Ingen panik

Just nu ägnar många medeltidsfantaster sig åt vad de kallar för att ”paniksy”. Medeltidsveckan är bara en vecka bort och det finns alltid något att göra färdigt. Själv hade jag inte tänkt sy något nytt alls till veckan i år, familjen ska bara vara på Gotland i fem dagar och vi kommer inte vara på medeltidsmaknaden varje dag, men ibland blir det inte som man tänkt sig…

Mitt stora sommarprojekt med lajvförberedelser blev inte av, så jag har varit rätt så rastlös från och till, särskilt senaste veckan. Häromdagen råkade jag på en manuskriptbild från 1300-talet som jag visserligen har sett förut, men inte tänkt på att använda mig av. 


Nu plötsligt insåg jag att jag har passande tyger liggande, tyger jag haft i ett par år utan att ha någon plan för. Igår lade jag ihop ett och ett och satte igång!


Från en tygbit med kritstreck till de första sömmarna, från utseende av en byxdress till mina första infällda kilar, från ett gammalt klänningsmönster till personlig ärmtoile, från morgon (nåja, strax efter lunchtid iaf) till läggdags…

Jag är rätt nöjd med vad jag lyckades åstadkomma på bara en dag. Helt och hållet för hand. 


Några finjusteringar, vita tippets (de långa tungorna på ärmarna), rutiga långa ärmar (ja, det blir fuskärmar istället för hel underklänning för nu) och ett haklin så är jag hemma sen. Och så förstås alla fållar att fålla och sömsmåner att fälla. Men jag har förstått att det är det båtresan är till för. Att paniksy. 

Annonser

Tillering

Inte den mest spännande rubriken, men ett ganska spännande moment för pilbågen. Det är nu bågens egenskaper bestäms – styrka, balans, hållfasthet… Ingen press, alltså!

För att kunna se om bågen böjer sig jämnt behövs en särskild ställning och en tillfällig sträng. De tillsammans gör det möjligt att kontrollera hur bågen böjs. Fast egentligen ser det ju ut som ett jättearmborst!

Första testet med tilleringsbrädan, bågen är fortfarande inte särskilt böjlig…

För att veta om bågen böjer sig jämnt används en rak träbit, ca 20 cm lång, som hålls under båglemmen. Där glappet mellan träbiten och bågen är mindre än på andra ställen behöver mer trä befrias från bågen.

Nu får det vara nog för idag. Den övre delen (vänster i bild) ser aningens jämnare ut än den nedre, men jag vill inte göra så mycket mer förrän jag vet dragstyrkan.

Det jag är osäker på är när det börjar vara möjligt att mäta bågens dragstyrka. Min tanke är att redan nu ordna en riktig sträng för att kunna få en uppfattning om hur mycket mer trä som ska hyvlas bort.

Förmodligen kommer mer än halva ämnet att ha försvunnit innan jag är färdig…

Det är ganska meditativt, på sätt och vis.

Nästa avsnitt: Strängen

2016 – om att uppskatta och bli uppskattad

2016 har varit ett fantastiskt år för mig. Familj, vänner, lajv och massor av musik. Året med Rönninge Show Chorus har varit sagolikt. Jag har fått både sjunga och dansa och vinna VM-guld. Jag uppskattar verkligen allt jag har fått vara med om i år och alla jag har fått dela upplevelserna med!

En vän sa till mig att jag ”är bra på att uppskatta”. Det fick mig att fundera lite över det där med uppskattning. Vad är det och hur stor roll spelar det?

Min första tanke var att det är vad mitt jobb går ut på. Jag arbetar med små barn som precis har börjat upptäcka världen och sina egna förmågor. Min uppskattning kan leda dem mot nya stordåd, liksom brist på detsamma kan släcka lusten och nyfikenheten. Har du sett ögonen hos ett barn som just klarat av en utmaning alldeles själv för första gången? De lyser som stjärnor, så för allt i världen – släck dem inte!

