Tacksamhet

Igår gick min familj och jag på en promenad till stadens kyrkogård, som råkar ligga nära huset vi bor i. Det är så vackert och stämningsfullt och även fast de kära vi saknar inte finns just på den kyrkogården tände vi varsitt ljus vid minneslunden. 

Det faktum att jag inte har någon saknad på stadens största kyrkogård fyller mig med ett slags förundran. Hur har jag lyckats med det? Har jag varit så förskonad från dödsfall i min närhet? Istället för att ägna kvällen åt att minnas mina saknade fylldes jag av tacksamhet för att jag har så många kära som lever och som jag har möjlighet att träffa, prata och umgås med. Jag kommer inte att utfärda några löften om att bli bättre på att höra av mig, för jag vet hur det brukar gå, men jag lovar att försöka!

Till alla ni som berikar mitt liv: jag är tacksam för att ni finns!

Annonser

En kista full av minnen

Det är dags att storstäda loftet. Min favoritplats i huset som jag har lagt beslag på som hobbyrum/syrum/hantverkshörna. Det börjar bli så fullt och rörigt att det är svårt att se symaskinen, så nu krävs det en ordentlig genomgång av alla gamla påsar spilltyg och liknande som inte behöver sparas. 

Jag började med kistan. 

Visst har jag några moderna tyger och trasiga kläder som inväntar lagning, men det mesta är till lajv – tyger, skinn, päls och några udda plagg som blivit liggande. Jag var beredd på att behöva avgöra vilka tygbitar som skulle sparas och vilka som skulle slängas. Jag var inte beredd på minnena som sköljde över mig. 

Min lajvkarriär är inte särskilt lång. Den började på våren 2014, men ändå känns det som en evighet sedan. Det beror antagligen på att min första roll ligger i malpåse sedan 2015. En roll som blev så levande och verklig för mig att hon känns som en gammal vän. 

När jag började skala av lager efter lager av tygbitar kom alla minnen tillbaka. En liten bit rutigt tyg var spill från min första 300-talstunika. En bit vitt ylle påminde om min första lajvmössa. En bit kaninpäls påminde om huvan jag fodrade för att inte frysa på aprillajvet. 

Långt ner i kistan hittade jag några intressanta prover. Mössprover, av skiftande kvalitet…


Lustiga mössor är lite av en grej i vissa lajvkretsar. Jag gjorde mitt bästa för att anamma detta, med skiftande resultat…

När alla mina lajvroller passerat i form av tygspill, ritningar, broderimönster, brickbandsprover och mösstoiler hittade jag något jag inte sett på länge. 

Botten på kistan!


Doft av citronella och lavendel dröjer sig kvar i kistan som är redo att fyllas på med nya minnen!

En bra dag är en bra dag och en jättebra dag är något helt annat

En av mina livsvisdomar kommer från den första tiden i mitt första serviceyrke – ordermottagare på en byggmarknad. Jag insåg efter en krävande dag att de dagar som varit extra bra, de där jag kom hem från jobbet extra glad och nöjd, var de där jag lyckats lösa något problem eller reda ut någon trasslig situation. 

Det kräver förstås att det först uppstår ett problem eller att en situation trasslar till sig. Alltså kan inte hela dagen varit så kallad ”bra”. Den måste ha varit lite dålig. Ju sämre, desto bättre, skulle man kunna säga. 

Idag var jag med om något liknande, även om problemet i fråga var av I-landskaraktär. Det var en bergochdalbana. 

De banor som innehåller massor av loopar och skruvar har jag inga problem med. Jag håller mig på hälsosamt avstånd. De som inte gör det åker jag glatt. De flesta. Idag var vi på Liseberg och jag mötte Balder. En svindlande hög bana, byggd i trä, med en lång backe med 70 graders lutning. Det är brant. Jättebrant. Jag borde inte ha problem med Balder, inte jämfört med vad jag brukar åka på Gröna Lund, men när jag gick mot den såg jag bara en ranglig och murken brädhög framför mig. Jag stod över när resten av familjen åkte. 

Resten av dagen tronade skuggan av denna träbana i utkanten av mitt medvetande, retade och skavde och viskade nedlåtande tillmälen om min bristande djärvhet. Dess blotta existens störde mig. Tack och lov har jag en son som jag litar på. Han lyckades övertala och övertyga mig, och som sista åk för dagen övervann jag nervositeten, jagade bort spökena och åkte den roligaste bergochdalbanan i mitt liv. 

