Färdig!

Alexanderklänningen är klar – helt klar med alla sömmar fällda och alla trådändar avklippta – en vecka efter att jag fick idén och satte igång. Jag är riktigt nöjd!

Som tagen direkt ur Romance of Alexander, 1338-1344

Några saker jag har lärt mig på vägen:

  • Även fast det tar längre tid att sy för hand än på maskin är det förmodligen konstruktion och mönster som tar längst tid. Den här klänningen har, bortsett från ärmarna, en mycket enkel konstruktion (raka stycken och kilar) och var därför förhållandevis snabb att färdigställa.
  • Det går inte (vad jag vet) att göra ärmar utan minsta veck under, inte om jag vill kunna röra mig. 
  • Tighta ärmar är snyggt, men opraktiskt. 
  • Den djupa båtringningen är snygg, men opraktisk. 
  • Att bära haklin utan hätta att nåla fast det i är opraktiskt. Snyggheten har vi säkert olika uppfattning om. 
  • Att ha klänningsfållen nere vid tårna är snyggt men… ja, ni vet. 
  • All denna opraktiskhet tyder på att det antingen är en konstnärlig försköning av verkligheten eller ett mode som bars av folk som inte behövde röra på sig så mycket. Det senare styrks av att illustrationen kommer från en av Alexanderromanserna, en berättelse om Alexander den Stores liv, och förmodligen avbildar hov- eller adelsfolk. 

Jag vill också notera att illustrationens färger är blekare än min klännings. Givetvis hade jag gärna sytt i exakt de färger som bilden har, men i brist på sådant tyg intalar jag mig att illustrationen var lika färgstark för 700 år sedan. 

Jag är heller inte så slängd i hårflätning på mig själv, så jag förenklar lite. Liksom tekniken i att få haklinet snyggt – jag kommer säkert att fuska med säkerhetsnålar i nacken, tanken är ju ändå att det ska hålla i flera timmar, inte bara för ett foto.

Det ska bli riktigt roligt att besöka medeltidsveckan i en kreation som har en verklig förlaga!

Annonser

Den omöjliga klänningen

Fyra utmaningar i en, det går väl inte? Fyra saker jag aldrig gjort förut:

  1. Sy en klänning efter en illustration i ett 1300-talsmanuskript.
  2. Sy den helt och hållet för hand. 
  3. Sy den på bara en vecka. 
  4. Använd bara material som redan finns hemma. 

Ur Romance of Alexander, 1338-1344. Den berättar om Alexander den Stores liv. Min utvalda dam står längst till höger.
Att utgå från ett manuskript är ett intressant sätt att tolka historien. Konstnären kanske inte eftersträvade exakthet i sin avbildning av verkligheten, liksom motivet kanske inte är representativt för livet i 1300-talets början. Jag är medveten om detta när jag väljer att återskapa denna konstnärs återskapning. Därför är jag mer intresserad av utseendet än av korrektheten. Jag fuskar, mest med ärmarna, eftersom jag på sätt och vis illustrerar en illustration.
Jag har redan skrivit om projektets början och hur jag fick ihop konstruktionen på en dag. Efter det har jag fållat alla fållar, fällt några sömmar och fixat ärmarna. Nederdelen av ärmarna är smala och utsätts för stora påfrestningar av armbågen när jag böjer armen. De kan demonstrera att en handsöm i lintråd är starkare än ylletyget. Det fick bli en linneförstärkning på armbågens insida. 


Nästa steg var att sätta dit tippets – de vita tygremsor som hänger från armbågarna. Jag har ägnat mycket tid åt att titta på bilder från samma och andra samtida manuskript för att lista ut om det är troligast att baksidan på dessa tippets är vita eller i det röda klänningstyget. Jag är inte helt säker, men valde helvitt, då jag tolkat flest bilder på denna typ som helvita. Jag har två vita tyger, linne och ett stickat ylletyg. Inget av dem känns helt rätt, så jag valde helt enkelt yllet, det tror jag faller snyggast. Om jag någon gång kommer över bättre tyg kan jag enkelt byta ut dem senare. 

Så bredd och längd på tippetsen då? Jag mätte damen på bilden, räknade om henne till min längd och gjorde samma uträkning för tippetsen. De blev 60 cm långa och 4 cm breda. 4 cm kändes väldigt smalt, men jag insåg att hela bilden är smal. Damen har en midja på motsvarade 40 cm. Då min är närmare det dubbla dubblade jag även tippetsens bredd. De kanske blev lite väl breda, men det går ju att åtgärda lätt. Även formen på dess ändar lämnar utrymme för tolkning. Efter mer bildresearch valde jag rundade spetsar. 

Det jag har kvar att göra är att fälla kvarvarande sömmar (de flesta), lära mig fläta håret och ordna ett haklin. Det får bli morgondagens projekt. Nu är jag nöjd för idag!


Omöjligt är bara en åsikt…

Ingen panik

Just nu ägnar många medeltidsfantaster sig åt vad de kallar för att ”paniksy”. Medeltidsveckan är bara en vecka bort och det finns alltid något att göra färdigt. Själv hade jag inte tänkt sy något nytt alls till veckan i år, familjen ska bara vara på Gotland i fem dagar och vi kommer inte vara på medeltidsmaknaden varje dag, men ibland blir det inte som man tänkt sig…

Mitt stora sommarprojekt med lajvförberedelser blev inte av, så jag har varit rätt så rastlös från och till, särskilt senaste veckan. Häromdagen råkade jag på en manuskriptbild från 1300-talet som jag visserligen har sett förut, men inte tänkt på att använda mig av. 


