En kista full av minnen

Det är dags att storstäda loftet. Min favoritplats i huset som jag har lagt beslag på som hobbyrum/syrum/hantverkshörna. Det börjar bli så fullt och rörigt att det är svårt att se symaskinen, så nu krävs det en ordentlig genomgång av alla gamla påsar spilltyg och liknande som inte behöver sparas. 

Jag började med kistan. 

Visst har jag några moderna tyger och trasiga kläder som inväntar lagning, men det mesta är till lajv – tyger, skinn, päls och några udda plagg som blivit liggande. Jag var beredd på att behöva avgöra vilka tygbitar som skulle sparas och vilka som skulle slängas. Jag var inte beredd på minnena som sköljde över mig. 

Min lajvkarriär är inte särskilt lång. Den började på våren 2014, men ändå känns det som en evighet sedan. Det beror antagligen på att min första roll ligger i malpåse sedan 2015. En roll som blev så levande och verklig för mig att hon känns som en gammal vän. 

När jag började skala av lager efter lager av tygbitar kom alla minnen tillbaka. En liten bit rutigt tyg var spill från min första 300-talstunika. En bit vitt ylle påminde om min första lajvmössa. En bit kaninpäls påminde om huvan jag fodrade för att inte frysa på aprillajvet. 

Långt ner i kistan hittade jag några intressanta prover. Mössprover, av skiftande kvalitet…


Lustiga mössor är lite av en grej i vissa lajvkretsar. Jag gjorde mitt bästa för att anamma detta, med skiftande resultat…

När alla mina lajvroller passerat i form av tygspill, ritningar, broderimönster, brickbandsprover och mösstoiler hittade jag något jag inte sett på länge. 

Botten på kistan!


Doft av citronella och lavendel dröjer sig kvar i kistan som är redo att fyllas på med nya minnen!

Annonser

Färdig!

Alexanderklänningen är klar – helt klar med alla sömmar fällda och alla trådändar avklippta – en vecka efter att jag fick idén och satte igång. Jag är riktigt nöjd!

Som tagen direkt ur Romance of Alexander, 1338-1344

Några saker jag har lärt mig på vägen:

  • Även fast det tar längre tid att sy för hand än på maskin är det förmodligen konstruktion och mönster som tar längst tid. Den här klänningen har, bortsett från ärmarna, en mycket enkel konstruktion (raka stycken och kilar) och var därför förhållandevis snabb att färdigställa.
  • Det går inte (vad jag vet) att göra ärmar utan minsta veck under, inte om jag vill kunna röra mig. 
  • Tighta ärmar är snyggt, men opraktiskt. 
  • Den djupa båtringningen är snygg, men opraktisk. 
  • Att bära haklin utan hätta att nåla fast det i är opraktiskt. Snyggheten har vi säkert olika uppfattning om. 
  • Att ha klänningsfållen nere vid tårna är snyggt men… ja, ni vet. 
  • All denna opraktiskhet tyder på att det antingen är en konstnärlig försköning av verkligheten eller ett mode som bars av folk som inte behövde röra på sig så mycket. Det senare styrks av att illustrationen kommer från en av Alexanderromanserna, en berättelse om Alexander den Stores liv, och förmodligen avbildar hov- eller adelsfolk. 

Jag vill också notera att illustrationens färger är blekare än min klännings. Givetvis hade jag gärna sytt i exakt de färger som bilden har, men i brist på sådant tyg intalar jag mig att illustrationen var lika färgstark för 700 år sedan. 

Jag är heller inte så slängd i hårflätning på mig själv, så jag förenklar lite. Liksom tekniken i att få haklinet snyggt – jag kommer säkert att fuska med säkerhetsnålar i nacken, tanken är ju ändå att det ska hålla i flera timmar, inte bara för ett foto.

Det ska bli riktigt roligt att besöka medeltidsveckan i en kreation som har en verklig förlaga!

Den omöjliga klänningen

Fyra utmaningar i en, det går väl inte? Fyra saker jag aldrig gjort förut:

  1. Sy en klänning efter en illustration i ett 1300-talsmanuskript.
  2. Sy den helt och hållet för hand. 
  3. Sy den på bara en vecka. 
  4. Använd bara material som redan finns hemma. 