Det var inte bara en bra dag, det var något helt annat!

En helt ny värld

Jag besökte den för mig nya världen Thule i helgen. Det hände lite grejer. Jag…

  • stridstränade med båge, kastspjut, svärd och sköld, med både vuxna och barn.
  • blev slängd i snön för allmän gnällighet. Eller var det ordervägran?
  • blev pikad med skämt om spadar.
  • patrullerade området i fullmåne.
  • gick omkring i tre lager yllesockor.
  • var lätt halt beroende på en gammal skada jag helst inte vill prata om.
  • spelade tärningsspel om pengar.
  • åt jättegod mat.
  • lyssnade på luta, harpa och säckpipa.
  • sov på en renfäll överst i en trevåningssäng. 180 hög, ca 60 bred, utan räcke och utan stege. Bara att klättra.
  • fick vänja mig vid både ringbrynja och tung plåthjälm med nässkydd.
  • saluterade fursten
  • bevittnade och deltog i diverse magiska ritualer.
  • var del i en säkerhetseskort av finfolk som skulle besöka en gruva.
  • jagade rebeller med pilbåge.
  • sköt massor, träffade förmodligen ingen.
  • (förutom barnen på gården, de var ganska lätta att träffa)
  • fick se mina egna pilar flyga mot mig.
  • fick säga saker som ”ta ett steg närmare, gör min dag!” och ”mina pilar lyder bara mig”. Det senare besvarades med ”då kanske du skulle beordra dem att träffa”.
  • hamnade i pilsvärm från sagda rebeller och blev skadad i höften och slog axeln ur led.
  • sköt därför sista pilen sittande på marken med fötterna på bågen och en hand på strängen och pilen.
  • blev förvånad över hur bra det fungerade.
  • drog svärdet ur skidan jag låg på och sårade en rebells ben.
  • missade knappt när jag kastade en dolk mot en annan rebell när jag låg framstupa på marken och bara hade ögonvrån att sikta med.
  • stapplade hem igen stödd på mina legionärskamrater och blev hoplappad av en mycket suspekt, om än yrkeskunnig, doktor.
  • fick armen dragen rätt av en ängel, tror jag. Det kanske var en dröm.
  • åt jättegod lunch med en arm fastbunden mot kroppen.
  • blev helad med blodsmagi vilket är ungefär tio gånger mer smärtsamt än att bli skadad från början. Vrålade mig hes och hördes förmodligen ända bort till Griftedal.
  • fick ansiktet nersmetat med blod.
  • blev även befriad från den gamla hältan.
  • bevakade en mörk skogsdunge.
  • åt ännu mer jättegod mat.
  • drack av den suspekta doktorns vin och överlevde, helt utan direkta biverkningar.
  • åt spektakulär rosenmjölk i dess dallrigaste form.
  • slog ner rebeller med svärd.
  • råkade slå lite på en av mina kollegor i legionen. Det var ju så mörkt…
  • blev själv sårad i benet, återigen lätt halt.
  • fick en ny flickvän och kommer eventuellt att ansöka om förflyttning till transportbrigaden, men
  • blev eventuellt värvad till de jätteonda magikerna. Det finns många framtider.
  • förlorade helt självklart första armbrytningen mot elitförbandets sergeant, men vann förstås med vänster arm. Svärdsarmen…
  • fick med mig alla pilar hem igen, i gott skick.
  • hade fantastiskt roligt!

Jag väckte lite uppmärksamhet när jag tittade in på Ica i yllekjortel och yllebyxor på väg hem och tänkte att det nog var bra att jag tvättat bort allt fejkblod från ansiktet.
För övrigt säger jag inte att det är lättare att gå på toa i hellång brudklänning med stor fluffig underkjol än med legionärsutrustning med gambeson, ringbrynja, fyra lager knälånga ylleplagg och svärd vid sidan, jag säger bara att det är en relevant liknelse!

Tack alla inblandade, arrangörer och deltagare, för alla fantastiska upplevelser!

Torun Grävare, Atle och korpral Ritva Korpvinge från Legion I håller humöret uppe, till skillnad från sergeant Stengrim Skarpe från Svartsenslegionen. Han är mer… seriös.

Legion I! FÖR FURSTEN!

