It’s all about the epic

eller: Vad jag gjorde i helgen
eller: Mina upplevelser på Thulelajvet Vinterporten

Mitt första lajv som alv var hur kul som helst. Käbblande alver, säckpipespelande dvärgar, mer och mindre mäktiga magiker, råväsen och oknytt, skrämmande fiender, duktiga bågskyttar och hysteriskt roligt rollspelande. Bland annat.

Merilin 1
Merilin från Laiquambo. Foto: Erik Pihl

Fredag kväll var lite av en uppvärmning med lära känna, snacka ihop, positionera och god mat. Jag hade som vanligt inte utarbetat så mycket bakgrund för min roll som jag borde, så vissa saker satte sig på plats. Som min förkärlek för lite väl starka drycker (och goda kakor). Inte så att min alv ”Merilin” blir direkt berusad, men kan ha en benägenhet att lita lite väl mycket på de som bjuder henne på något gott…
Under kvällen kom alla alvernas hundraåriga konflikter till ytan och ett par blev tvungna att lämna sällskapet för dåligt uppförande. Oh the drama!

Lördagen var Den Stora Äventyrsdagen. Nu skulle magikerna ut i skogen för att försöka öppna den magiska Vinterporten. Vi utan magiska förmågor fick försöka försvara dem, vilket verkligen behövdes. Som bågskytt och mycket ringrostig svärdskämpe värmde jag upp med några medlajvare ute på gården före lajvstart. Jag fick några bra tips om hur man slåss med svärd och bucklare (pytteliten sköld), men min stora glädje var bågskyttet där jag dels fick lite coachning av duktiga skyttar, dels träffade en halv kokosnöt hängande i snöre på kanske 15 meter. Två gånger. Det krävs inte så mycket för att göra mig glad.

Lajvet började och jag blev utskickad med tre andra i förväg på ett spaningsuppdrag som innebar framfart genom naturen på bästa skogsninjasätt, smygande, klättrande och spanande. Fienderna verkade finnas överallt och spänningen var hög. Det var en stor lättnad att få komma tillbaka till stugan för en stunds vila och återhämtning under rapporterandet.

Stugan var tom.

Resen av sällskapet hade gett sig av utan att vänta in oss, så det var bara att gå ut igen. Utan att följa stigen, såklart. Duh!
Så om en ändå ska klättra runt på höjderna i långklänning och alvkappa med pilbågen redo kan en ju lika gärna stila lite för folk och ställa sig i episka poser uppe på berget, precis vid kanten till stupet. De flesta rundöron (människor) stirrar på marken när de går i skogen, men jag hörde sen att i alla fall två av mina alvvänner hade sett mig. Tur att någon har vett att uppskatta alvers eviga skönhet, och tur att inga furstliga soldater såg mig. Då.

Framme vid porten blev vi överfallna av soldater och jag var en av dem som sköt pilar på dem tills de hann fram och högg ner mig med svärd. Tur att en helare var i närheten och hjälpte mig upp, trots hugget i ryggen. Jag blev åtminstone inte tillfångatagen och en av schamanerna fick skogsanden som lockade med mig att släppa taget så att jag kunde ta mig tillbaka med gruppen. Vid ett tillfälle spärrades vägen av fullrustade Salamandrar (elitsoldater som behärskar blodsmagi), så det kändes bra att de oskadade bågskyttarna tog sig runt för jag kände mig inte så kaxig i sköldmuren med min lilla bucklare. Vi nedgjorde dem hur som helst utan problem och fick äntligen gå in för vila och mat. Jag behövde inte lajva tröttheten då, för i verkligheten var jag så trött att jag trodde att jag skulle ramla ihop bara jag stod upp, så trött att jag inte förstod vad som hänt med magikern jag var satt att skydda. Jag var nog inte mycket till livvakt just då, förbannad för att inte expeditionen väntat in oss spanare och förtvivlad för att jag kände att jag svikit mina åtaganden. Alla överlevde dock äventyret och snart var det dags att ge oss ut igen för ett nytt försök, eftersom porten förblivit stängd första gången.

