I väntan på strängen

Nej, jag är inte jätteduktig på att vänta. Jag gör det enkelt för mig och kör på färdig sträng till bågen och har beställt två i olika längder för att se vilken som passar bäst, men postgången från Stockholm är ju sååå långsam!

Under tiden har jag börjat med nockskårorna, som bågsträngen ska sitta i. Även där följer jag en beskrivning, men det var inte lätt att få till skåror som verkar kunna hålla en sträng på plats. Med lite modifieringar och tester med en för kort sträng från en annan båge tror jag att jag är något på spåret och låter det vara tills vidare. Jag har ingen som helst lust att ta för mycket. 


Nästa avsnitt (förhoppningsvis): Sträng och dragstyrka

Annonser

Tillering

Inte den mest spännande rubriken, men ett ganska spännande moment för pilbågen. Det är nu bågens egenskaper bestäms – styrka, balans, hållfasthet… Ingen press, alltså!

För att kunna se om bågen böjer sig jämnt behövs en särskild ställning och en tillfällig sträng. De tillsammans gör det möjligt att kontrollera hur bågen böjs. Fast egentligen ser det ju ut som ett jättearmborst!

Första testet med tilleringsbrädan, bågen är fortfarande inte särskilt böjlig…

För att veta om bågen böjer sig jämnt används en rak träbit, ca 20 cm lång, som hålls under båglemmen. Där glappet mellan träbiten och bågen är mindre än på andra ställen behöver mer trä befrias från bågen.

Nu får det vara nog för idag. Den övre delen (vänster i bild) ser aningens jämnare ut än den nedre, men jag vill inte göra så mycket mer förrän jag vet dragstyrkan.

Det jag är osäker på är när det börjar vara möjligt att mäta bågens dragstyrka. Min tanke är att redan nu ordna en riktig sträng för att kunna få en uppfattning om hur mycket mer trä som ska hyvlas bort.

Förmodligen kommer mer än halva ämnet att ha försvunnit innan jag är färdig…

Det är ganska meditativt, på sätt och vis.

Nästa avsnitt: Strängen

Ett nytt hantverk

Nytt projekt på gång igen! Jag vet typ inget om hur en bygger pilbågar, men allt finns på nätet, inklusive bågbyggbeskrivningar, så varför inte? Paviljongen jag gjorde förra året blev ju bra…

Jag bestämde mig för att börja enkelt, så istället för att leta bra ämnen i skogen åkte jag till brädgården. Torrare och plattare träbitar i ungefär rätt tjocklek från början. Tyvärr är urvalet av träslag smalare där, men jag läste att ek kan fungera, så en ekbräda, 15 mm tjock, fick följa med hem. Den vägdes med ojämna mellanrum, och efter ett par månader hade den slutat gå ner i vikt och alltså torkat så mycket den kunde. Dags att börja!

Jag ritade ut formen efter nätbeskrivning och sågade ut med sticksåg. Greppet behöver vara tjockare än resten vilket jag har löst genom att limma på en extra bit. Förmodligen är det ingen bra lösning, för den kommer att fresta på limfogen väldigt hårt, men nu är det som det är. Lossnar extrabiten får jag hitta på något annat.


Detta var igår. Idag plockade jag fram hyveln. Det är inte ett verktyg jag är van vid, men när jag väl lyckats ställa in bladet på lagom höjd var det smidigt och lättjobbat. Det var en fantastisk känsla att se bågen börja ta form!


Det är en lång väg kvar med formande för att få den lagom böjlig och framför allt välbalanserad, och med tanke på att det knappast är kärnved jag fick tag i kanske den inte ens kommer att hålla för ett skott, men jag längtar efter att få prova!
 

Nästa avsnitt: tillering!