Ur Romance of Alexander, 1338-1344. Den berättar om Alexander den Stores liv. Min utvalda dam står längst till höger.
Att utgå från ett manuskript är ett intressant sätt att tolka historien. Konstnären kanske inte eftersträvade exakthet i sin avbildning av verkligheten, liksom motivet kanske inte är representativt för livet i 1300-talets början. Jag är medveten om detta när jag väljer att återskapa denna konstnärs återskapning. Därför är jag mer intresserad av utseendet än av korrektheten. Jag fuskar, mest med ärmarna, eftersom jag på sätt och vis illustrerar en illustration.
Jag har redan skrivit om projektets början och hur jag fick ihop konstruktionen på en dag. Efter det har jag fållat alla fållar, fällt några sömmar och fixat ärmarna. Nederdelen av ärmarna är smala och utsätts för stora påfrestningar av armbågen när jag böjer armen. De kan demonstrera att en handsöm i lintråd är starkare än ylletyget. Det fick bli en linneförstärkning på armbågens insida. 


Nästa steg var att sätta dit tippets – de vita tygremsor som hänger från armbågarna. Jag har ägnat mycket tid åt att titta på bilder från samma och andra samtida manuskript för att lista ut om det är troligast att baksidan på dessa tippets är vita eller i det röda klänningstyget. Jag är inte helt säker, men valde helvitt, då jag tolkat flest bilder på denna typ som helvita. Jag har två vita tyger, linne och ett stickat ylletyg. Inget av dem känns helt rätt, så jag valde helt enkelt yllet, det tror jag faller snyggast. Om jag någon gång kommer över bättre tyg kan jag enkelt byta ut dem senare. 

Så bredd och längd på tippetsen då? Jag mätte damen på bilden, räknade om henne till min längd och gjorde samma uträkning för tippetsen. De blev 60 cm långa och 4 cm breda. 4 cm kändes väldigt smalt, men jag insåg att hela bilden är smal. Damen har en midja på motsvarade 40 cm. Då min är närmare det dubbla dubblade jag även tippetsens bredd. De kanske blev lite väl breda, men det går ju att åtgärda lätt. Även formen på dess ändar lämnar utrymme för tolkning. Efter mer bildresearch valde jag rundade spetsar. 

Det jag har kvar att göra är att fälla kvarvarande sömmar (de flesta), lära mig fläta håret och ordna ett haklin. Det får bli morgondagens projekt. Nu är jag nöjd för idag!


Omöjligt är bara en åsikt…

Ingen panik

Just nu ägnar många medeltidsfantaster sig åt vad de kallar för att ”paniksy”. Medeltidsveckan är bara en vecka bort och det finns alltid något att göra färdigt. Själv hade jag inte tänkt sy något nytt alls till veckan i år, familjen ska bara vara på Gotland i fem dagar och vi kommer inte vara på medeltidsmaknaden varje dag, men ibland blir det inte som man tänkt sig…

Mitt stora sommarprojekt med lajvförberedelser blev inte av, så jag har varit rätt så rastlös från och till, särskilt senaste veckan. Häromdagen råkade jag på en manuskriptbild från 1300-talet som jag visserligen har sett förut, men inte tänkt på att använda mig av. 


Nu plötsligt insåg jag att jag har passande tyger liggande, tyger jag haft i ett par år utan att ha någon plan för. Igår lade jag ihop ett och ett och satte igång!


Från en tygbit med kritstreck till de första sömmarna, från utseende av en byxdress till mina första infällda kilar, från ett gammalt klänningsmönster till personlig ärmtoile, från morgon (nåja, strax efter lunchtid iaf) till läggdags…

Jag är rätt nöjd med vad jag lyckades åstadkomma på bara en dag. Helt och hållet för hand. 


Några finjusteringar, vita tippets (de långa tungorna på ärmarna), rutiga långa ärmar (ja, det blir fuskärmar istället för hel underklänning för nu) och ett haklin så är jag hemma sen. Och så förstås alla fållar att fålla och sömsmåner att fälla. Men jag har förstått att det är det båtresan är till för. Att paniksy. 

En felv, en fengel och ett färdigt projekt

Att bli färdig med ett projekt, helt färdig utan minsta fåll eller taklist kvar, är en fantastisk känsla. Att dessutom få ett tillfälle att peka på något och säga ”se, det här var vad det var menat för” känns ännu bättre.

Minipaviljongen är klar och har fått tjäna sitt syfte. Den 6-9 juli 2016 stod den uppe på lajvet Den Blinde Väktarens Spegel i Lazaruskampanjen och tjänade som fast punkt åt felven (rävalven) Rhevenil och hennes ängladotter Azari.

IMG_0145
Pavven (och felvöronen) på plats kvällen innan lajvet och jag hjälper tältgrannen att bygga bänkar.

Det faktum att dottern och jag förmodligen inte tillbringade mer än 15 minuter i tältet totalt under hela lajvet och att det mest fick tjäna som förråd till båge, pilar och husgeråd anser jag inte ha någon betydelse i det här fallet. Det var så häftigt att se det på plats och veta att jag gjort allt själv och lyckats. Dessutom var det faktiskt en person (av ca 600) som kopplade ihop rävsiluetten med mitt halsband!