Under nästa äventyr valde jag att punktmarkera min skyddsling, för mina benmuskler orkade inte med mer skogsninjande. Hoppas att inte skyddslingen kände sig begränsad, men vad gäller världslig säkerhet visste ändå Merilin bäst 😉

Magikerna satte igång att jobba men plötsligt återvände en förlorad alv i sällskap med fiender och vi fick en fin scen tillsammans när han fick sin syn tillbaka och jag gav honom lite av min kraft. Såhär i efterhand kan jag ju erkänna att jag var lite väl naiv, för den förlorade alven hade faktiskt bytt sida och slogs mot oss i slutet, men Merilin var nog lite förblindad av Lainor. Oh well…

Hur som helst blev vi till slut tvungna att retirera, in genom den nu öppnade porten. Merilin ville verkligen inte in den andra världen, men hade inte mycket val. Det stod mellan att hamna i fiendens händer eller att hamna i någon slags andevärld och om det hade funnits mer tid att fundera hade inte valet känts självklart, men ordern var tydlig, liksom ropande vänners desperation.

Lördagskvällen till sist ägnades åt rollspelande vid bord i mindre grupper för att ta reda på vad som hände innanför porten. Jag har inget sätt att återge det annat än att min grupp hade det mycket besvärligt in och hysteriskt roligt off. Eventuellt klarade vi oss ut ur den andra världen, no thanks to me. Det visar sig väl när lajvarrangörerna tänkt klart.

Sammanfattningsvis hade jag en fantastiskt, rent av episkt, rolig upplevelse med äventyr, spänning, skratt, musik, god mat och relationer med både gamla och nya vänner. Inte ett dåligt sätt att tillbringa en halv helg på!

Merilin 2
Merilin från Laiquambo. Foto: Erik Pihl
Annonser

En kista full av minnen

Det är dags att storstäda loftet. Min favoritplats i huset som jag har lagt beslag på som hobbyrum/syrum/hantverkshörna. Det börjar bli så fullt och rörigt att det är svårt att se symaskinen, så nu krävs det en ordentlig genomgång av alla gamla påsar spilltyg och liknande som inte behöver sparas. 

Jag började med kistan. 

Visst har jag några moderna tyger och trasiga kläder som inväntar lagning, men det mesta är till lajv – tyger, skinn, päls och några udda plagg som blivit liggande. Jag var beredd på att behöva avgöra vilka tygbitar som skulle sparas och vilka som skulle slängas. Jag var inte beredd på minnena som sköljde över mig. 

Min lajvkarriär är inte särskilt lång. Den började på våren 2014, men ändå känns det som en evighet sedan. Det beror antagligen på att min första roll ligger i malpåse sedan 2015. En roll som blev så levande och verklig för mig att hon känns som en gammal vän. 

När jag började skala av lager efter lager av tygbitar kom alla minnen tillbaka. En liten bit rutigt tyg var spill från min första 300-talstunika. En bit vitt ylle påminde om min första lajvmössa. En bit kaninpäls påminde om huvan jag fodrade för att inte frysa på aprillajvet. 

Långt ner i kistan hittade jag några intressanta prover. Mössprover, av skiftande kvalitet…


Lustiga mössor är lite av en grej i vissa lajvkretsar. Jag gjorde mitt bästa för att anamma detta, med skiftande resultat…

När alla mina lajvroller passerat i form av tygspill, ritningar, broderimönster, brickbandsprover och mösstoiler hittade jag något jag inte sett på länge. 

Botten på kistan!


Doft av citronella och lavendel dröjer sig kvar i kistan som är redo att fyllas på med nya minnen!

Höst

Jo, nu har jag accepterat faktum. Hösten är här. En dimmig söndagmorgon i september var sommaren oåterkalleligt slut. 

Vi, familjen, mamma och jag, har förberett Bäck, vårt sommarhus, för vintern. Gräset är klippt, vimpeln nere och vattenpumpen och kylskåpet avstängda. Vi får väl se om det blir något vinterbesök i år. Det är alltid extra mysigt med snö där!

En glad överraskning var att vårt lilla plommonträd överlevt min misshandel (=beskärning) i somras. Plommonen har aldrig förr varit så stora, saftiga och goda!

