It’s all about the epic

eller: Vad jag gjorde i helgen
eller: Mina upplevelser på Thulelajvet Vinterporten

Mitt första lajv som alv var hur kul som helst. Käbblande alver, säckpipespelande dvärgar, mer och mindre mäktiga magiker, råväsen och oknytt, skrämmande fiender, duktiga bågskyttar och hysteriskt roligt rollspelande. Bland annat.

Merilin 1
Merilin från Laiquambo. Foto: Erik Pihl

Fredag kväll var lite av en uppvärmning med lära känna, snacka ihop, positionera och god mat. Jag hade som vanligt inte utarbetat så mycket bakgrund för min roll som jag borde, så vissa saker satte sig på plats. Som min förkärlek för lite väl starka drycker (och goda kakor). Inte så att min alv ”Merilin” blir direkt berusad, men kan ha en benägenhet att lita lite väl mycket på de som bjuder henne på något gott…
Under kvällen kom alla alvernas hundraåriga konflikter till ytan och ett par blev tvungna att lämna sällskapet för dåligt uppförande. Oh the drama!

Lördagen var Den Stora Äventyrsdagen. Nu skulle magikerna ut i skogen för att försöka öppna den magiska Vinterporten. Vi utan magiska förmågor fick försöka försvara dem, vilket verkligen behövdes. Som bågskytt och mycket ringrostig svärdskämpe värmde jag upp med några medlajvare ute på gården före lajvstart. Jag fick några bra tips om hur man slåss med svärd och bucklare (pytteliten sköld), men min stora glädje var bågskyttet där jag dels fick lite coachning av duktiga skyttar, dels träffade en halv kokosnöt hängande i snöre på kanske 15 meter. Två gånger. Det krävs inte så mycket för att göra mig glad.

Lajvet började och jag blev utskickad med tre andra i förväg på ett spaningsuppdrag som innebar framfart genom naturen på bästa skogsninjasätt, smygande, klättrande och spanande. Fienderna verkade finnas överallt och spänningen var hög. Det var en stor lättnad att få komma tillbaka till stugan för en stunds vila och återhämtning under rapporterandet.

Stugan var tom.

Resen av sällskapet hade gett sig av utan att vänta in oss, så det var bara att gå ut igen. Utan att följa stigen, såklart. Duh!
Så om en ändå ska klättra runt på höjderna i långklänning och alvkappa med pilbågen redo kan en ju lika gärna stila lite för folk och ställa sig i episka poser uppe på berget, precis vid kanten till stupet. De flesta rundöron (människor) stirrar på marken när de går i skogen, men jag hörde sen att i alla fall två av mina alvvänner hade sett mig. Tur att någon har vett att uppskatta alvers eviga skönhet, och tur att inga furstliga soldater såg mig. Då.

Framme vid porten blev vi överfallna av soldater och jag var en av dem som sköt pilar på dem tills de hann fram och högg ner mig med svärd. Tur att en helare var i närheten och hjälpte mig upp, trots hugget i ryggen. Jag blev åtminstone inte tillfångatagen och en av schamanerna fick skogsanden som lockade med mig att släppa taget så att jag kunde ta mig tillbaka med gruppen. Vid ett tillfälle spärrades vägen av fullrustade Salamandrar (elitsoldater som behärskar blodsmagi), så det kändes bra att de oskadade bågskyttarna tog sig runt för jag kände mig inte så kaxig i sköldmuren med min lilla bucklare. Vi nedgjorde dem hur som helst utan problem och fick äntligen gå in för vila och mat. Jag behövde inte lajva tröttheten då, för i verkligheten var jag så trött att jag trodde att jag skulle ramla ihop bara jag stod upp, så trött att jag inte förstod vad som hänt med magikern jag var satt att skydda. Jag var nog inte mycket till livvakt just då, förbannad för att inte expeditionen väntat in oss spanare och förtvivlad för att jag kände att jag svikit mina åtaganden. Alla överlevde dock äventyret och snart var det dags att ge oss ut igen för ett nytt försök, eftersom porten förblivit stängd första gången.