Nästa tanke var att jag har fått ta emot en hel del uppskattning själv. Varje gång jag kommer till jobbet möts jag av små barn som tittar upp, ler, ropar mitt namn och kommer springande. Jag har kollegor och lagledare som visar att de uppskattar det jag gör. Jag har familj, släkt och vänner som är duktiga på att visa uppskattning på olika sätt. Jag har vistats på barbershopkonvent där oräkneliga okända kommer fram och öser uppskattning över oss Rönningesångare. Jag har lärt mig att jag måste våga lita på den och ta emot den. Det kan vara svårt med nya bekantskaper och därför ger jag inte alltid ett strålande första intryck, men vi har väl alla något att jobba på.

Senaste gången jag blev överöst av oväntad uppskattning var när jag vågade ta med gitarren till ett kalas. Jag älskar att spela och sjunga, men varför skulle andra tycka om att höra på? Inte vet jag, men uppskattat blev det! (Det kanske berodde lite grann på vinet och lite mer på att de fick sjunga med…)

Så sista tanken just nu om varför det är så viktigt att kunna uppskatta: för att må bra. Jag gick till jobbet i mörkret före sju i morse. I min stadsdel är det inte så många extravaganta julbelysningar som i vissa andra, men några hysteriskt blinkande balkonger syns även här. Jag har aldrig förstått det eller tyckt om det, men jag har ändå möjligheten att välja hur jag vill må. Vill jag vara irriterad och överlägsen och tänka att det är idiotiskt, eller vill jag uppskatta att mina medmänniskor anstränger sig för att dekorera och lysa upp tillvaron för oss andra på ett sätt de tycker om? De för mig okända människorna bakom de blinkande balkongerna påverkas inte av mina åsikter, men jag gör det.

Jag har insett hur viktigt det är att uppskatta och att visa uppskattning. Jag, liksom andra, behöver det för att må bra. För allas skull, och min egen. Och med lite tur får jag uppskattning tillbaka. Under 2016 har jag fått det i överflöd, från många håll, och det är jag mycket tacksam för!

En felv, en fengel och ett färdigt projekt

Att bli färdig med ett projekt, helt färdig utan minsta fåll eller taklist kvar, är en fantastisk känsla. Att dessutom få ett tillfälle att peka på något och säga ”se, det här var vad det var menat för” känns ännu bättre.

Minipaviljongen är klar och har fått tjäna sitt syfte. Den 6-9 juli 2016 stod den uppe på lajvet Den Blinde Väktarens Spegel i Lazaruskampanjen och tjänade som fast punkt åt felven (rävalven) Rhevenil och hennes ängladotter Azari.

IMG_0145
Pavven (och felvöronen) på plats kvällen innan lajvet och jag hjälper tältgrannen att bygga bänkar.

Det faktum att dottern och jag förmodligen inte tillbringade mer än 15 minuter i tältet totalt under hela lajvet och att det mest fick tjäna som förråd till båge, pilar och husgeråd anser jag inte ha någon betydelse i det här fallet. Det var så häftigt att se det på plats och veta att jag gjort allt själv och lyckats. Dessutom var det faktiskt en person (av ca 600) som kopplade ihop rävsiluetten med mitt halsband!

IMG_0163
Min lilla fengel (felvängel) Azari hade det mysigare i en hög med nyslaget gräs!

Rävpavven kommer förmodligen att leva resten av sitt liv som lektält på landet (om ingen vill låna det till något annat lajv) för rent krasst var det inte värt besväret att frakta det fram och tillbaka, men jag ångrar inget. Det var ett jätteroligt projekt!

Världens bästa pappa!

Jag har förstått att det är fars dag hemma i Sverige idag.

Jag är inte hemma, för jag har lämnat över hela ansvaret för hus, hem och familj till min kära älskade Tor sedan förra fredagen och dragit iväg med kören till USA.

Jag har världens bästa man.
Mina barn har världens bästa pappa.

Vi älskar dig!

Grattis på fars dag!

20141109-092919.jpg

Varför vi är här

Mamma, måste ni repetera varje dag?

– Tja, det kostar att ligga på topp…

Idag hade vi åter igen en fantastiskt rolig repetition, med skratt, tårar (av sinnesrörelse) och många övertoner. Det vill bli bra!