En helt ny värld

Jag besökte den för mig nya världen Thule i helgen. Det hände lite grejer. Jag…

  • stridstränade med båge, kastspjut, svärd och sköld, med både vuxna och barn.
  • blev slängd i snön för allmän gnällighet. Eller var det ordervägran?
  • blev pikad med skämt om spadar.
  • patrullerade området i fullmåne.
  • gick omkring i tre lager yllesockor.
  • var lätt halt beroende på en gammal skada jag helst inte vill prata om.
  • spelade tärningsspel om pengar.
  • åt jättegod mat.
  • lyssnade på luta, harpa och säckpipa.
  • sov på en renfäll överst i en trevåningssäng. 180 hög, ca 60 bred, utan räcke och utan stege. Bara att klättra.
  • fick vänja mig vid både ringbrynja och tung plåthjälm med nässkydd.
  • saluterade fursten
  • bevittnade och deltog i diverse magiska ritualer.
  • var del i en säkerhetseskort av finfolk som skulle besöka en gruva.
  • jagade rebeller med pilbåge.
  • sköt massor, träffade förmodligen ingen.
  • (förutom barnen på gården, de var ganska lätta att träffa)
  • fick se mina egna pilar flyga mot mig.
  • fick säga saker som ”ta ett steg närmare, gör min dag!” och ”mina pilar lyder bara mig”. Det senare besvarades med ”då kanske du skulle beordra dem att träffa”.
  • hamnade i pilsvärm från sagda rebeller och blev skadad i höften och slog axeln ur led.
  • sköt därför sista pilen sittande på marken med fötterna på bågen och en hand på strängen och pilen.
  • blev förvånad över hur bra det fungerade.
  • drog svärdet ur skidan jag låg på och sårade en rebells ben.
  • missade knappt när jag kastade en dolk mot en annan rebell när jag låg framstupa på marken och bara hade ögonvrån att sikta med.
  • stapplade hem igen stödd på mina legionärskamrater och blev hoplappad av en mycket suspekt, om än yrkeskunnig, doktor.
  • fick armen dragen rätt av en ängel, tror jag. Det kanske var en dröm.
  • åt jättegod lunch med en arm fastbunden mot kroppen.
  • blev helad med blodsmagi vilket är ungefär tio gånger mer smärtsamt än att bli skadad från början. Vrålade mig hes och hördes förmodligen ända bort till Griftedal.
  • fick ansiktet nersmetat med blod.
  • blev även befriad från den gamla hältan.
  • bevakade en mörk skogsdunge.
  • åt ännu mer jättegod mat.
  • drack av den suspekta doktorns vin och överlevde, helt utan direkta biverkningar.
  • åt spektakulär rosenmjölk i dess dallrigaste form.
  • slog ner rebeller med svärd.
  • råkade slå lite på en av mina kollegor i legionen. Det var ju så mörkt…
  • blev själv sårad i benet, återigen lätt halt.
  • fick en ny flickvän och kommer eventuellt att ansöka om förflyttning till transportbrigaden, men
  • blev eventuellt värvad till de jätteonda magikerna. Det finns många framtider.
  • förlorade helt självklart första armbrytningen mot elitförbandets sergeant, men vann förstås med vänster arm. Svärdsarmen…
  • fick med mig alla pilar hem igen, i gott skick.
  • hade fantastiskt roligt!

Jag väckte lite uppmärksamhet när jag tittade in på Ica i yllekjortel och yllebyxor på väg hem och tänkte att det nog var bra att jag tvättat bort allt fejkblod från ansiktet.
För övrigt säger jag inte att det är lättare att gå på toa i hellång brudklänning med stor fluffig underkjol än med legionärsutrustning med gambeson, ringbrynja, fyra lager knälånga ylleplagg och svärd vid sidan, jag säger bara att det är en relevant liknelse!

Tack alla inblandade, arrangörer och deltagare, för alla fantastiska upplevelser!

Torun Grävare, Atle och korpral Ritva Korpvinge från Legion I håller humöret uppe, till skillnad från sergeant Stengrim Skarpe från Svartsenslegionen. Han är mer… seriös.

Legion I! FÖR FURSTEN!

Go out with a bang!

Vi vann. VI VANN!

Vi vann stort och krossade motståndet. Att vinna tävlingen på 96,8% och 135 poäng ner till tvåan kanske inte säger så mycket för den oinvigde, men på den här nivån är det inte bara stort utan enormt.

Mitt starkaste minne av prisceremonin var när vi sjöng den traditionella extrasången. I början av Zing sitter förstaledet på golvet och när jag satt där med ena handen på mattan insåg jag verkligen var jag var och vad jag höll på med; på scenen med min kära kära kör för att acceptera ett VM-guld. Hur många får göra det?

Men först en vinnarselfie!

 
Under kvällen firades det naturligtvis med middag, tal, skratt, sång och poängredovisning. 

När körens eget firande började ta slut tog jag mig i kragen och följde med 20 personer till en av Las Vegas häftigaste, mest påkostade, nattklubbar, Omnia på Ceasars Palace. 

  
Kvällens gästDJ var från Swedish House Mafia och trycket på klubben och musiken var helt obeskrivlig. Vi stannade inte så länge, men det var en upplevelse att se. Las Vegas är INTE staden för halvdant eller sparande…

Nu är det bara den långa hemresan kvar. Det finns inget jag önskar mer just nu än förmågan att snabbspola det kommande dygnet, för nu längtar jag verkligen hem till min familj. 

Simon, Ella och Tor: JAG ÄLSKAR ER!

Priviligierad

Så i torsdags var det dags för körsemifinalen och vi gav publiken hela vår glädje och hela våra hjärtan. Det var magiskt! En oväntad upplevelse för mig var att stå kvar med förstaledet längst fram på scenen medan resten av kören gick  av. Det var en speciell upplevelse att få se publiken och domarna försöka ta sig samman!