Under nästa äventyr valde jag att punktmarkera min skyddsling, för mina benmuskler orkade inte med mer skogsninjande. Hoppas att inte skyddslingen kände sig begränsad, men vad gäller världslig säkerhet visste ändå Merilin bäst 😉

Magikerna satte igång att jobba men plötsligt återvände en förlorad alv i sällskap med fiender och vi fick en fin scen tillsammans när han fick sin syn tillbaka och jag gav honom lite av min kraft. Såhär i efterhand kan jag ju erkänna att jag var lite väl naiv, för den förlorade alven hade faktiskt bytt sida och slogs mot oss i slutet, men Merilin var nog lite förblindad av Lainor. Oh well…

Hur som helst blev vi till slut tvungna att retirera, in genom den nu öppnade porten. Merilin ville verkligen inte in den andra världen, men hade inte mycket val. Det stod mellan att hamna i fiendens händer eller att hamna i någon slags andevärld och om det hade funnits mer tid att fundera hade inte valet känts självklart, men ordern var tydlig, liksom ropande vänners desperation.

Lördagskvällen till sist ägnades åt rollspelande vid bord i mindre grupper för att ta reda på vad som hände innanför porten. Jag har inget sätt att återge det annat än att min grupp hade det mycket besvärligt in och hysteriskt roligt off. Eventuellt klarade vi oss ut ur den andra världen, no thanks to me. Det visar sig väl när lajvarrangörerna tänkt klart.

Sammanfattningsvis hade jag en fantastiskt, rent av episkt, rolig upplevelse med äventyr, spänning, skratt, musik, god mat och relationer med både gamla och nya vänner. Inte ett dåligt sätt att tillbringa en halv helg på!

Merilin 2
Merilin från Laiquambo. Foto: Erik Pihl
Annonser

En bra dag är en bra dag och en jättebra dag är något helt annat

En av mina livsvisdomar kommer från den första tiden i mitt första serviceyrke – ordermottagare på en byggmarknad. Jag insåg efter en krävande dag att de dagar som varit extra bra, de där jag kom hem från jobbet extra glad och nöjd, var de där jag lyckats lösa något problem eller reda ut någon trasslig situation. 

Det kräver förstås att det först uppstår ett problem eller att en situation trasslar till sig. Alltså kan inte hela dagen varit så kallad ”bra”. Den måste ha varit lite dålig. Ju sämre, desto bättre, skulle man kunna säga. 

Idag var jag med om något liknande, även om problemet i fråga var av I-landskaraktär. Det var en bergochdalbana. 

De banor som innehåller massor av loopar och skruvar har jag inga problem med. Jag håller mig på hälsosamt avstånd. De som inte gör det åker jag glatt. De flesta. Idag var vi på Liseberg och jag mötte Balder. En svindlande hög bana, byggd i trä, med en lång backe med 70 graders lutning. Det är brant. Jättebrant. Jag borde inte ha problem med Balder, inte jämfört med vad jag brukar åka på Gröna Lund, men när jag gick mot den såg jag bara en ranglig och murken brädhög framför mig. Jag stod över när resten av familjen åkte. 

Resten av dagen tronade skuggan av denna träbana i utkanten av mitt medvetande, retade och skavde och viskade nedlåtande tillmälen om min bristande djärvhet. Dess blotta existens störde mig. Tack och lov har jag en son som jag litar på. Han lyckades övertala och övertyga mig, och som sista åk för dagen övervann jag nervositeten, jagade bort spökena och åkte den roligaste bergochdalbanan i mitt liv. 

Det var inte bara en bra dag, det var något helt annat!

Djur, natur och kultur

City Slickers, Happy Campers eller Tillbaka till Naturen. Många rubrikförslag den här gången…

Familjen har just tillbringat ett dygn lite vid sidan av civilisationen och det blev väldigt lyckat. Vi hade letat upp en till synes lämplig sträcka längs Anebyleden, packat ryggsäckar och tillfrågat en chaufför. Snälla Ann släppte av oss här:


och vandringen började genom den Småländska kulturbygden. 