2016 – om att uppskatta och bli uppskattad

2016 har varit ett fantastiskt år för mig. Familj, vänner, lajv och massor av musik. Året med Rönninge Show Chorus har varit sagolikt. Jag har fått både sjunga och dansa och vinna VM-guld. Jag uppskattar verkligen allt jag har fått vara med om i år och alla jag har fått dela upplevelserna med!

En vän sa till mig att jag ”är bra på att uppskatta”. Det fick mig att fundera lite över det där med uppskattning. Vad är det och hur stor roll spelar det?

Min första tanke var att det är vad mitt jobb går ut på. Jag arbetar med små barn som precis har börjat upptäcka världen och sina egna förmågor. Min uppskattning kan leda dem mot nya stordåd, liksom brist på detsamma kan släcka lusten och nyfikenheten. Har du sett ögonen hos ett barn som just klarat av en utmaning alldeles själv för första gången? De lyser som stjärnor, så för allt i världen – släck dem inte!

Nästa tanke var att jag har fått ta emot en hel del uppskattning själv. Varje gång jag kommer till jobbet möts jag av små barn som tittar upp, ler, ropar mitt namn och kommer springande. Jag har kollegor och lagledare som visar att de uppskattar det jag gör. Jag har familj, släkt och vänner som är duktiga på att visa uppskattning på olika sätt. Jag har vistats på barbershopkonvent där oräkneliga okända kommer fram och öser uppskattning över oss Rönningesångare. Jag har lärt mig att jag måste våga lita på den och ta emot den. Det kan vara svårt med nya bekantskaper och därför ger jag inte alltid ett strålande första intryck, men vi har väl alla något att jobba på.

Senaste gången jag blev överöst av oväntad uppskattning var när jag vågade ta med gitarren till ett kalas. Jag älskar att spela och sjunga, men varför skulle andra tycka om att höra på? Inte vet jag, men uppskattat blev det! (Det kanske berodde lite grann på vinet och lite mer på att de fick sjunga med…)

Så sista tanken just nu om varför det är så viktigt att kunna uppskatta: för att må bra. Jag gick till jobbet i mörkret före sju i morse. I min stadsdel är det inte så många extravaganta julbelysningar som i vissa andra, men några hysteriskt blinkande balkonger syns även här. Jag har aldrig förstått det eller tyckt om det, men jag har ändå möjligheten att välja hur jag vill må. Vill jag vara irriterad och överlägsen och tänka att det är idiotiskt, eller vill jag uppskatta att mina medmänniskor anstränger sig för att dekorera och lysa upp tillvaron för oss andra på ett sätt de tycker om? De för mig okända människorna bakom de blinkande balkongerna påverkas inte av mina åsikter, men jag gör det.

Jag har insett hur viktigt det är att uppskatta och att visa uppskattning. Jag, liksom andra, behöver det för att må bra. För allas skull, och min egen. Och med lite tur får jag uppskattning tillbaka. Under 2016 har jag fått det i överflöd, från många håll, och det är jag mycket tacksam för!

Känslostormar

Jag sjunger inte för pengar eller berömmelse, jag sjunger för känslorna. Att få uppleva och dela med sig av glädje, kärlek, sorg, mod, nyfikenhet eller spänning i varje sång är alldeles underbart!

Vår nyaste ballad exempelvis är en kärleksbekännelse, vilket ger stora mängder iver, blyghet, sårbarhet, mod, växande självsäkerhet och förälskelse. Inte illa för en enda sång!

Idag fick jag uppleva lite fler känslor än jag bett om. En saknad och saknande familj och lite stukat självförtroende kan göra det mot en. Tack och lov torkar tårar, smink kan bättras, körsystrar stöttar och fina familjemedlemmar kommer med mat. Lite träning gör underverk för självförtroendet, så kvällens konsert gick jättebra. 

Känslorna just nu är trötthet och en aningens lättnad att äntligen få krypa ner under ett täcke och sova. Ska bara sminka av först!

  
Till mina barn och min man: JAG ÄLSKAR ER!

Att lämna hjärtat bakom sig

  
Idag tog jag av mig hjärtat. 

Det i Älvdalsporfyr (från Rännåsen) jag fick av min käraste för sisådär 17-18 år sedan och nästan alltid bär. Under den kommande veckan kommer det att vara så många tillfällen då privata smycken inte passar, så det känns tryggare att lämna det hemma. 

Ändå blev det så tydligt, så symboliskt. 