Eftersom allt vi skulle göra klarades av på en timme efter melodikrysset hann vi med en rejäl utflykt. Det blev skördemarknad i Asby och mat på Torpön. Två ställen jag aldrig sett förut och två positiva överraskningar, även om vi missade marknadens koskitabingo 😉 Vi fick i alla fall se lite av tävlingen om Sommenbygdens starkaste man. Vi kände lite på jättehantlarna som karlarna hivade upp i luften 13 gånger på en minut; jag kunde inte rubba dem… Dessutom träffade vi en barndomsvän som sålde bakverk. Riktigt riktigt goda bakverk!

Hela gräsmattan var full med svamp. Jag skojar inte, om vi hade vetat om de varit ätliga hade vi kunnat leva på svamp hela helgen. Coolast var den här enorma röksvampen! (?)


Innan helgen hade jag en idé om att testa en övernattning i mitt lajvtält. Visst är det svalt (typ fem grader på natten), men lajvsäsongen är inte över och det vore kul att veta om det är möjligt att tillbringa åtminstone en natt någorlunda bekvämt i det. 


Resultatet? Absolut! Fällar, filtar och ett rejält duntäcke att dela på med dottern gjorde natten varm och skön och riktigt mysig. Skulle vara skönt med lite mer stoppning under höfterna, men en natt var inga som helst problem. Funderar på om det är värt besväret med att göra ett innertält, men kommer nog att nöja mig med något att hänga framför ingången som inte sluter riktigt tätt. Känns som ett lagom vinterprojekt…

Färdig!

Alexanderklänningen är klar – helt klar med alla sömmar fällda och alla trådändar avklippta – en vecka efter att jag fick idén och satte igång. Jag är riktigt nöjd!

Som tagen direkt ur Romance of Alexander, 1338-1344

Några saker jag har lärt mig på vägen:

  • Även fast det tar längre tid att sy för hand än på maskin är det förmodligen konstruktion och mönster som tar längst tid. Den här klänningen har, bortsett från ärmarna, en mycket enkel konstruktion (raka stycken och kilar) och var därför förhållandevis snabb att färdigställa.
  • Det går inte (vad jag vet) att göra ärmar utan minsta veck under, inte om jag vill kunna röra mig. 
  • Tighta ärmar är snyggt, men opraktiskt. 
  • Den djupa båtringningen är snygg, men opraktisk. 
  • Att bära haklin utan hätta att nåla fast det i är opraktiskt. Snyggheten har vi säkert olika uppfattning om. 
  • Att ha klänningsfållen nere vid tårna är snyggt men… ja, ni vet. 
  • All denna opraktiskhet tyder på att det antingen är en konstnärlig försköning av verkligheten eller ett mode som bars av folk som inte behövde röra på sig så mycket. Det senare styrks av att illustrationen kommer från en av Alexanderromanserna, en berättelse om Alexander den Stores liv, och förmodligen avbildar hov- eller adelsfolk. 

Jag vill också notera att illustrationens färger är blekare än min klännings. Givetvis hade jag gärna sytt i exakt de färger som bilden har, men i brist på sådant tyg intalar jag mig att illustrationen var lika färgstark för 700 år sedan. 

Jag är heller inte så slängd i hårflätning på mig själv, så jag förenklar lite. Liksom tekniken i att få haklinet snyggt – jag kommer säkert att fuska med säkerhetsnålar i nacken, tanken är ju ändå att det ska hålla i flera timmar, inte bara för ett foto.

Det ska bli riktigt roligt att besöka medeltidsveckan i en kreation som har en verklig förlaga!

Den omöjliga klänningen

Fyra utmaningar i en, det går väl inte? Fyra saker jag aldrig gjort förut:

  1. Sy en klänning efter en illustration i ett 1300-talsmanuskript.
  2. Sy den helt och hållet för hand. 
  3. Sy den på bara en vecka. 
  4. Använd bara material som redan finns hemma. 