Färden bjöd på natur av skiftande karaktär. 


Och flera små varelser att hälsa på på vägen. 


Givetvis behövs raster, och drygt halvvägs kom vi till en liten sjö. En vacker skogstjärn full av näckrosor. Äta macka och svalka fötterna kan vara helt ljuvligt!


Efter ungefär en mils och fyra timmars traskande bestämde vi oss för att slå läger här. 


För att inte slösa dricksvatten letade jag upp en liten bäck och mitt i den risiga skogen möttes jag av denna:


Fantasieggande, vem byggde den, när och varför? Vem gick här och var skulle de?

Efter den enkla middagen var det äntligen dags att dela på dagens ihopsamlade delikatesser. Tur (fast konstigt) att barnen inte tycker om sånt här.


De flesta campare sover i sovsäck. Vissa tar med duntäcke. Perfekt temperatur hela natten, även när sonen kom och delade eftersom han frös i sin sovsäck, även med alla sina kläder på sig.


Dag två gick vi inte alls lika långt, men vi hann med både en lektion i hur man känner igen de vanligaste sädesslagen och se den skiftande arkitekturen i omgivningarna runt Herrestad. 


Vi hade en jättehärlig tur med många upplevelser av det Småländska höglandet. För att citera barnen: 

Det här måste vi göra om!

Tillering

Inte den mest spännande rubriken, men ett ganska spännande moment för pilbågen. Det är nu bågens egenskaper bestäms – styrka, balans, hållfasthet… Ingen press, alltså!

För att kunna se om bågen böjer sig jämnt behövs en särskild ställning och en tillfällig sträng. De tillsammans gör det möjligt att kontrollera hur bågen böjs. Fast egentligen ser det ju ut som ett jättearmborst!

Första testet med tilleringsbrädan, bågen är fortfarande inte särskilt böjlig…

För att veta om bågen böjer sig jämnt används en rak träbit, ca 20 cm lång, som hålls under båglemmen. Där glappet mellan träbiten och bågen är mindre än på andra ställen behöver mer trä befrias från bågen.

Nu får det vara nog för idag. Den övre delen (vänster i bild) ser aningens jämnare ut än den nedre, men jag vill inte göra så mycket mer förrän jag vet dragstyrkan.

Det jag är osäker på är när det börjar vara möjligt att mäta bågens dragstyrka. Min tanke är att redan nu ordna en riktig sträng för att kunna få en uppfattning om hur mycket mer trä som ska hyvlas bort.

Förmodligen kommer mer än halva ämnet att ha försvunnit innan jag är färdig…

Det är ganska meditativt, på sätt och vis.

