It’s all about the epic

eller: Vad jag gjorde i helgen
eller: Mina upplevelser på Thulelajvet Vinterporten

Mitt första lajv som alv var hur kul som helst. Käbblande alver, säckpipespelande dvärgar, mer och mindre mäktiga magiker, råväsen och oknytt, skrämmande fiender, duktiga bågskyttar och hysteriskt roligt rollspelande. Bland annat.

Merilin 1
Merilin från Laiquambo. Foto: Erik Pihl

Fredag kväll var lite av en uppvärmning med lära känna, snacka ihop, positionera och god mat. Jag hade som vanligt inte utarbetat så mycket bakgrund för min roll som jag borde, så vissa saker satte sig på plats. Som min förkärlek för lite väl starka drycker (och goda kakor). Inte så att min alv ”Merilin” blir direkt berusad, men kan ha en benägenhet att lita lite väl mycket på de som bjuder henne på något gott…
Under kvällen kom alla alvernas hundraåriga konflikter till ytan och ett par blev tvungna att lämna sällskapet för dåligt uppförande. Oh the drama!

Lördagen var Den Stora Äventyrsdagen. Nu skulle magikerna ut i skogen för att försöka öppna den magiska Vinterporten. Vi utan magiska förmågor fick försöka försvara dem, vilket verkligen behövdes. Som bågskytt och mycket ringrostig svärdskämpe värmde jag upp med några medlajvare ute på gården före lajvstart. Jag fick några bra tips om hur man slåss med svärd och bucklare (pytteliten sköld), men min stora glädje var bågskyttet där jag dels fick lite coachning av duktiga skyttar, dels träffade en halv kokosnöt hängande i snöre på kanske 15 meter. Två gånger. Det krävs inte så mycket för att göra mig glad.

Lajvet började och jag blev utskickad med tre andra i förväg på ett spaningsuppdrag som innebar framfart genom naturen på bästa skogsninjasätt, smygande, klättrande och spanande. Fienderna verkade finnas överallt och spänningen var hög. Det var en stor lättnad att få komma tillbaka till stugan för en stunds vila och återhämtning under rapporterandet.

Stugan var tom.

Resen av sällskapet hade gett sig av utan att vänta in oss, så det var bara att gå ut igen. Utan att följa stigen, såklart. Duh!
Så om en ändå ska klättra runt på höjderna i långklänning och alvkappa med pilbågen redo kan en ju lika gärna stila lite för folk och ställa sig i episka poser uppe på berget, precis vid kanten till stupet. De flesta rundöron (människor) stirrar på marken när de går i skogen, men jag hörde sen att i alla fall två av mina alvvänner hade sett mig. Tur att någon har vett att uppskatta alvers eviga skönhet, och tur att inga furstliga soldater såg mig. Då.

Framme vid porten blev vi överfallna av soldater och jag var en av dem som sköt pilar på dem tills de hann fram och högg ner mig med svärd. Tur att en helare var i närheten och hjälpte mig upp, trots hugget i ryggen. Jag blev åtminstone inte tillfångatagen och en av schamanerna fick skogsanden som lockade med mig att släppa taget så att jag kunde ta mig tillbaka med gruppen. Vid ett tillfälle spärrades vägen av fullrustade Salamandrar (elitsoldater som behärskar blodsmagi), så det kändes bra att de oskadade bågskyttarna tog sig runt för jag kände mig inte så kaxig i sköldmuren med min lilla bucklare. Vi nedgjorde dem hur som helst utan problem och fick äntligen gå in för vila och mat. Jag behövde inte lajva tröttheten då, för i verkligheten var jag så trött att jag trodde att jag skulle ramla ihop bara jag stod upp, så trött att jag inte förstod vad som hänt med magikern jag var satt att skydda. Jag var nog inte mycket till livvakt just då, förbannad för att inte expeditionen väntat in oss spanare och förtvivlad för att jag kände att jag svikit mina åtaganden. Alla överlevde dock äventyret och snart var det dags att ge oss ut igen för ett nytt försök, eftersom porten förblivit stängd första gången.