Ur Romance of Alexander, 1338-1344. Den berättar om Alexander den Stores liv. Min utvalda dam står längst till höger.
Att utgå från ett manuskript är ett intressant sätt att tolka historien. Konstnären kanske inte eftersträvade exakthet i sin avbildning av verkligheten, liksom motivet kanske inte är representativt för livet i 1300-talets början. Jag är medveten om detta när jag väljer att återskapa denna konstnärs återskapning. Därför är jag mer intresserad av utseendet än av korrektheten. Jag fuskar, mest med ärmarna, eftersom jag på sätt och vis illustrerar en illustration.
Jag har redan skrivit om projektets början och hur jag fick ihop konstruktionen på en dag. Efter det har jag fållat alla fållar, fällt några sömmar och fixat ärmarna. Nederdelen av ärmarna är smala och utsätts för stora påfrestningar av armbågen när jag böjer armen. De kan demonstrera att en handsöm i lintråd är starkare än ylletyget. Det fick bli en linneförstärkning på armbågens insida. 


Nästa steg var att sätta dit tippets – de vita tygremsor som hänger från armbågarna. Jag har ägnat mycket tid åt att titta på bilder från samma och andra samtida manuskript för att lista ut om det är troligast att baksidan på dessa tippets är vita eller i det röda klänningstyget. Jag är inte helt säker, men valde helvitt, då jag tolkat flest bilder på denna typ som helvita. Jag har två vita tyger, linne och ett stickat ylletyg. Inget av dem känns helt rätt, så jag valde helt enkelt yllet, det tror jag faller snyggast. Om jag någon gång kommer över bättre tyg kan jag enkelt byta ut dem senare. 

Så bredd och längd på tippetsen då? Jag mätte damen på bilden, räknade om henne till min längd och gjorde samma uträkning för tippetsen. De blev 60 cm långa och 4 cm breda. 4 cm kändes väldigt smalt, men jag insåg att hela bilden är smal. Damen har en midja på motsvarade 40 cm. Då min är närmare det dubbla dubblade jag även tippetsens bredd. De kanske blev lite väl breda, men det går ju att åtgärda lätt. Även formen på dess ändar lämnar utrymme för tolkning. Efter mer bildresearch valde jag rundade spetsar. 

Det jag har kvar att göra är att fälla kvarvarande sömmar (de flesta), lära mig fläta håret och ordna ett haklin. Det får bli morgondagens projekt. Nu är jag nöjd för idag!


Omöjligt är bara en åsikt…

Ingen panik

Just nu ägnar många medeltidsfantaster sig åt vad de kallar för att ”paniksy”. Medeltidsveckan är bara en vecka bort och det finns alltid något att göra färdigt. Själv hade jag inte tänkt sy något nytt alls till veckan i år, familjen ska bara vara på Gotland i fem dagar och vi kommer inte vara på medeltidsmaknaden varje dag, men ibland blir det inte som man tänkt sig…

Mitt stora sommarprojekt med lajvförberedelser blev inte av, så jag har varit rätt så rastlös från och till, särskilt senaste veckan. Häromdagen råkade jag på en manuskriptbild från 1300-talet som jag visserligen har sett förut, men inte tänkt på att använda mig av. 


Nu plötsligt insåg jag att jag har passande tyger liggande, tyger jag haft i ett par år utan att ha någon plan för. Igår lade jag ihop ett och ett och satte igång!


Från en tygbit med kritstreck till de första sömmarna, från utseende av en byxdress till mina första infällda kilar, från ett gammalt klänningsmönster till personlig ärmtoile, från morgon (nåja, strax efter lunchtid iaf) till läggdags…

Jag är rätt nöjd med vad jag lyckades åstadkomma på bara en dag. Helt och hållet för hand. 


Några finjusteringar, vita tippets (de långa tungorna på ärmarna), rutiga långa ärmar (ja, det blir fuskärmar istället för hel underklänning för nu) och ett haklin så är jag hemma sen. Och så förstås alla fållar att fålla och sömsmåner att fälla. Men jag har förstått att det är det båtresan är till för. Att paniksy. 

Djur, natur och kultur

City Slickers, Happy Campers eller Tillbaka till Naturen. Många rubrikförslag den här gången…

Familjen har just tillbringat ett dygn lite vid sidan av civilisationen och det blev väldigt lyckat. Vi hade letat upp en till synes lämplig sträcka längs Anebyleden, packat ryggsäckar och tillfrågat en chaufför. Snälla Ann släppte av oss här:


och vandringen började genom den Småländska kulturbygden. 


Färden bjöd på natur av skiftande karaktär. 


Och flera små varelser att hälsa på på vägen. 


