Framtiden är här nu

Jag har alltid undrat vad jag ska bli när jag blir stor.

Jag har alltid varit avundsjuk på de som vet. Vet man vad man vill är det bara att göra upp en lista och börja pricka av. Jag har aldrig vetat, pluggat och jobbat lite på måfå bara.

För några år sedan fick jag anledning att ta mig en rejäl funderare. Mitt liv hade dessutom ändrats en aning; jag hade blivit mamma till två underbara kottar som inspirerade mig till mitt nya yrkesval.

Det känns som om det var igår jag började, samtidigt känns det som en evighet och ett annat liv sedan. Nu är jag klar, nu har jag en lärarexamen för förskola och förskoleklass!

examensbevis

 

Även om jag saknar min vfu(praktik)-förskola väldigt mycket har jag klarat av drygt tre månader på mitt första arbete som förskollärare och det känns bättre och bättre.

Nu består ju livet av mer än jobb. Mycket mer.

Jag återvände till Rönninge Show Chorus i höstas. Det har varit mycket att lära, men nu börjar jag känna mig som en så gott som fullvärdig medlem igen. Som jag älskar denna kör, denna gemenskap och gemensamma strävan efter högre och högre mål! I helgen åker vi till Karlstad och deltar för bedömning i de nordiska mästerskapen i kvinnlig barbershopsång. En kanonuppvärmning inför världsmästerskapen på Hawaii i höst.

För att bota rastlösheten som uppstår av att inte plugga längre har jag äntligen börjat bygga en trädkoja tillsammans med barnen. Ett projekt som jag har drömt om i flera år. Nu är det på gång. Framtiden är här nu!

Annonser

Min värdelösa utbildning

Nej, jag tycker inte att min utbildning är värdelös. Jag har aldrig hört, läst och diskuterat så mycket intressant som under de tre senaste åren under min utbildning till förskollärare. Men det finns jättemånga tyckare och förståsigpåare som vet att lärarutbildningen i Sverige är värdelös. Det är bara att läsa kommentarerna. Det är ju där de ger sig till känna, de som vet hur allt ska vara och hur landet ska styras…

Varför är det alltid så att så fort det skrivs något om lärare och deras situation börjar folk racka ner grovt på lärares insats, engagemang och lärarutbildningen som de har gått?

Varför skriver man kommentarer som

  • ”Baserat på fakta kan jag säga att det är mer lärare som får en elev att direkt tappa intresset för ett ämne som dom skulle kunna vara intresserade av än vad det är som får en elev att bli intresserad av ett ämne. Detta är på grund av att läraren själv inte brinner för ämnet, har en dålig utbildning eller helt enkelt inte bryr sig om eleverna. … Så varför ska vi höja lönen på dessa idioter som förstör våra barns framtid?” (Vilka fakta då?),
  • ”Problemet är ju att lärarhögskolan och lärarutbildningen är helt värdelös. Så om de inte lärt sig att lära ut på egen hand är de inte ens värda den lön de har idag.”, (Inte så nyanserat att kalla något ”helt värdelöst”…)
  • ”Många av de som lär ut och inte har gått lärarhögskolan är ju bättre lärare” (Vad baserar du det på?),
  • ”Sedan det flummiga 70-talet har skolan blivit en flumverkstad där tonvikten är lagd på flummig pedagogik” (Du visste inte att just vetenskaplighet är en hörnsten i lärarutbildningen eller?)

Jag tycker inte att den sortens pajkastning är så himla konstruktiv. Det är ju tur att det faktiskt finns vettiga människor, både lärare och andra, som ger sin bild av sakernas tillstånd.

Jag håller dock med lärarförbundet om att lönerna måste upp. Den här legitimeringen som ska höja statusen på yrket anser jag inte tillför så mycket, eftersom alla utbildade lärare får den. Det blir ingen större skillnad mellan en behörig lärare och en legitimerad. Hög lön är det enda som ger en verklig statusökning. Det är lärarna värda, men ännu mer är läraryrket värt det.

Tack för förtroendet!

image

Ja, alltså, nu är det ju inte mig Magnus skriver om, jag har ju inte börjat jobba än. Jag har ju inte ens en examen klar. Jag kan bara hoppas att jag kan bidra till känslan av glädje och tacksamhet över förskolornas verksamhet och förskollärarnas arbete som Magnus, och säkert många fler, känner. Det är en ära att få ta hand om era barn!

Inga stenar under vattenytan

image

Jag skrev nyss om att kapa säkerhetslinan och kasta mig ner i vattnet utan att veta exakt vad som fanns däri. Dvs, jag har sagt upp mig från mitt jobb utan att ha ett annat. Nu verkar det ju lite som att möjligheterna till ett nytt när jag är färdig förskollärare är rätt så goda. Tihi!

Att kapa repet

För tre år sen stod jag uppe på en hög bro. Det var trevligt där uppe, men långt långt nedanför kunde jag se de blänkande vattnet.

Vattnet såg jätteskönt ut, men man vet ju aldrig, det var så långt ner så jag kunde inte se ordentligt. Bron var dessutom ganska trevlig, det ska jag inte förneka. Trevligt sällskap fanns där också.

Skulle jag våga hoppa? Tänk om jag insåg på vägen att jag inte alls tyckte om att bada? Tänk om jag insåg att jag inte kunde simma? Men jag ville ju så gärna försöka.

Jag spände på mig ett bungy-rep och hoppade.

Nu har jag kommit så nära vattenytan att jag nästan kan röra vid den. Jag kan skymta lite av vad som finns under ytan och det ser riktigt bra ut. Jag är inte säker på att nedslaget kommer att gå smärtfritt, men det är dags att ta reda på det.

Jag har skurit av repet. Fritt fall mot det nya, utan skyddsnät.

Önska mig lycka till…

I dare you! (tror jag)

image

”Brolles revansch”. Jag gillar den här bilden. Den säger något i stil med ”Jag gör som jag vill. Jag har stentuffa kläder och vita basketpjuck. Jag är tatuerad. Med ett hjärta. Jag är så himla kaxig, men jag vänder bort blicken. Problem? Här är kinden. Slå du. I dare you!”

(Dessutom har den en positiv bildriktning. Kolla linjen från högerdojjan till gitarrbandet. Fast vänster ben hade kunnat balansera bilden ännu lite bättre.)

Har jag tolkat för många bilder den här terminen?

Var det en pik eller?

Jag sitter, i andlig gemenskap med flera kursare, och försöker bli klar med en hemtenta i kursen ”Vägar till skriftspråket”. Det är en kurs som handlar om läs- och skrivinlärning och tentan är kursens sluttenta och kommer att sluta på knappt tio sidor. Panik.

Därför finner jag det sjukt provocerande att få detta mail:

 

 

(Jag planerar att vara klar med mitt examensarbete om exakt ett år. Hold your horses lite grann nu va?)