Idag har jag fått en aha-upplevelse!
Jag satt och slökollade mitt twitterflöde när följande dök upp:

Jag vet inte riktigt vad som förorsakat tweetet, men plötsligt insåg jag vilket korkat dravel vi ägnar oss åt på lärarutbildningens seminarier. När vi pratar om varför så få tjejer gillar fysik och matematik får man alltid höra argumentet ”det finns så få kvinnliga förebilder”. Vilket nonsens. Varför kan inte en tjej ha en manlig förebild?
(Varför nämner man aldrig att högstadieelever har så få tonårsfysiker som förebilder? Det vore väl ännu lättare att relatera till?)
Ett exempel ur livet:
Jag pluggar till förskollärare. Min förebild inom yrket är min praktikplatshandledare. Jag hoppas att jag kommer att besitta samma engagemang, glädje, kunskap, intresse, upptäckarlust och auktoritet år efter år. Min handledare bangar inte för en diskussion, oavsett om det handlar om utvecklingsteorier eller fiskarter; det är alltid roligt att dissekera något ämne med min handledare.
Bortsett från vårat intresse för barn och deras utveckling och lärande (och en förmåga att intressera oss för lite av varje som verkar intressant) har vi nog egentligen inte så mycket gemensamt, varken fritidsintressen, ålder eller kön. Men vet ni vad? Det är helt oväsentligt i sammanhanget. Han är inte min förebild för att han är intresserad av en viss sport, är ett visst antal år gammal eller är man. Han är min förebild för att han är bra på något som jag vill bli bra på.
Så varför kan inte en tjej ha Einstein som förebild? Han är ju hur cool som helst!