Givetvis behövs raster, och drygt halvvägs kom vi till en liten sjö. En vacker skogstjärn full av näckrosor. Äta macka och svalka fötterna kan vara helt ljuvligt!


Efter ungefär en mils och fyra timmars traskande bestämde vi oss för att slå läger här. 


För att inte slösa dricksvatten letade jag upp en liten bäck och mitt i den risiga skogen möttes jag av denna:


Fantasieggande, vem byggde den, när och varför? Vem gick här och var skulle de?

Efter den enkla middagen var det äntligen dags att dela på dagens ihopsamlade delikatesser. Tur (fast konstigt) att barnen inte tycker om sånt här.


De flesta campare sover i sovsäck. Vissa tar med duntäcke. Perfekt temperatur hela natten, även när sonen kom och delade eftersom han frös i sin sovsäck, även med alla sina kläder på sig.


Dag två gick vi inte alls lika långt, men vi hann med både en lektion i hur man känner igen de vanligaste sädesslagen och se den skiftande arkitekturen i omgivningarna runt Herrestad. 


Vi hade en jättehärlig tur med många upplevelser av det Småländska höglandet. För att citera barnen: 

Det här måste vi göra om!

Glädje och besvikelse

Sista kapitlet i bågbyggarserien. Bågen färdigställdes, till min omåttliga stolthet, men när jag spände den för att testa den slutliga dragstyrkan smällde den i ansiktet på mig. Den övre lemmen blev för svag efter den sista finputsningen och träet, som jag redan visste var för långt ifrån kärnvirke, gick av längs ådringen. 

Istället för att berätta om att 80-slippappret gick oväntat bra att slipa bort hyvelmärken med, istället för att visa en serie bilder på hur bågen böjde sig jämnare och jämnare i den sista finputsningen och istället för en fundering på om jag skulle ytbehandla med bivax eller en modern olja blir det bara funderingar på vad som gick fel. Var det helt enkelt ett för dåligt ämne, eller gjorde jag något annat fel? 

Jag avskyr känslan av att ha gjort något fel utan att veta vad det är och vad jag borde ha gjort istället. 

Jag får helt enkelt glädjas åt att jag ändå fick skjuta en pil med den och att den gick av nu och inte mitt under ett lajv eller en bågskyttetävling. Jag får se om jag orkar försöka igen senare. Kanske om jag hittar ett riktigt bra ämne. Nu behöver jag försöka lappa ihop min sårade stolthet och hitta peppen igen. 

Strängar och dragstyrka

Så: de rätta strängarna kom i fredags, men på grund av orsaker (fest i huset och efterföljande trötthet) har jag inte tagit tag i det avslutande finputsandet på bågen. 

Det jag har gjort är att testa dragstyrkan och skjuta en pil!

Skottet? Med bofferpil, i trädgården, mitt under kalaset. Jag var rädd att skjuta för långt, så därför blev det kort. Men rakt! Och handtaget, för er som oroat er, har ännu inte visat tecken på att spricka. 

Digital bagagevåg inhandlades, praktiskt att den kan mäta pound så jag slipper hålla på att räkna om. Först ett test med den längsta strängen:


Typ 20 pound. Mindre än jag trott, men det var ändå en 69-tumssträng till en 67,5-tumsbåge. Dags alltså att testa 68-tumssträngen:


21 pound. Ingen jätteskillnad. 

Bågen blir alltså lite svagare än jag tänkt. Lärdomen av det? Börja testa dragstyrkan tidigare i processen, innan så mycket trä är borthyvlat. 

Nåväl, 20# får duga för min första egenbyggda båge. Jag får se det som en fördel att jag kan dra hur långt jag vill utan att bågen blir för stark. Nu hoppas jag bara att jag kan få den att böja sig riktigt jämnt och slipa den riktigt fin utan att försvaga den allt för mycket.

Snart klar!

Uppskjutet pga klantighet

Idag kom strängarna jag beställt! (Ja, två, i olika längder, för säkerhets skull.)

De var för korta.

Det framgår mycket tydligt att strängar ska beställas efter bågens längd.

Synd att jag inte gjorde det.

Jag har ändå inte tid att hålla på med bågen just nu…

Och jag har inte hittat någon bagagevåg än!

Så det så!

#bah

Nästa avsnitt: Sträng och dragstyrka