Under nästa äventyr valde jag att punktmarkera min skyddsling, för mina benmuskler orkade inte med mer skogsninjande. Hoppas att inte skyddslingen kände sig begränsad, men vad gäller världslig säkerhet visste ändå Merilin bäst 😉

Magikerna satte igång att jobba men plötsligt återvände en förlorad alv i sällskap med fiender och vi fick en fin scen tillsammans när han fick sin syn tillbaka och jag gav honom lite av min kraft. Såhär i efterhand kan jag ju erkänna att jag var lite väl naiv, för den förlorade alven hade faktiskt bytt sida och slogs mot oss i slutet, men Merilin var nog lite förblindad av Lainor. Oh well…

Hur som helst blev vi till slut tvungna att retirera, in genom den nu öppnade porten. Merilin ville verkligen inte in den andra världen, men hade inte mycket val. Det stod mellan att hamna i fiendens händer eller att hamna i någon slags andevärld och om det hade funnits mer tid att fundera hade inte valet känts självklart, men ordern var tydlig, liksom ropande vänners desperation.

Lördagskvällen till sist ägnades åt rollspelande vid bord i mindre grupper för att ta reda på vad som hände innanför porten. Jag har inget sätt att återge det annat än att min grupp hade det mycket besvärligt in och hysteriskt roligt off. Eventuellt klarade vi oss ut ur den andra världen, no thanks to me. Det visar sig väl när lajvarrangörerna tänkt klart.

Sammanfattningsvis hade jag en fantastiskt, rent av episkt, rolig upplevelse med äventyr, spänning, skratt, musik, god mat och relationer med både gamla och nya vänner. Inte ett dåligt sätt att tillbringa en halv helg på!

Merilin 2
Merilin från Laiquambo. Foto: Erik Pihl
Annonser

En kista full av minnen

Det är dags att storstäda loftet. Min favoritplats i huset som jag har lagt beslag på som hobbyrum/syrum/hantverkshörna. Det börjar bli så fullt och rörigt att det är svårt att se symaskinen, så nu krävs det en ordentlig genomgång av alla gamla påsar spilltyg och liknande som inte behöver sparas. 

Jag började med kistan. 

Visst har jag några moderna tyger och trasiga kläder som inväntar lagning, men det mesta är till lajv – tyger, skinn, päls och några udda plagg som blivit liggande. Jag var beredd på att behöva avgöra vilka tygbitar som skulle sparas och vilka som skulle slängas. Jag var inte beredd på minnena som sköljde över mig. 

Min lajvkarriär är inte särskilt lång. Den började på våren 2014, men ändå känns det som en evighet sedan. Det beror antagligen på att min första roll ligger i malpåse sedan 2015. En roll som blev så levande och verklig för mig att hon känns som en gammal vän. 

När jag började skala av lager efter lager av tygbitar kom alla minnen tillbaka. En liten bit rutigt tyg var spill från min första 300-talstunika. En bit vitt ylle påminde om min första lajvmössa. En bit kaninpäls påminde om huvan jag fodrade för att inte frysa på aprillajvet. 

Långt ner i kistan hittade jag några intressanta prover. Mössprover, av skiftande kvalitet…


Lustiga mössor är lite av en grej i vissa lajvkretsar. Jag gjorde mitt bästa för att anamma detta, med skiftande resultat…

När alla mina lajvroller passerat i form av tygspill, ritningar, broderimönster, brickbandsprover och mösstoiler hittade jag något jag inte sett på länge. 

Botten på kistan!


Doft av citronella och lavendel dröjer sig kvar i kistan som är redo att fyllas på med nya minnen!

Strängar och dragstyrka

Så: de rätta strängarna kom i fredags, men på grund av orsaker (fest i huset och efterföljande trötthet) har jag inte tagit tag i det avslutande finputsandet på bågen. 

Det jag har gjort är att testa dragstyrkan och skjuta en pil!