IMG_0163
Min lilla fengel (felvängel) Azari hade det mysigare i en hög med nyslaget gräs!

Rävpavven kommer förmodligen att leva resten av sitt liv som lektält på landet (om ingen vill låna det till något annat lajv) för rent krasst var det inte värt besväret att frakta det fram och tillbaka, men jag ångrar inget. Det var ett jätteroligt projekt!

Sverige, vi har ett resultat!

Så häromdagen slog jag i öljetterna som ska tjäna som fästen för stormlinor, om det behövs. Det betyder att paviljongen är färdig! img_1819

Nu har denna enkla boning stått uppställd i över en vecka vilket har resulterat i två saker: en visshet att det tål måttligt med regn och blåst utan förstärkning, samt randiga väggar. Måste vara något från det röda tyget som missfärgat. Tur att jag är lajvare – jag kallar det patinering.  

Det är alldeles lagom stort att göra jättemysigt med bara några filtar, kuddar och fällar. Välkommen in! 

Golv

Golv. Bra grejer. Något som skyddar från markfukt och i viss mån från småkryp. Pavven kommer att behöva ett. 

Idag insåg jag mycket tydligt varför ett åttkantigt ekerhjulstält behöver ett formsytt golv: det är näst intill omöjligt att få till geometrin och symmetrin mellan tältpinnarna utan en mall. 

Iväg till biltema igen då, denna gång för att skaffa en liten presenning i rejäl duk som inte prasslar alltför mycket. 

Alla projekt växer. Det har jag vetat i många år nu. Ändå blir jag lika förvånad varje gång budgeten spricker…

Aningens otålig

Jag gillar idén med stora projekt som spänner över lång tid. Jag gillar bara inte att det går så långsamt!

Nu sitter alla tältpinnfästen på plats och jag har kunnat resa paviljongen som det ska göras för första gången! Jag trodde att fästena satt för högt, men de visade sig sitta perfekt till den mittstolpe jag har just nu. Pavven är hyfsat stabil så jag tror att den ska klara sig utan stormlinor. Så länge det inte stormar. Jag kanske ska förbereda fästen för linor att sätta dit vid behov. Jag ska nog också sondera terrängen på rejäla tältpinnar. 

  
Vad gör man annars när sommarvärmen försvann precis när tältpinneöglorna sitter på plats och pavven står uppe för impregnering? Impregnerar, såklart! Med en kupévärmare som håller temperaturen uppe, förstås. Nu är det 9 grader ute men 19 i tältet. Vad jag kan bedöma håller själva duken ca 15. Den är för övrigt rätt mycket gulare än förut, men det gör inget om det blir kvar. 

Ikväll när våra Eurovisiongäster gått hem tar jag in tältet för tork i badrummet och hoppas att vi inte vaknar bakis av lösningsmedel. Full fart på takfläkten!

Oändligt småpyssel

Japp, ”bara” är det som är träligast…

Pavven behöver fästen för tältpinnarna och efter diverse prov av hållfasthet bestämde jag mig för att göra åttkantiga tygbitar med hål för repöglor. Så här:  

Ett himla pill med nio dylika bitar att klippa, sätta i öljetterna i, sicksacka och få sisalsnöret genom hålen (med en extra metallbricka på baksidan som förstärkning). 

Nästa steg blev att bestämma hur högt upp fästena bör sitta. Om pavven alltid skulle resas på fotbollsplaner skulle jag gärna ha satt fästena där marken borde börja för att kunna använda tältpinnarna direkt i öglorna utan förlängning, men om den ska kunna resas på mer ojämn mark är det nog bäst med lite marginal. Fästena hamnade 1 dm högre än vad som borde behövas, hoppas att det räcker!

Första fästes fästes så här: 

 
Men sen insåg jag att all belastning hamnar på ovansidan och sydde fast nästa lite annorlunda: 

 
Det återstår att se vad som fungerar bäst. Fördelen med att sy saker är ju att det går att ändra…

Nästan i mål

Hej och välkommen till mitt enkla hem!  

Paviljongen sitter ihop, stommen är klar och det är bara tältpinnar och fästen för dem som fattas. Och impregnering för väggarna och finish på ekerhjulet och något att stänga dörren med och kanske några dekorationer…  

Ella och jag är mycket nöjda med att det finns plats att både sitta och ligga. Jag gillar ekrarnas möjligheter som bl a torkställning och lykthållare. Jag gillar också det behändiga formatet och att alla mina skisser, mätningar och geometriska beräkningar visade sig stämma. Vi gillart, helt enkelt!