Nästa avsnitt: Strängen

En helt ny värld

Jag besökte den för mig nya världen Thule i helgen. Det hände lite grejer. Jag…

  • stridstränade med båge, kastspjut, svärd och sköld, med både vuxna och barn.
  • blev slängd i snön för allmän gnällighet. Eller var det ordervägran?
  • blev pikad med skämt om spadar.
  • patrullerade området i fullmåne.
  • gick omkring i tre lager yllesockor.
  • var lätt halt beroende på en gammal skada jag helst inte vill prata om.
  • spelade tärningsspel om pengar.
  • åt jättegod mat.
  • lyssnade på luta, harpa och säckpipa.
  • sov på en renfäll överst i en trevåningssäng. 180 hög, ca 60 bred, utan räcke och utan stege. Bara att klättra.
  • fick vänja mig vid både ringbrynja och tung plåthjälm med nässkydd.
  • saluterade fursten
  • bevittnade och deltog i diverse magiska ritualer.
  • var del i en säkerhetseskort av finfolk som skulle besöka en gruva.
  • jagade rebeller med pilbåge.
  • sköt massor, träffade förmodligen ingen.
  • (förutom barnen på gården, de var ganska lätta att träffa)
  • fick se mina egna pilar flyga mot mig.
  • fick säga saker som ”ta ett steg närmare, gör min dag!” och ”mina pilar lyder bara mig”. Det senare besvarades med ”då kanske du skulle beordra dem att träffa”.
  • hamnade i pilsvärm från sagda rebeller och blev skadad i höften och slog axeln ur led.
  • sköt därför sista pilen sittande på marken med fötterna på bågen och en hand på strängen och pilen.
  • blev förvånad över hur bra det fungerade.
  • drog svärdet ur skidan jag låg på och sårade en rebells ben.
  • missade knappt när jag kastade en dolk mot en annan rebell när jag låg framstupa på marken och bara hade ögonvrån att sikta med.
  • stapplade hem igen stödd på mina legionärskamrater och blev hoplappad av en mycket suspekt, om än yrkeskunnig, doktor.
  • fick armen dragen rätt av en ängel, tror jag. Det kanske var en dröm.
  • åt jättegod lunch med en arm fastbunden mot kroppen.
  • blev helad med blodsmagi vilket är ungefär tio gånger mer smärtsamt än att bli skadad från början. Vrålade mig hes och hördes förmodligen ända bort till Griftedal.
  • fick ansiktet nersmetat med blod.
  • blev även befriad från den gamla hältan.
  • bevakade en mörk skogsdunge.
  • åt ännu mer jättegod mat.
  • drack av den suspekta doktorns vin och överlevde, helt utan direkta biverkningar.
  • åt spektakulär rosenmjölk i dess dallrigaste form.
  • slog ner rebeller med svärd.
  • råkade slå lite på en av mina kollegor i legionen. Det var ju så mörkt…
  • blev själv sårad i benet, återigen lätt halt.
  • fick en ny flickvän och kommer eventuellt att ansöka om förflyttning till transportbrigaden, men
  • blev eventuellt värvad till de jätteonda magikerna. Det finns många framtider.
  • förlorade helt självklart första armbrytningen mot elitförbandets sergeant, men vann förstås med vänster arm. Svärdsarmen…
  • fick med mig alla pilar hem igen, i gott skick.
  • hade fantastiskt roligt!

Jag väckte lite uppmärksamhet när jag tittade in på Ica i yllekjortel och yllebyxor på väg hem och tänkte att det nog var bra att jag tvättat bort allt fejkblod från ansiktet.
För övrigt säger jag inte att det är lättare att gå på toa i hellång brudklänning med stor fluffig underkjol än med legionärsutrustning med gambeson, ringbrynja, fyra lager knälånga ylleplagg och svärd vid sidan, jag säger bara att det är en relevant liknelse!

Tack alla inblandade, arrangörer och deltagare, för alla fantastiska upplevelser!

Torun Grävare, Atle och korpral Ritva Korpvinge från Legion I håller humöret uppe, till skillnad från sergeant Stengrim Skarpe från Svartsenslegionen. Han är mer… seriös.

Legion I! FÖR FURSTEN!

Go out with a bang!

Vi vann. VI VANN!

Vi vann stort och krossade motståndet. Att vinna tävlingen på 96,8% och 135 poäng ner till tvåan kanske inte säger så mycket för den oinvigde, men på den här nivån är det inte bara stort utan enormt.

Mitt starkaste minne av prisceremonin var när vi sjöng den traditionella extrasången. I början av Zing sitter förstaledet på golvet och när jag satt där med ena handen på mattan insåg jag verkligen var jag var och vad jag höll på med; på scenen med min kära kära kör för att acceptera ett VM-guld. Hur många får göra det?

Men först en vinnarselfie!

 
Under kvällen firades det naturligtvis med middag, tal, skratt, sång och poängredovisning. 

När körens eget firande började ta slut tog jag mig i kragen och följde med 20 personer till en av Las Vegas häftigaste, mest påkostade, nattklubbar, Omnia på Ceasars Palace. 

  
Kvällens gästDJ var från Swedish House Mafia och trycket på klubben och musiken var helt obeskrivlig. Vi stannade inte så länge, men det var en upplevelse att se. Las Vegas är INTE staden för halvdant eller sparande…

Nu är det bara den långa hemresan kvar. Det finns inget jag önskar mer just nu än förmågan att snabbspola det kommande dygnet, för nu längtar jag verkligen hem till min familj. 