Skottet? Med bofferpil, i trädgården, mitt under kalaset. Jag var rädd att skjuta för långt, så därför blev det kort. Men rakt! Och handtaget, för er som oroat er, har ännu inte visat tecken på att spricka. 

Digital bagagevåg inhandlades, praktiskt att den kan mäta pound så jag slipper hålla på att räkna om. Först ett test med den längsta strängen:


Typ 20 pound. Mindre än jag trott, men det var ändå en 69-tumssträng till en 67,5-tumsbåge. Dags alltså att testa 68-tumssträngen:


21 pound. Ingen jätteskillnad. 

Bågen blir alltså lite svagare än jag tänkt. Lärdomen av det? Börja testa dragstyrkan tidigare i processen, innan så mycket trä är borthyvlat. 

Nåväl, 20# får duga för min första egenbyggda båge. Jag får se det som en fördel att jag kan dra hur långt jag vill utan att bågen blir för stark. Nu hoppas jag bara att jag kan få den att böja sig riktigt jämnt och slipa den riktigt fin utan att försvaga den allt för mycket.

Snart klar!

Uppskjutet pga klantighet

Idag kom strängarna jag beställt! (Ja, två, i olika längder, för säkerhets skull.)

De var för korta.

Det framgår mycket tydligt att strängar ska beställas efter bågens längd.

Synd att jag inte gjorde det.

Jag har ändå inte tid att hålla på med bågen just nu…

Och jag har inte hittat någon bagagevåg än!

Så det så!

#bah

Nästa avsnitt: Sträng och dragstyrka

I väntan på strängen

Nej, jag är inte jätteduktig på att vänta. Jag gör det enkelt för mig och kör på färdig sträng till bågen och har beställt två i olika längder för att se vilken som passar bäst, men postgången från Stockholm är ju sååå långsam!

Under tiden har jag börjat med nockskårorna, som bågsträngen ska sitta i. Även där följer jag en beskrivning, men det var inte lätt att få till skåror som verkar kunna hålla en sträng på plats. Med lite modifieringar och tester med en för kort sträng från en annan båge tror jag att jag är något på spåret och låter det vara tills vidare. Jag har ingen som helst lust att ta för mycket. 


Nästa avsnitt (förhoppningsvis): Sträng och dragstyrka

Tillering

Inte den mest spännande rubriken, men ett ganska spännande moment för pilbågen. Det är nu bågens egenskaper bestäms – styrka, balans, hållfasthet… Ingen press, alltså!

För att kunna se om bågen böjer sig jämnt behövs en särskild ställning och en tillfällig sträng. De tillsammans gör det möjligt att kontrollera hur bågen böjs. Fast egentligen ser det ju ut som ett jättearmborst!

Första testet med tilleringsbrädan, bågen är fortfarande inte särskilt böjlig…

För att veta om bågen böjer sig jämnt används en rak träbit, ca 20 cm lång, som hålls under båglemmen. Där glappet mellan träbiten och bågen är mindre än på andra ställen behöver mer trä befrias från bågen.

Nu får det vara nog för idag. Den övre delen (vänster i bild) ser aningens jämnare ut än den nedre, men jag vill inte göra så mycket mer förrän jag vet dragstyrkan.

Det jag är osäker på är när det börjar vara möjligt att mäta bågens dragstyrka. Min tanke är att redan nu ordna en riktig sträng för att kunna få en uppfattning om hur mycket mer trä som ska hyvlas bort.

Förmodligen kommer mer än halva ämnet att ha försvunnit innan jag är färdig…

Det är ganska meditativt, på sätt och vis.

Nästa avsnitt: Strängen

Ett nytt hantverk

Nytt projekt på gång igen! Jag vet typ inget om hur en bygger pilbågar, men allt finns på nätet, inklusive bågbyggbeskrivningar, så varför inte? Paviljongen jag gjorde förra året blev ju bra…

Jag bestämde mig för att börja enkelt, så istället för att leta bra ämnen i skogen åkte jag till brädgården. Torrare och plattare träbitar i ungefär rätt tjocklek från början. Tyvärr är urvalet av träslag smalare där, men jag läste att ek kan fungera, så en ekbräda, 15 mm tjock, fick följa med hem. Den vägdes med ojämna mellanrum, och efter ett par månader hade den slutat gå ner i vikt och alltså torkat så mycket den kunde. Dags att börja!

