2016 – om att uppskatta och bli uppskattad

2016 har varit ett fantastiskt år för mig. Familj, vänner, lajv och massor av musik. Året med Rönninge Show Chorus har varit sagolikt. Jag har fått både sjunga och dansa och vinna VM-guld. Jag uppskattar verkligen allt jag har fått vara med om i år och alla jag har fått dela upplevelserna med!

En vän sa till mig att jag ”är bra på att uppskatta”. Det fick mig att fundera lite över det där med uppskattning. Vad är det och hur stor roll spelar det?

Min första tanke var att det är vad mitt jobb går ut på. Jag arbetar med små barn som precis har börjat upptäcka världen och sina egna förmågor. Min uppskattning kan leda dem mot nya stordåd, liksom brist på detsamma kan släcka lusten och nyfikenheten. Har du sett ögonen hos ett barn som just klarat av en utmaning alldeles själv för första gången? De lyser som stjärnor, så för allt i världen – släck dem inte!

Nästa tanke var att jag har fått ta emot en hel del uppskattning själv. Varje gång jag kommer till jobbet möts jag av små barn som tittar upp, ler, ropar mitt namn och kommer springande. Jag har kollegor och lagledare som visar att de uppskattar det jag gör. Jag har familj, släkt och vänner som är duktiga på att visa uppskattning på olika sätt. Jag har vistats på barbershopkonvent där oräkneliga okända kommer fram och öser uppskattning över oss Rönningesångare. Jag har lärt mig att jag måste våga lita på den och ta emot den. Det kan vara svårt med nya bekantskaper och därför ger jag inte alltid ett strålande första intryck, men vi har väl alla något att jobba på.

Senaste gången jag blev överöst av oväntad uppskattning var när jag vågade ta med gitarren till ett kalas. Jag älskar att spela och sjunga, men varför skulle andra tycka om att höra på? Inte vet jag, men uppskattat blev det! (Det kanske berodde lite grann på vinet och lite mer på att de fick sjunga med…)

Så sista tanken just nu om varför det är så viktigt att kunna uppskatta: för att må bra. Jag gick till jobbet i mörkret före sju i morse. I min stadsdel är det inte så många extravaganta julbelysningar som i vissa andra, men några hysteriskt blinkande balkonger syns även här. Jag har aldrig förstått det eller tyckt om det, men jag har ändå möjligheten att välja hur jag vill må. Vill jag vara irriterad och överlägsen och tänka att det är idiotiskt, eller vill jag uppskatta att mina medmänniskor anstränger sig för att dekorera och lysa upp tillvaron för oss andra på ett sätt de tycker om? De för mig okända människorna bakom de blinkande balkongerna påverkas inte av mina åsikter, men jag gör det.

Jag har insett hur viktigt det är att uppskatta och att visa uppskattning. Jag, liksom andra, behöver det för att må bra. För allas skull, och min egen. Och med lite tur får jag uppskattning tillbaka. Under 2016 har jag fått det i överflöd, från många håll, och det är jag mycket tacksam för!

Annonser

Priviligierad

Så i torsdags var det dags för körsemifinalen och vi gav publiken hela vår glädje och hela våra hjärtan. Det var magiskt! En oväntad upplevelse för mig var att stå kvar med förstaledet längst fram på scenen medan resten av kören gick  av. Det var en speciell upplevelse att få se publiken och domarna försöka ta sig samman!

Efteråt kunde vi inte gå många meter i taget bland folk utan att bli stoppade av människor som öste beröm över oss. Det är inte helt enkelt att hålla fötterna på jorden i det läget.

Det som slår mig idag är hur otroligt priviligierad jag och alla mina sångarsystrar är. Jag får sjunga och dansa med en kör i absolut världsklass varje vecka och uppträda på stora amerikanska scener inför tusentals jublande fans med några års mellanrum. Jag önskar att alla fick vara med om något liknande. 

