En helt ny värld

Jag besökte den för mig nya världen Thule i helgen. Det hände lite grejer. Jag…

  • stridstränade med båge, kastspjut, svärd och sköld, med både vuxna och barn.
  • blev slängd i snön för allmän gnällighet. Eller var det ordervägran?
  • blev pikad med skämt om spadar.
  • patrullerade området i fullmåne.
  • gick omkring i tre lager yllesockor.
  • var lätt halt beroende på en gammal skada jag helst inte vill prata om.
  • spelade tärningsspel om pengar.
  • åt jättegod mat.
  • lyssnade på luta, harpa och säckpipa.
  • sov på en renfäll överst i en trevåningssäng. 180 hög, ca 60 bred, utan räcke och utan stege. Bara att klättra.
  • fick vänja mig vid både ringbrynja och tung plåthjälm med nässkydd.
  • saluterade fursten
  • bevittnade och deltog i diverse magiska ritualer.
  • var del i en säkerhetseskort av finfolk som skulle besöka en gruva.
  • jagade rebeller med pilbåge.
  • sköt massor, träffade förmodligen ingen.
  • (förutom barnen på gården, de var ganska lätta att träffa)
  • fick se mina egna pilar flyga mot mig.
  • fick säga saker som ”ta ett steg närmare, gör min dag!” och ”mina pilar lyder bara mig”. Det senare besvarades med ”då kanske du skulle beordra dem att träffa”.
  • hamnade i pilsvärm från sagda rebeller och blev skadad i höften och slog axeln ur led.
  • sköt därför sista pilen sittande på marken med fötterna på bågen och en hand på strängen och pilen.
  • blev förvånad över hur bra det fungerade.
  • drog svärdet ur skidan jag låg på och sårade en rebells ben.
  • missade knappt när jag kastade en dolk mot en annan rebell när jag låg framstupa på marken och bara hade ögonvrån att sikta med.
  • stapplade hem igen stödd på mina legionärskamrater och blev hoplappad av en mycket suspekt, om än yrkeskunnig, doktor.
  • fick armen dragen rätt av en ängel, tror jag. Det kanske var en dröm.
  • åt jättegod lunch med en arm fastbunden mot kroppen.
  • blev helad med blodsmagi vilket är ungefär tio gånger mer smärtsamt än att bli skadad från början. Vrålade mig hes och hördes förmodligen ända bort till Griftedal.
  • fick ansiktet nersmetat med blod.
  • blev även befriad från den gamla hältan.
  • bevakade en mörk skogsdunge.
  • åt ännu mer jättegod mat.
  • drack av den suspekta doktorns vin och överlevde, helt utan direkta biverkningar.
  • åt spektakulär rosenmjölk i dess dallrigaste form.
  • slog ner rebeller med svärd.
  • råkade slå lite på en av mina kollegor i legionen. Det var ju så mörkt…
  • blev själv sårad i benet, återigen lätt halt.
  • fick en ny flickvän och kommer eventuellt att ansöka om förflyttning till transportbrigaden, men
  • blev eventuellt värvad till de jätteonda magikerna. Det finns många framtider.
  • förlorade helt självklart första armbrytningen mot elitförbandets sergeant, men vann förstås med vänster arm. Svärdsarmen…
  • fick med mig alla pilar hem igen, i gott skick.
  • hade fantastiskt roligt!

Jag väckte lite uppmärksamhet när jag tittade in på Ica i yllekjortel och yllebyxor på väg hem och tänkte att det nog var bra att jag tvättat bort allt fejkblod från ansiktet.
För övrigt säger jag inte att det är lättare att gå på toa i hellång brudklänning med stor fluffig underkjol än med legionärsutrustning med gambeson, ringbrynja, fyra lager knälånga ylleplagg och svärd vid sidan, jag säger bara att det är en relevant liknelse!

Tack alla inblandade, arrangörer och deltagare, för alla fantastiska upplevelser!

Torun Grävare, Atle och korpral Ritva Korpvinge från Legion I håller humöret uppe, till skillnad från sergeant Stengrim Skarpe från Svartsenslegionen. Han är mer… seriös.

Legion I! FÖR FURSTEN!

Annonser

Att lämna hjärtat bakom sig

  
Idag tog jag av mig hjärtat. 

Det i Älvdalsporfyr (från Rännåsen) jag fick av min käraste för sisådär 17-18 år sedan och nästan alltid bär. Under den kommande veckan kommer det att vara så många tillfällen då privata smycken inte passar, så det känns tryggare att lämna det hemma. 

Ändå blev det så tydligt, så symboliskt. 

Jag har varit så upptagen med packning och repetitioner och paljetter och hårnät och whatnot att jag helt har bortsett från det viktigaste i mitt liv. Mina hjärtan. 