Jag ritade ut formen efter nätbeskrivning och sågade ut med sticksåg. Greppet behöver vara tjockare än resten vilket jag har löst genom att limma på en extra bit. Förmodligen är det ingen bra lösning, för den kommer att fresta på limfogen väldigt hårt, men nu är det som det är. Lossnar extrabiten får jag hitta på något annat.


Detta var igår. Idag plockade jag fram hyveln. Det är inte ett verktyg jag är van vid, men när jag väl lyckats ställa in bladet på lagom höjd var det smidigt och lättjobbat. Det var en fantastisk känsla att se bågen börja ta form!


Det är en lång väg kvar med formande för att få den lagom böjlig och framför allt välbalanserad, och med tanke på att det knappast är kärnved jag fick tag i kanske den inte ens kommer att hålla för ett skott, men jag längtar efter att få prova!
 

Nästa avsnitt: tillering!

En helt ny värld

Jag besökte den för mig nya världen Thule i helgen. Det hände lite grejer. Jag…

  • stridstränade med båge, kastspjut, svärd och sköld, med både vuxna och barn.
  • blev slängd i snön för allmän gnällighet. Eller var det ordervägran?
  • blev pikad med skämt om spadar.
  • patrullerade området i fullmåne.
  • gick omkring i tre lager yllesockor.
  • var lätt halt beroende på en gammal skada jag helst inte vill prata om.
  • spelade tärningsspel om pengar.
  • åt jättegod mat.
  • lyssnade på luta, harpa och säckpipa.
  • sov på en renfäll överst i en trevåningssäng. 180 hög, ca 60 bred, utan räcke och utan stege. Bara att klättra.
  • fick vänja mig vid både ringbrynja och tung plåthjälm med nässkydd.
  • saluterade fursten
  • bevittnade och deltog i diverse magiska ritualer.
  • var del i en säkerhetseskort av finfolk som skulle besöka en gruva.
  • jagade rebeller med pilbåge.
  • sköt massor, träffade förmodligen ingen.
  • (förutom barnen på gården, de var ganska lätta att träffa)
  • fick se mina egna pilar flyga mot mig.
  • fick säga saker som ”ta ett steg närmare, gör min dag!” och ”mina pilar lyder bara mig”. Det senare besvarades med ”då kanske du skulle beordra dem att träffa”.
  • hamnade i pilsvärm från sagda rebeller och blev skadad i höften och slog axeln ur led.
  • sköt därför sista pilen sittande på marken med fötterna på bågen och en hand på strängen och pilen.
  • blev förvånad över hur bra det fungerade.
  • drog svärdet ur skidan jag låg på och sårade en rebells ben.
  • missade knappt när jag kastade en dolk mot en annan rebell när jag låg framstupa på marken och bara hade ögonvrån att sikta med.
  • stapplade hem igen stödd på mina legionärskamrater och blev hoplappad av en mycket suspekt, om än yrkeskunnig, doktor.
  • fick armen dragen rätt av en ängel, tror jag. Det kanske var en dröm.
  • åt jättegod lunch med en arm fastbunden mot kroppen.
  • blev helad med blodsmagi vilket är ungefär tio gånger mer smärtsamt än att bli skadad från början. Vrålade mig hes och hördes förmodligen ända bort till Griftedal.
  • fick ansiktet nersmetat med blod.
  • blev även befriad från den gamla hältan.
  • bevakade en mörk skogsdunge.
  • åt ännu mer jättegod mat.
  • drack av den suspekta doktorns vin och överlevde, helt utan direkta biverkningar.
  • åt spektakulär rosenmjölk i dess dallrigaste form.
  • slog ner rebeller med svärd.
  • råkade slå lite på en av mina kollegor i legionen. Det var ju så mörkt…
  • blev själv sårad i benet, återigen lätt halt.
  • fick en ny flickvän och kommer eventuellt att ansöka om förflyttning till transportbrigaden, men
  • blev eventuellt värvad till de jätteonda magikerna. Det finns många framtider.
  • förlorade helt självklart första armbrytningen mot elitförbandets sergeant, men vann förstås med vänster arm. Svärdsarmen…
  • fick med mig alla pilar hem igen, i gott skick.
  • hade fantastiskt roligt!