En sak är säker: hur det än går i tävlingen har vi haft en fantastisk resa till scenen! (Som vi kommer att äga, och äga stort, btw.)

Min värdelösa utbildning

Nej, jag tycker inte att min utbildning är värdelös. Jag har aldrig hört, läst och diskuterat så mycket intressant som under de tre senaste åren under min utbildning till förskollärare. Men det finns jättemånga tyckare och förståsigpåare som vet att lärarutbildningen i Sverige är värdelös. Det är bara att läsa kommentarerna. Det är ju där de ger sig till känna, de som vet hur allt ska vara och hur landet ska styras…

Varför är det alltid så att så fort det skrivs något om lärare och deras situation börjar folk racka ner grovt på lärares insats, engagemang och lärarutbildningen som de har gått?

Varför skriver man kommentarer som

  • ”Baserat på fakta kan jag säga att det är mer lärare som får en elev att direkt tappa intresset för ett ämne som dom skulle kunna vara intresserade av än vad det är som får en elev att bli intresserad av ett ämne. Detta är på grund av att läraren själv inte brinner för ämnet, har en dålig utbildning eller helt enkelt inte bryr sig om eleverna. … Så varför ska vi höja lönen på dessa idioter som förstör våra barns framtid?” (Vilka fakta då?),
  • ”Problemet är ju att lärarhögskolan och lärarutbildningen är helt värdelös. Så om de inte lärt sig att lära ut på egen hand är de inte ens värda den lön de har idag.”, (Inte så nyanserat att kalla något ”helt värdelöst”…)
  • ”Många av de som lär ut och inte har gått lärarhögskolan är ju bättre lärare” (Vad baserar du det på?),
  • ”Sedan det flummiga 70-talet har skolan blivit en flumverkstad där tonvikten är lagd på flummig pedagogik” (Du visste inte att just vetenskaplighet är en hörnsten i lärarutbildningen eller?)

Jag tycker inte att den sortens pajkastning är så himla konstruktiv. Det är ju tur att det faktiskt finns vettiga människor, både lärare och andra, som ger sin bild av sakernas tillstånd.

Jag håller dock med lärarförbundet om att lönerna måste upp. Den här legitimeringen som ska höja statusen på yrket anser jag inte tillför så mycket, eftersom alla utbildade lärare får den. Det blir ingen större skillnad mellan en behörig lärare och en legitimerad. Hög lön är det enda som ger en verklig statusökning. Det är lärarna värda, men ännu mer är läraryrket värt det.

Ingen är bara jag

Helt apropå ingenting alls, inga länkar eller aktuella händelser…

Ibland hör man folk ursäkta vårdslöst beteende med ”Jag riskerar ingen annan än mig själv.”

Det kan handla om fyllekörning på tomma vägar mitt i natten eller skridskoåkning på svaga isar eller whatever. Spelar roll, de riskerar ju ingen annans liv, bara sitt eget, och det gör väl inget?

No man is an island. Ingen är bara jag. Hur egoistiskt är det att tänka så?

Hur många människor kan dö utan att någon bryr sig? Hur många kan dö utan att någon blir ledsen? Hur många kan ens dö utan att det ställer till problem för andra, arbetskamrater som får mer att göra, släktingar som får tömma bostaden?

Ingen är ”bara jag”.

Ta hand om er. Och varandra!

Avskuren från världen

Vad har hänt?

En stor mobiloperatör drabbas av driftstörningar en eftermiddag och kväll och deras kunder kan inte ens ringa 112.

Det blir folkstorm. Eller åtminstone Internetbris. På FB och twitter kan man läsa mångas kommentarer om att de ska byta leverantör, eftersom de är så pinsamt dåliga.

Det är inte relevant att jämföra med forntidens snigelpost och fasta telefoner utan telefonsvarare, men lite intressant. Jag blev också stressad av att inte kunna ringa, sms:a, facebooka, twittra eller wordfeuda, men handen på hjärtat, det gick bra ändå. Vem hade trott det, liksom?