Ja, alltså, jag vet ju att jag klarar 10 dagar från familjen och jag vet att de klarar sig utan mig och jag vet att det här är stormen före lugnet, men idag insåg jag plötsligt att jag verkligen ska åka väldigt långt bort från mina hjärtan. Jag har lovat att ringa och messa och skypa så mycket jag kan. Dessutom har jag lovat att försöka blogga varje dag så att de kan läsa om vad vi gör, så kommande blogginlägg kommer förmodligen att sluta likadant: 

Till mina barn och kära make: jag älskar er!

En misslyckad utflykt och en nattmacka

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Igår eftermiddag skulle vi gå ut en sväng för att hitta på något roligt. På förmiddagen hade barnen sett en hoppborg i parken vid stranden och ville gå dit. Det lät som en lagom aktivitet så här första dagen på Oah’u, så vi packade badkläderna och begav oss iväg för hoppande och havsbadande.

Väl framme såg vi förvisso flera hoppborgar, men fick också veta att de var hyrda av privata sällskap, så det var bara att gå förbi, mot stranden. Först ville inte alla bada, men vi bestämde oss ändå för att ta ett dopp. Eftersom badkläderna var i samma väska turades vi om att byta om i omklädningsrummen, vilket tog sin lilla tid. När vi äntligen var klara och började gå mot stranden för vårt första bad i Stilla Havet började det regna.

Väl hemma på hotellet, blöta av inget annat än regn, var vi så trötta att tre av oss däckade i sängarna, före middag, sisådär vid femtiden. Därav nattmackorna och det faktum att hela familjen är vaken 2:37 på natten. Nåväl, vi får väl försöka sova middag idag så att vi orkar hålla oss vakna åtminstone till solnedgången (vilken infaller ungefär klockan sex här).

Nya utmaningar

Hej hopp!

Jag lever fortfarande!

Ja, jag vet, ni som läser det här visste nog om det, men ibland har jag inte varit riktigt säker själv under hösten.

Hösten har varit… välfylld. Jag har ägnat mig åt sista terminen på lärarprogrammet och är så när färdig förskollärare. (Jag sökte ett jobb. Jag börjar jobba i januari, dagen efter terminen har tagit slut. Jag hade rätt i juni.) Jag ägnade mig åt musikalcabareterevyn Inte bara snor. Jag avslutade min fem år långa paus från Rönninge Show Chorus. Detta ledde inte bara till en himla massa nya noter att lära sig, det ledde också till medverkan i Stjärnjul.

Det där med att blogga hanns inte riktigt med.

Jag slängde en snabb titt på förra årets nyårspost. Jag känner inte att jag riktigt uppfyllde något av det jag tänkt under året, så jag upprepar samma sak i år. Med ett tillägg. Jag ska åka till Hawaii i höst med kören och familjen följer med! Så jag tänker lära mig att snorkla!

Så här kommer de, mina strävansmål version 2013:

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill kunna tänka efter en extra stund innan jag blir arg på mina barn.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill gå och träna minst en gång i veckan, för jag vet att jag blir lugnare, piggare och mer harmonisk av det, vilket hjälper mig med föregående önskan, och nästa.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill kunna göra det jag gör ordentligt, oavsett om jag jobbar på förskolan, leker med barnen, sjunger, roar mig med vänner eller umgås med min man.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill träffa mina underbara vänner mycket oftare. Ni som känner er träffade: Jag blir jätteglad att höra ifrån er också!

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill uppdatera den här bloggen ofta, minst varannan dag vecka.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill bara blogga om intressanta, engagerande ämnen eller roliga händelser som någon faktiskt kan uppskatta att läsa.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill komma på hur jag ska få ihop de två föregående punkterna.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill att jag och alla människor jag kan påverka ska ha det så bra det bara går, med mycket glädje, sång, skratt, värme, närhet och kärlek!

Kram på er!

/Sara

Ja just det ja! Inför 2013 lovar jag att jag ska lära mig att snorkla.

Och nu: något annat. Ett av livets mysterier.

Före:

Efter:

Och nu till mysteriet:

Jag trivs så mycket bättre när det är välstädat runt omkring mig. Jag tycker till och med att det är rätt roligt att städa och plocka iordning grejer, när jag väl kommer igång. Så varför, varför, är det så svårt att komma igång.

Nu har jag bestämt oss för att vi, inspirerade av vännerna F, M och P, ska göra det varje kväll före läggdags. Enklare om det inte hinner bli ett helt katastrofområde innan man börjar, väl?

En debatt jag inte kan ta

Jag har det nog för bra.

Tittade in på David Eberhards blogg, sådär som jag gör ibland. Han verkar för tillfället vara djupt indragen i någon slags feministdebatt som jag har svårt att förstå. Läs gärna hans artikel i Newsmill!

Jag studerar till förskollärare vilket lite då och då leder in på ämnet ”genus”. Jag tycker att detta är bra och viktigt, då alla människor ska bli behandlade utefter sina personligheter och inte efter vad de har mellan benen, men utöver det förstår jag inte problemet, inte i Sverige.

Uppenbarligen har jag det för bra. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig hindrad av att ha snippa. Inte vid ett enda tillfälle har jag upplevt att jag skulle haft fördelar av att ha snopp.