Jag väckte lite uppmärksamhet när jag tittade in på Ica i yllekjortel och yllebyxor på väg hem och tänkte att det nog var bra att jag tvättat bort allt fejkblod från ansiktet.
För övrigt säger jag inte att det är lättare att gå på toa i hellång brudklänning med stor fluffig underkjol än med legionärsutrustning med gambeson, ringbrynja, fyra lager knälånga ylleplagg och svärd vid sidan, jag säger bara att det är en relevant liknelse!

Tack alla inblandade, arrangörer och deltagare, för alla fantastiska upplevelser!

Torun Grävare, Atle och korpral Ritva Korpvinge från Legion I håller humöret uppe, till skillnad från sergeant Stengrim Skarpe från Svartsenslegionen. Han är mer… seriös.

Legion I! FÖR FURSTEN!

Dags att byta värld

Lajv är tusan ingen bra hobby för mig. Eller för bra kanske. Mitt problem är återinträdet till den verkliga världen. Jag har svårt att släppa min roll. Jag ägnar ohälsosamt mycket tid åt att tänka på vad jag kunde ha gjort annorlunda och bättre. Jag ägnar ännu mer tid åt att fantisera ihop allt möjligt till nästa lajv, vilket är rätt så meningslöst innan nästa lajv ens är utlyst. Dessutom har jag ju inte allt införlajv-fix och sömnadsarbete som kan distrahera. Jag kanske helt enkelt lajvar för sällan…

Fyra lajv, tre karaktärer. Alla mycket olika…
 
Så vad göra? Tja, dags att börja tänka på annat, för om två veckor börjar uppladdningen för barbershop-VM i Las Vegas! Det är alltså dags att gå från ylle, linne och päls till paljetter, lösögonfransar och övertoner. Nu går musiken i öronen och noterna står på pianot. Allt är på plats i mitt lilla dansrum i källaren. I oktober sitter allt perfekt!

Förra gången det begav sig blev det guld! Honolulu 2013

En felv, en fengel och ett färdigt projekt

Att bli färdig med ett projekt, helt färdig utan minsta fåll eller taklist kvar, är en fantastisk känsla. Att dessutom få ett tillfälle att peka på något och säga ”se, det här var vad det var menat för” känns ännu bättre.

Minipaviljongen är klar och har fått tjäna sitt syfte. Den 6-9 juli 2016 stod den uppe på lajvet Den Blinde Väktarens Spegel i Lazaruskampanjen och tjänade som fast punkt åt felven (rävalven) Rhevenil och hennes ängladotter Azari.

IMG_0145
Pavven (och felvöronen) på plats kvällen innan lajvet och jag hjälper tältgrannen att bygga bänkar.

Det faktum att dottern och jag förmodligen inte tillbringade mer än 15 minuter i tältet totalt under hela lajvet och att det mest fick tjäna som förråd till båge, pilar och husgeråd anser jag inte ha någon betydelse i det här fallet. Det var så häftigt att se det på plats och veta att jag gjort allt själv och lyckats. Dessutom var det faktiskt en person (av ca 600) som kopplade ihop rävsiluetten med mitt halsband!

IMG_0163
Min lilla fengel (felvängel) Azari hade det mysigare i en hög med nyslaget gräs!

Rävpavven kommer förmodligen att leva resten av sitt liv som lektält på landet (om ingen vill låna det till något annat lajv) för rent krasst var det inte värt besväret att frakta det fram och tillbaka, men jag ångrar inget. Det var ett jätteroligt projekt!