Simon, Ella och Tor: JAG ÄLSKAR ER!

Priviligierad

Så i torsdags var det dags för körsemifinalen och vi gav publiken hela vår glädje och hela våra hjärtan. Det var magiskt! En oväntad upplevelse för mig var att stå kvar med förstaledet längst fram på scenen medan resten av kören gick  av. Det var en speciell upplevelse att få se publiken och domarna försöka ta sig samman!

Efteråt kunde vi inte gå många meter i taget bland folk utan att bli stoppade av människor som öste beröm över oss. Det är inte helt enkelt att hålla fötterna på jorden i det läget.

Det som slår mig idag är hur otroligt priviligierad jag och alla mina sångarsystrar är. Jag får sjunga och dansa med en kör i absolut världsklass varje vecka och uppträda på stora amerikanska scener inför tusentals jublande fans med några års mellanrum. Jag önskar att alla fick vara med om något liknande. 

Om 7 1/2 timme står vi på finalscenen. Äntligen är det dags för oss att ge publiken vår största gåva. 

Jag har värdens bästa hobby!

En liten del av Rönninge Show Chorus under semifinalen i Las Vegas 20/10 2016

Nu vi känna roligt komma!

Oh Ah Oh Ah Eh
VI ÄR HELSINGBORGARE!

Inte nog med att Pearls of the Sound vann tävlingen för de mindre körerna, de vann med magiska rekordpoäng! (1399) 

Ingen av oss på plats är förvånade, deras show var så snygg, så bra, så underhållande och sååå välsjungen! 

Pärlorna har satt stämningen för veckan och under repet idag fick jag en flashback till veckan i Honolulu 2013; visst var vi på topp i Sverige också, men det är under tävlingsveckan allt faller på plats och den riktiga magin börjar sippra in. 

Imorgon är det dags. Vi är redo!

Resan till Amerika

Så, ungefär 24 timmar efter att vi lämnade Södertälje där jag bor närmar det sig läggdags i Las Vegas. Årets längsta lördag…
  
En riktigt intressant detalj från Atlantflygningen var att vi den här gången höll oss precis framför mörkrets inbrott nästan hela vägen, så från min fönsterplats fick jag uppleva en 9 timmar lång solnedgång. 

  
Jag har också upptäckt en talang jag har; jag kan rulla ihop mig och få plats i en flygstol. Economy class.

  
Andra saker en kan göra på en 747a:

Studera molnformationer

Skratta åt syrrans Snobbenseriestrippar

Låtsas sova när syrran visar Snobbenseriestrippar

Äta chokladapelsiner (gäller oss som bunkrade på Heathrow)

Smuggla ner minivinflaskor i handbagaget

Spana efter isberg (över Grönland)

Träna koreografi

Begrunda kombinationen av berg och floders lopp och den mänskliga indelningen av åkrar i räta linjer

Retas med mamma (bara för att vi älskar henne så mycket!)

Ha kuddkrig med nackkuddarna

Ansluta till det flygande oändliga partyt (om en har gin eller vodka att bidra med) 

Hämta juice (tack Ann) (ginen och vodkan var slut) 

Lista ut hur födoämnena i kvällsmatslådan hör ihop

Berätta roliga historier (eventuellt för att retas med mamma (PUSS!))

Gör det bara

Ett mycket bra uttryck som jag snappat upp från min vän som fått det av en vän… Någon att säga till sig själv när huset behöver städas, maten behöver lagas eller packningen till Las Vegas behöver packas.

Det är i alla fall inte så svårt att packa till en resa med Rönninge Show Chorus. Förutom scenkläder, scensmink, scenskor och scenhårprodukter kommer jag mest att använda körens fritidskläder, för det är så roligt att visa upp min körtillhörighet. (Feelin terribly proud that the girl in the chorus is me!) Följaktligen är färgschemat för den medhavda garderoben tämligen simpelt:

img_2391
RSCs avancerade färgschema

Så nu ska jag bara välja väska, slänga ner alla svarta kläder jag äger, lägga i en tandborste och Be Done With It.

Gör det bara!