorerad med utklippta fredsduvor och hemritade flaggor, och sjöng ”i natt jag drömde”. Kanelbullens dag har jag också koll på. Men hur borde vi har uppmärksammat 19/11? Demonstrerat på torget eller gått i fackeltåg i protest mot våld mot och utnyttjande av barn? Hade det hjälpt?

Eller borde vi alla ha tittat extra noga på varför barnet på gatan går sakta med nedslagna ögon?

Eller borde vi göra det varje dag?

Varför finns alla dessa dagar?

 

Att nämna problem vid namn

I skolverkets rapport Flerspråkighet i förskolan finns mycket intressant att läsa om vikten av att utveckla sitt modersmål även om det inte är svenska. Barn som har ett väl utvecklat förstaspråk kommer dels att ha lättare för sitt andraspråk än annars, dels är alla språkkunskaper en tillgång i vår värld idag, sannolikt också imorgon.

Det är bara en liiiiten detalj som stör mig i den rapporten. Är skolverket så rädd för att trampa någon på tårna att de inte vågar säga rakt ut vad de menar?

Fråga: Vad gör man om det bara finns flerspråkiga pedagoger på avdelningen?

Svar: Vår uppgift i förskolan är att stimulera barnens språkutveckling såväl på svenska som på modersmålet. Barn har rätt till att lära sig en välfungerande svenska. Om situationen är sådan på en avdelning att pedagogerna enbart är flerspråkiga kan man stimulera svenska språket genom att låta barnen lyssna på svenska från andra källor…

(Flerspråkighet i förskolan, Skolverket 2008, s. 21)

När man menar ”pedagoger som inte har svenska som modersmål”, varför kallar man dem ”flerspråkiga”? Först när jag läste frågan förstod jag den inte. Hur kan det vara ett problem att alla pedagoger kan mer än ett språk?

När man läser svaret förstår man problemet, om man har lärt sig konsten att läsa mellan raderna. Observera att jag inte lägger några värderingar i att det finns förskoleavdelningar med enbart utlandsfödda pedagoger. Jag tror att det är värdefullt på avdelningar där det finns många utlandsfödda barn. Det är så klart viktigt att de barnen får höra bra svenska och det finns det strategier för, bra!

Mitt problem kvarstår däremot:

Om inte skolverket talar så att ens en infödd begriper, hur ska då de utlandsfödda kunna förstå?

Var tar tiden vägen?

Jag vet, det har varit ganska tyst här på sista tiden. Jag har ingen bra förklaring. Jag nappade inte ens när kollegan visade mig en reklambild på vilken företagsnamnet visades på snygga tjejrumpor. (Företaget har ingen koppling till just tjejer. Eller rumpor.)

Var tar tiden vägen?

Jag har inte mer att göra nu än förra hösten, men jag kan inte ens förmå mig att hitta tid till att gå till friskis, som jag gjorde då. Vad beror det på? Mindre tid? Mindre motivation? Vem vet…

Det är nog bäst att jag kollar så det inte gömmer sig någon rökande grå i garderoben!

Gör inte så, det är förbjudet!

– Larmcentralen, vad kan jag hjälpa dig med?

– Nu är det bråttom, skicka en bil NU!

– Vad är problemet?

– Jo, vill håller på med Billstein, och några uppgifter är svåra, och …

– Ursäkta, men det här är larmcentralen. Är någon sjuk, skadad eller utsatt för något brott?

– Ja, min klasskompis försöker DIVIDERA MED NOLL!

– Jag förstår. En bil är på väg.

Moraliskt dilemma: född fri

Jag satt och kollade på Animal Planet härom dagen. Det var ett program om engelska vilddjursräddare. De vill inte bråka med balansen i naturlivet, bara återställa lite av det människan gör mot de vilda djuren.

De hade fått in en ekorre som brutit svansen. Problemet var inte att ta hand om djuret, problemet var om ekorren skulle klara sig bra med en halv svans.

Nu till min fundering. Vi leker med tanken att de kommer fram till att detta i övrigt friska djur inte klarar ett liv i det vilda utan svans. Vad är det rätta att göra?

1. Släppa ut ekorren ändå och låta naturen ha sin gång.
2. Behålla ekorren i fångenskap, helst i en stor, men skyddad, inhägnad.
3. Avliva ekorren skonsamt.

Jag vet inte riktigt. Åsikt på det?