(Jag har förvisso blivit kallad lilla gumman och väckt lite uppmärksamhet som 24-årig ordermottagare på brädgård, men det har knappast hindrat mig. Jag har snarare känt mig stolt över att, lite oväntat, jobba bland killarna. En skämtsam jargong inkluderar alla och hade det inte varit lilla gumman hade det varit något annat. Jag svarade med lilla gubben och fick garv tillbaka, så så var det med den könsmaktsordningen.)

I det samhälle vi har idag är min uppfattning att en människas begränsningar sitter i hens egen hjärna (och i vissa fall i henoms kropp, alla kan inte bli brandmän eller ballerinor). Det bästa vi kan lära våra barn är att inte ta åt sig så förtvivlat av vad andra tänker, tycker och säger om dem och till dem. Det finns i alla fall alltid både de som håller med och de som inte gör det. Och ska du kunna förolämpa mig, då måste jag först värdesätta din åsikt!

 

Vill du vara snäll? Säg till!

Jag har en nyhet: vi människor är inte perfekta!

Ibland händer saker som leder till saker. Helt normala människor kan av omständigheter bli trötta under en längre period, tappa tålamodet, missa en jacktvätt efter en utekväll eller trampa i en hundskit. Sånt händer.

Ser ni en sådan människa i er närhet, säg till på en gång. Det handlar ju ofta om ett ”olycksfall i arbetet” och är ju faktiskt inte alls pinsamt, egentligen. Sånt som händer bara. Säg till innan det blir en vana. Då kan man säga, i ett lättsamt tonfall, saker som ”du kanske ska gå hem och vila upp dig lite nu” eller ”var var du med jackan igår” eller ”vad har du klivit i”.

Tänk vad mycket svårare det är att säga åt en vän att hon eller han har verkat trött och grinig det senaste halvåret, eller att dojjan har luktat skit i två veckor.

Elakast är att inte säga något alls.

Så upptäcker ni något hos mig som verkar konstigt, säg till!  Och tack till er alla som gör era vänner och bekanta den tjänsten. Det kanske känns jobbigt, men det är värre att låta bli!

Inför ett nytt år

Jag är inte så mycket för nyårslöften. Jag känner mer för nyårsönskningar eller nyårssträvansmål:

Inför 2012 lovar jag ingenting, men jag vill kunna tänka efter en extra stund innan jag blir arg på mina barn.

Inför 2012 lovar jag ingenting, men jag vill gå och träna minst en gång i veckan, för jag vet att jag blir lugnare, piggare och mer harmonisk av det, vilket hjälper mig med föregående önskan, och nästa.

Inför 2012 lovar jag ingenting, men jag vill kunna göra det jag gör ordentligt, oavsett om jag pluggar, jobbar, är på förskolan, leker med barnen, roar mig med vänner eller umgås med min man.

Inför 2012 lovar jag ingenting, men jag vill träffa mina underbara vänner mycket oftare. Jag är inte ens säker på att ni vet vilka ni är…

Inför 2012 lovar jag ingenting, men jag vill uppdatera den här bloggen ofta, minst varannan dag.

Inför 2012 lovar jag ingenting, men jag vill bara blogga om intressanta, engagerande ämnen eller roliga händelser som någon faktiskt kan uppskatta att läsa.

Inför 2012 lovar jag ingenting, men jag vill komma på hur jag ska få ihop de två föregående punkterna.

Inför 2012 lovar jag ingenting, men jag vill att jag och alla människor jag kan påverka ska ha det så bra det bara går, med mycket glädje, sång, skratt, värme, närhet och kärlek!

Kram på er!

/Sara

Alla dessa dagar, eller Mycket snack och lite verkstad

Häromdagen, den 19/11, var det ”world day for prevention of child abuse”. Idag är det världsdagen för TV. Det påstår i alla fall min namnsdagswidget, och en snabb googling bekräftar. Äntligen min typ av dag, fira genom att titta på TV hela dagen! (OBS! Ironi!)

World day for prevention of child abuse är till för att ”Increase awareness & education about child abuse and violence toward children.” Det känns väl något viktigare än en TV-dag, men nu till min undran. Hjälper det?

Utan min smartphone och onaturliga önskan att ha koll på namnsdagarna hade jag inte haft en aning om denna dag. Det är faktiskt jättemånga dagar jag inte hade haft en aning om. Jag tror inte att jag är ensam.

FN-dagen känner jag till, det var när vi i mellanstadiet samlades i matsalen, för dagen dekorerad med utklippta fredsduvor och hemritade flaggor, och sjöng ”i natt jag drömde”. Kanelbullens dag har jag också koll på. Men hur borde vi har uppmärksammat 19/11? Demonstrerat på torget eller gått i fackeltåg i protest mot våld mot och utnyttjande av barn? Hade det hjälpt?

Eller borde vi alla ha tittat extra noga på varför barnet på gatan går sakta med nedslagna ögon?

Eller borde vi göra det varje dag?

Varför finns alla dessa dagar?