Jag har varit så upptagen med packning och repetitioner och paljetter och hårnät och whatnot att jag helt har bortsett från det viktigaste i mitt liv. Mina hjärtan. 

Ja, alltså, jag vet ju att jag klarar 10 dagar från familjen och jag vet att de klarar sig utan mig och jag vet att det här är stormen före lugnet, men idag insåg jag plötsligt att jag verkligen ska åka väldigt långt bort från mina hjärtan. Jag har lovat att ringa och messa och skypa så mycket jag kan. Dessutom har jag lovat att försöka blogga varje dag så att de kan läsa om vad vi gör, så kommande blogginlägg kommer förmodligen att sluta likadant: 

Till mina barn och kära make: jag älskar er!

Större än mig själv

Give me one moment in time when I’m more than I thought I could be…

Jag vill bara uttrycka min tacksamhet över att det finns människor som ger mig förtroendet och möjligheten att vara större än mig själv.

Jag har sjungit med stjärnor. Jag har sjungit på Broadway. Jag har vunnit VM-guld i barbershopsång. Jag har upplevt standing ovations från tiotusen personer. Jag skulle aldrig ha klarat det själv. 

Nu är det snart dags att spränga mina egna gränser igen. Just idag insåg jag att det är om exakt två veckor jag och en massa andra barbershoppare flyger till Las Vegas. Om tre veckor står vi på tävlingsscenen. Jag har visserligen tävlat på stora internationella scener förr, men det blir första gången jag har äran att dansa på förstaledet. Jag som aldrig har varit någon dansare! 

För två år sedan fanns det folk som trodde på mig och som dessutom berättade det för mig. Ett par månader senare stod jag på golvet och dansade som jag aldrig trott att jag skulle kunna. Om tre veckor får jag vara en Broadwaydansare framför en publik på flera tusen personer. 

Tänk vad man kan uppnå om det bara finns folk som tror på en!

… when all of my dreams are a heartbeat away, and the answers are all up to me…

Dags att byta värld

Lajv är tusan ingen bra hobby för mig. Eller för bra kanske. Mitt problem är återinträdet till den verkliga världen. Jag har svårt att släppa min roll. Jag ägnar ohälsosamt mycket tid åt att tänka på vad jag kunde ha gjort annorlunda och bättre. Jag ägnar ännu mer tid åt att fantisera ihop allt möjligt till nästa lajv, vilket är rätt så meningslöst innan nästa lajv ens är utlyst. Dessutom har jag ju inte allt införlajv-fix och sömnadsarbete som kan distrahera. Jag kanske helt enkelt lajvar för sällan…

Fyra lajv, tre karaktärer. Alla mycket olika…
 
Så vad göra? Tja, dags att börja tänka på annat, för om två veckor börjar uppladdningen för barbershop-VM i Las Vegas! Det är alltså dags att gå från ylle, linne och päls till paljetter, lösögonfransar och övertoner. Nu går musiken i öronen och noterna står på pianot. Allt är på plats i mitt lilla dansrum i källaren. I oktober sitter allt perfekt!

Förra gången det begav sig blev det guld! Honolulu 2013

Ensam är stark men man ska utnyttja folk!

Jag vill oftast göra saker själv, på mitt sätt. Jag vet inte varför jag har så svårt att diskutera de saker jag inte kan så bra, kanske för att jag inte vill avslöja min okunskap… En annan anledning till att planera och genomföra en sån sak som att sy ett tält själv är att det går snabbast så. Alla idéer ska genomföras nu, det är hemskt att vänta. 

Med det sagt var det lite stiltje i arbetet med tältet då nästa steg var att få toppen fixad och jag hade inget läder till förstärkningen. Vilken tur då att jag hälsade på en erfaren lajvare och hantverkare i ett helt annat ärende! Jag gick därifrån inte bara med en portugisisk citron utan även med en läderbit och några mycket användbara tips om hur den skulle kunna användas. (Åsikten att jag är lite konstig som inte ids sy ordentliga vattenflaskor men gör ett helt tält kan jag väl till viss del hålla med om.)

  
Istället för att sätta en läderförstärkning på utsidan hamnade den på insidan där den ska hålla taket skyddat från slitage av mittstolpen. På utsidan täcks alltihop av en cirkel tälttyg. Enkelt och elegant och en lösning jag inte tänkte på själv. Tack för det!

  
För övrigt funkade en fotboll väldigt bra som systöd för detta. Man är väl lösningsorienterad!