Nu plötsligt insåg jag att jag har passande tyger liggande, tyger jag haft i ett par år utan att ha någon plan för. Igår lade jag ihop ett och ett och satte igång!


Från en tygbit med kritstreck till de första sömmarna, från utseende av en byxdress till mina första infällda kilar, från ett gammalt klänningsmönster till personlig ärmtoile, från morgon (nåja, strax efter lunchtid iaf) till läggdags…

Jag är rätt nöjd med vad jag lyckades åstadkomma på bara en dag. Helt och hållet för hand. 


Några finjusteringar, vita tippets (de långa tungorna på ärmarna), rutiga långa ärmar (ja, det blir fuskärmar istället för hel underklänning för nu) och ett haklin så är jag hemma sen. Och så förstås alla fållar att fålla och sömsmåner att fälla. Men jag har förstått att det är det båtresan är till för. Att paniksy. 

Årets ylle

Jag förstår att många (tvåtre stycken åtminstone) har undrat (kommit att tänka på minst en gång) varför jag inte har bloggat (skrivit för långt för facebook och twitter) på länge.

Här kommer svaret:

Förra året var första gången jag sydde medeltidskläder. Allt var i linne och bortsett från nybörjarmissen att sätta i kilar i avvikande färg var det ändå ok.

I år satsade jag på överkläder i ylle. Det var tydligen mycket sånt på 1300-talet. Maken fick en varm, mustig gul kjortel med röda kantningar på ärmarna (och i nederkanten så fort jag hinner) och själv kör jag på rött och blått. (För att vara helt ärlig tycker jag bättre om fallet och följsamheten i linnet, men ylle har en särskild känsla och …lyster… typ… som är speciell.)

Jag har i alla fall en vän som förstår vad jag har gjort. Inspirationen till hättan (eller säger man huvan?) kommer härifrån! (Hoppas vi ses på Gotland!) Det är mitt första försök, men en kul och enkel modell, så det kan nog bli fler huvor. (Hättor?)

Den är åtminstone handfållad. Då är det inte lätt att hinna blogga också!

I dare you! (tror jag)

image

”Brolles revansch”. Jag gillar den här bilden. Den säger något i stil med ”Jag gör som jag vill. Jag har stentuffa kläder och vita basketpjuck. Jag är tatuerad. Med ett hjärta. Jag är så himla kaxig, men jag vänder bort blicken. Problem? Här är kinden. Slå du. I dare you!”

(Dessutom har den en positiv bildriktning. Kolla linjen från högerdojjan till gitarrbandet. Fast vänster ben hade kunnat balansera bilden ännu lite bättre.)

Har jag tolkat för många bilder den här terminen?

Rapport

Ja just det, jag lovade en rapport.

Jag vann auktionen på den här:

vilket jag är väldigt glad för. Den här söta sockerskålen hör till mina favorit-tekoppar.

Däremot förlorade jag budgivningen på en sån här:

vilket var väldigt tråkigt eftersom jag har en blå, vilket är den vanliga färgen, och gärna hade haft en vit också. Till kaffe, måhända? Men vad gör man när det sitter någon och kastar in ett (säkert) skyhögt bud sista sekunden? Den som vann den hade säkert gått högre än jag i alla fall, men irriterande att sitta och sukta efter den hela dagen för att torska på målsnöret kl 23:52…

Vill du vara snäll? Säg till!

Jag har en nyhet: vi människor är inte perfekta!

Ibland händer saker som leder till saker. Helt normala människor kan av omständigheter bli trötta under en längre period, tappa tålamodet, missa en jacktvätt efter en utekväll eller trampa i en hundskit. Sånt händer.

Ser ni en sådan människa i er närhet, säg till på en gång. Det handlar ju ofta om ett ”olycksfall i arbetet” och är ju faktiskt inte alls pinsamt, egentligen. Sånt som händer bara. Säg till innan det blir en vana. Då kan man säga, i ett lättsamt tonfall, saker som ”du kanske ska gå hem och vila upp dig lite nu” eller ”var var du med jackan igår” eller ”vad har du klivit i”.

Tänk vad mycket svårare det är att säga åt en vän att hon eller han har verkat trött och grinig det senaste halvåret, eller att dojjan har luktat skit i två veckor.

Elakast är att inte säga något alls.

Så upptäcker ni något hos mig som verkar konstigt, säg till!  Och tack till er alla som gör era vänner och bekanta den tjänsten. Det kanske känns jobbigt, men det är värre att låta bli!

VM-skandal: Blake är kvinna

Vi har sett anklagelserna förut: kvinnliga löpare anklagas för att vara män. Nu har motsatsen inträffat. Dagens segrare i 100 meter för herrar är inte någon herre, utan en dam. Här är bildbeviset:

Vilken riktig karl har såna naglar?

I’m just saying.

 

(Innan någon börja oja sig över min bristande genusmedvetenhet vill jag poängtera att detta inlägg är baserat på ironisk humor.)