Om 7 1/2 timme står vi på finalscenen. Äntligen är det dags för oss att ge publiken vår största gåva. 

Jag har värdens bästa hobby!

En liten del av Rönninge Show Chorus under semifinalen i Las Vegas 20/10 2016

Känslostormar

Jag sjunger inte för pengar eller berömmelse, jag sjunger för känslorna. Att få uppleva och dela med sig av glädje, kärlek, sorg, mod, nyfikenhet eller spänning i varje sång är alldeles underbart!

Vår nyaste ballad exempelvis är en kärleksbekännelse, vilket ger stora mängder iver, blyghet, sårbarhet, mod, växande självsäkerhet och förälskelse. Inte illa för en enda sång!

Idag fick jag uppleva lite fler känslor än jag bett om. En saknad och saknande familj och lite stukat självförtroende kan göra det mot en. Tack och lov torkar tårar, smink kan bättras, körsystrar stöttar och fina familjemedlemmar kommer med mat. Lite träning gör underverk för självförtroendet, så kvällens konsert gick jättebra. 

Känslorna just nu är trötthet och en aningens lättnad att äntligen få krypa ner under ett täcke och sova. Ska bara sminka av först!

  
Till mina barn och min man: JAG ÄLSKAR ER!

Att lämna hjärtat bakom sig

  
Idag tog jag av mig hjärtat. 

Det i Älvdalsporfyr (från Rännåsen) jag fick av min käraste för sisådär 17-18 år sedan och nästan alltid bär. Under den kommande veckan kommer det att vara så många tillfällen då privata smycken inte passar, så det känns tryggare att lämna det hemma. 

Ändå blev det så tydligt, så symboliskt. 

Jag har varit så upptagen med packning och repetitioner och paljetter och hårnät och whatnot att jag helt har bortsett från det viktigaste i mitt liv. Mina hjärtan. 

Ja, alltså, jag vet ju att jag klarar 10 dagar från familjen och jag vet att de klarar sig utan mig och jag vet att det här är stormen före lugnet, men idag insåg jag plötsligt att jag verkligen ska åka väldigt långt bort från mina hjärtan. Jag har lovat att ringa och messa och skypa så mycket jag kan. Dessutom har jag lovat att försöka blogga varje dag så att de kan läsa om vad vi gör, så kommande blogginlägg kommer förmodligen att sluta likadant: 

Till mina barn och kära make: jag älskar er!

Världens bästa pappa!

Jag har förstått att det är fars dag hemma i Sverige idag.

Jag är inte hemma, för jag har lämnat över hela ansvaret för hus, hem och familj till min kära älskade Tor sedan förra fredagen och dragit iväg med kören till USA.

Jag har världens bästa man.
Mina barn har världens bästa pappa.

Vi älskar dig!

Grattis på fars dag!

20141109-092919.jpg

Tack för förtroendet!

image

Ja, alltså, nu är det ju inte mig Magnus skriver om, jag har ju inte börjat jobba än. Jag har ju inte ens en examen klar. Jag kan bara hoppas att jag kan bidra till känslan av glädje och tacksamhet över förskolornas verksamhet och förskollärarnas arbete som Magnus, och säkert många fler, känner. Det är en ära att få ta hand om era barn!

Ett decennium

Starkt inspirerad av Aningen Udd känns det som ett bra läge att sammanfatta lite  grann.