Efteråt kunde vi inte gå många meter i taget bland folk utan att bli stoppade av människor som öste beröm över oss. Det är inte helt enkelt att hålla fötterna på jorden i det läget.

Det som slår mig idag är hur otroligt priviligierad jag och alla mina sångarsystrar är. Jag får sjunga och dansa med en kör i absolut världsklass varje vecka och uppträda på stora amerikanska scener inför tusentals jublande fans med några års mellanrum. Jag önskar att alla fick vara med om något liknande. 

Om 7 1/2 timme står vi på finalscenen. Äntligen är det dags för oss att ge publiken vår största gåva. 

Jag har värdens bästa hobby!

En liten del av Rönninge Show Chorus under semifinalen i Las Vegas 20/10 2016

Gör det bara

Ett mycket bra uttryck som jag snappat upp från min vän som fått det av en vän… Någon att säga till sig själv när huset behöver städas, maten behöver lagas eller packningen till Las Vegas behöver packas.

Det är i alla fall inte så svårt att packa till en resa med Rönninge Show Chorus. Förutom scenkläder, scensmink, scenskor och scenhårprodukter kommer jag mest att använda körens fritidskläder, för det är så roligt att visa upp min körtillhörighet. (Feelin terribly proud that the girl in the chorus is me!) Följaktligen är färgschemat för den medhavda garderoben tämligen simpelt:

img_2391
RSCs avancerade färgschema

Så nu ska jag bara välja väska, slänga ner alla svarta kläder jag äger, lägga i en tandborste och Be Done With It.

Gör det bara!

Sex dagar, sju nätter

Snart lyfter vi!

Det slog mig precis att idag är sista lediga dagen innan resan till Vegas och barbershopVM. Dags att ta tag i sista shoppingen, skriva ut flygbiljetter, ta ner väskor från vinden, måla på RSC-loggan på den slitna tröjan, tvätta alla mina svarta kläder, vaddera hattaskarna, lägga alla paljetterna åt samma håll, putsa passet, putsa medaljen, pussa familjen…

Vad har jag glömt?

Dags att byta värld

Lajv är tusan ingen bra hobby för mig. Eller för bra kanske. Mitt problem är återinträdet till den verkliga världen. Jag har svårt att släppa min roll. Jag ägnar ohälsosamt mycket tid åt att tänka på vad jag kunde ha gjort annorlunda och bättre. Jag ägnar ännu mer tid åt att fantisera ihop allt möjligt till nästa lajv, vilket är rätt så meningslöst innan nästa lajv ens är utlyst. Dessutom har jag ju inte allt införlajv-fix och sömnadsarbete som kan distrahera. Jag kanske helt enkelt lajvar för sällan…

Fyra lajv, tre karaktärer. Alla mycket olika…
 
Så vad göra? Tja, dags att börja tänka på annat, för om två veckor börjar uppladdningen för barbershop-VM i Las Vegas! Det är alltså dags att gå från ylle, linne och päls till paljetter, lösögonfransar och övertoner. Nu går musiken i öronen och noterna står på pianot. Allt är på plats i mitt lilla dansrum i källaren. I oktober sitter allt perfekt!

Förra gången det begav sig blev det guld! Honolulu 2013

En felv, en fengel och ett färdigt projekt

Att bli färdig med ett projekt, helt färdig utan minsta fåll eller taklist kvar, är en fantastisk känsla. Att dessutom få ett tillfälle att peka på något och säga ”se, det här var vad det var menat för” känns ännu bättre.

Minipaviljongen är klar och har fått tjäna sitt syfte. Den 6-9 juli 2016 stod den uppe på lajvet Den Blinde Väktarens Spegel i Lazaruskampanjen och tjänade som fast punkt åt felven (rävalven) Rhevenil och hennes ängladotter Azari.

IMG_0145
Pavven (och felvöronen) på plats kvällen innan lajvet och jag hjälper tältgrannen att bygga bänkar.

Det faktum att dottern och jag förmodligen inte tillbringade mer än 15 minuter i tältet totalt under hela lajvet och att det mest fick tjäna som förråd till båge, pilar och husgeråd anser jag inte ha någon betydelse i det här fallet. Det var så häftigt att se det på plats och veta att jag gjort allt själv och lyckats. Dessutom var det faktiskt en person (av ca 600) som kopplade ihop rävsiluetten med mitt halsband!

IMG_0163
Min lilla fengel (felvängel) Azari hade det mysigare i en hög med nyslaget gräs!

Rävpavven kommer förmodligen att leva resten av sitt liv som lektält på landet (om ingen vill låna det till något annat lajv) för rent krasst var det inte värt besväret att frakta det fram och tillbaka, men jag ångrar inget. Det var ett jätteroligt projekt!