Den första juni 2002 blev maken och jag formellt ägare till vårt hus Stensbo (som magistraten i Södertälje 1943 godkände som fastighetsbeteckning till en total kostnad av fyra kronor). Det är ganska mycket som har hänt sedan dess. Vi hade redan varit gifta i två år och våran vovve var också två. Katten var sex år och fick börja gå omkring på grus, gräs och snö. Det såg roligt ut första gången han gick över grusgången…

Hur som helst, maken och jag tycker att husrenovering är kul, och månaderna innan vi flyttade in på riktigt blev väggar målade, golv slipade och lök planterad. Vi hade badrum i källaren och ett ganska litet kök. Då semestern kom var det härligt med den stora, väl omhändertagna, trädgården. Det regnade en del i början av sommaren det året, och dag två på vår semester hade vi en halv decimeter vatten i källaren. Jag tillbringade dagen i sällskap med en hyrd vattendammsugare, utan synliga resultat. På kvällen var vi borta hemifrån i tre timmar och när vi kom hem hade vattnet sjunkit undan, helt av sig självt.

I augusti kom vi hem sent på kvällarna eftersom vi var med i sommarteatern Robin Hood. Nästan varje kväll blev vi välkomnade hem av en fet padda.

Under åren betade vi av projekt efter projekt. Grunden dränerades, ny fasad med extra isolering kom till tillsammans med nya fönster, en förstukvist byggdes liksom en liten frukostbalkong. Köket renoverades med ett passande felbeställt kök från makens arbetsplats. En friggebod lyftes in på tomten. Bubbelbad och bastu kom till i källaren.

Det var i bastun vi på allvar började prata om barn.

När storebror var ett år och fem månader ägnade vi tre veckors semester åt fyra olika resmål samtidigt som vi bytte plats på köket och stora sovrummet. Det var dock inte det enda vi gjorde. Strax därefter annonserade lillasyster sin blivande ankomst. När lillasyster var ett år insåg vi att hon inte kunde bo bakom pianot så länge till och vi byggde ut med några rum.

Äntligen fick vi plats för ett badrum uppe i värmen!

Nu kan man ju tycka att vi borde vara klara. Jo, det kan man ju tycka.

Nu är vi på den lilla pergolan. Den ska bli ett inglasat uterum. Med tapeter. Man jobbar ju inte i en färghandel för inte…

Det finns de som renoverar sönder sitt förhållande. Ett äktenskap håller inte för hur mycket byggdamm som helst, verkar det som. Jag tror att det är tvärtom för oss. Jag vill inte påstå att det är trälim som håller ihop oss, men kanske är det en liten del av det?

Ingen är bara jag

Helt apropå ingenting alls, inga länkar eller aktuella händelser…

Ibland hör man folk ursäkta vårdslöst beteende med ”Jag riskerar ingen annan än mig själv.”

Det kan handla om fyllekörning på tomma vägar mitt i natten eller skridskoåkning på svaga isar eller whatever. Spelar roll, de riskerar ju ingen annans liv, bara sitt eget, och det gör väl inget?

No man is an island. Ingen är bara jag. Hur egoistiskt är det att tänka så?

Hur många människor kan dö utan att någon bryr sig? Hur många kan dö utan att någon blir ledsen? Hur många kan ens dö utan att det ställer till problem för andra, arbetskamrater som får mer att göra, släktingar som får tömma bostaden?

Ingen är ”bara jag”.

Ta hand om er. Och varandra!

Min älskling!

Min dotter, tre och ett halvt år, har på barns vis fått mig att inse hur jag brukar tilltala henne.

Hon har en ny lek som går ut på att natta någon. Det kan till exempel vara hennes favoritgosedjur, Hello Kitty (jag veeet!), eller mig hon vill natta. Det kan också vara ett gosedjur som nattar ett annat.

När hon vill leka nattningsleken säger hon: ”nu ska du vara älskling och jag mamma”. Sen när hon har nattat färdigt mig (genom att dra en filt över mig och läsa en saga, vilket hon gör genom att hämta en vuxenbok och läsa sidnumren) vill hon så klart byta roller. ”Nu ska du vara mamma och jag älskling!”

Hon ser alltså barnet, den som nattas, sig själv, som ”älskling”.

Jag är rätt nöjd med det.

Tyvärr är det inte alla barn som är älsklingar. Titta in hos exempelvis unicef och se vad du kan göra!