It’s all about the epic

eller: Vad jag gjorde i helgen
eller: Mina upplevelser på Thulelajvet Vinterporten

Mitt första lajv som alv var hur kul som helst. Käbblande alver, säckpipespelande dvärgar, mer och mindre mäktiga magiker, råväsen och oknytt, skrämmande fiender, duktiga bågskyttar och hysteriskt roligt rollspelande. Bland annat.

Merilin 1
Merilin från Laiquambo. Foto: Erik Pihl

Fredag kväll var lite av en uppvärmning med lära känna, snacka ihop, positionera och god mat. Jag hade som vanligt inte utarbetat så mycket bakgrund för min roll som jag borde, så vissa saker satte sig på plats. Som min förkärlek för lite väl starka drycker (och goda kakor). Inte så att min alv ”Merilin” blir direkt berusad, men kan ha en benägenhet att lita lite väl mycket på de som bjuder henne på något gott…
Under kvällen kom alla alvernas hundraåriga konflikter till ytan och ett par blev tvungna att lämna sällskapet för dåligt uppförande. Oh the drama!

Lördagen var Den Stora Äventyrsdagen. Nu skulle magikerna ut i skogen för att försöka öppna den magiska Vinterporten. Vi utan magiska förmågor fick försöka försvara dem, vilket verkligen behövdes. Som bågskytt och mycket ringrostig svärdskämpe värmde jag upp med några medlajvare ute på gården före lajvstart. Jag fick några bra tips om hur man slåss med svärd och bucklare (pytteliten sköld), men min stora glädje var bågskyttet där jag dels fick lite coachning av duktiga skyttar, dels träffade en halv kokosnöt hängande i snöre på kanske 15 meter. Två gånger. Det krävs inte så mycket för att göra mig glad.

Lajvet började och jag blev utskickad med tre andra i förväg på ett spaningsuppdrag som innebar framfart genom naturen på bästa skogsninjasätt, smygande, klättrande och spanande. Fienderna verkade finnas överallt och spänningen var hög. Det var en stor lättnad att få komma tillbaka till stugan för en stunds vila och återhämtning under rapporterandet.

Stugan var tom.

Resen av sällskapet hade gett sig av utan att vänta in oss, så det var bara att gå ut igen. Utan att följa stigen, såklart. Duh!
Så om en ändå ska klättra runt på höjderna i långklänning och alvkappa med pilbågen redo kan en ju lika gärna stila lite för folk och ställa sig i episka poser uppe på berget, precis vid kanten till stupet. De flesta rundöron (människor) stirrar på marken när de går i skogen, men jag hörde sen att i alla fall två av mina alvvänner hade sett mig. Tur att någon har vett att uppskatta alvers eviga skönhet, och tur att inga furstliga soldater såg mig. Då.

Framme vid porten blev vi överfallna av soldater och jag var en av dem som sköt pilar på dem tills de hann fram och högg ner mig med svärd. Tur att en helare var i närheten och hjälpte mig upp, trots hugget i ryggen. Jag blev åtminstone inte tillfångatagen och en av schamanerna fick skogsanden som lockade med mig att släppa taget så att jag kunde ta mig tillbaka med gruppen. Vid ett tillfälle spärrades vägen av fullrustade Salamandrar (elitsoldater som behärskar blodsmagi), så det kändes bra att de oskadade bågskyttarna tog sig runt för jag kände mig inte så kaxig i sköldmuren med min lilla bucklare. Vi nedgjorde dem hur som helst utan problem och fick äntligen gå in för vila och mat. Jag behövde inte lajva tröttheten då, för i verkligheten var jag så trött att jag trodde att jag skulle ramla ihop bara jag stod upp, så trött att jag inte förstod vad som hänt med magikern jag var satt att skydda. Jag var nog inte mycket till livvakt just då, förbannad för att inte expeditionen väntat in oss spanare och förtvivlad för att jag kände att jag svikit mina åtaganden. Alla överlevde dock äventyret och snart var det dags att ge oss ut igen för ett nytt försök, eftersom porten förblivit stängd första gången.

Under nästa äventyr valde jag att punktmarkera min skyddsling, för mina benmuskler orkade inte med mer skogsninjande. Hoppas att inte skyddslingen kände sig begränsad, men vad gäller världslig säkerhet visste ändå Merilin bäst 😉

Magikerna satte igång att jobba men plötsligt återvände en förlorad alv i sällskap med fiender och vi fick en fin scen tillsammans när han fick sin syn tillbaka och jag gav honom lite av min kraft. Såhär i efterhand kan jag ju erkänna att jag var lite väl naiv, för den förlorade alven hade faktiskt bytt sida och slogs mot oss i slutet, men Merilin var nog lite förblindad av Lainor. Oh well…

Hur som helst blev vi till slut tvungna att retirera, in genom den nu öppnade porten. Merilin ville verkligen inte in den andra världen, men hade inte mycket val. Det stod mellan att hamna i fiendens händer eller att hamna i någon slags andevärld och om det hade funnits mer tid att fundera hade inte valet känts självklart, men ordern var tydlig, liksom ropande vänners desperation.

Lördagskvällen till sist ägnades åt rollspelande vid bord i mindre grupper för att ta reda på vad som hände innanför porten. Jag har inget sätt att återge det annat än att min grupp hade det mycket besvärligt in och hysteriskt roligt off. Eventuellt klarade vi oss ut ur den andra världen, no thanks to me. Det visar sig väl när lajvarrangörerna tänkt klart.

Sammanfattningsvis hade jag en fantastiskt, rent av episkt, rolig upplevelse med äventyr, spänning, skratt, musik, god mat och relationer med både gamla och nya vänner. Inte ett dåligt sätt att tillbringa en halv helg på!

Merilin 2
Merilin från Laiquambo. Foto: Erik Pihl
Annonser

Mitt okända 2017

Jag känner att jag har varit dålig på att blogga under året. Sådär är det jämt, när jag har riktigt roligt har jag inte en tanke på att dokumentera det och även om 2017 har haft sina tråkiga sidor, som alla år, har mitt år generellt varit väldigt bra och haft några riktiga höjdpunkter. Synd bara att jag inte har så mycket dokumentation av dem…

Hur som helst, här kommer mitt försök att komma med något nytt, med hittills opublicerade bilder från året. Inte nödvändigtvis från min topp-tio-lista, men några jag ändå minns med värme.

Januari

01 januari
Mitt första lajv i Thulekampanjen: Gravberget. Torun Grävare värmer upp sig själv och barnen på gården med lite bågskytte mot rörliga mål…

Februari

02 februari
En helt vanlig dag med barnen på den lokala bollplan. Härligt liv, i all enkelhet. Vardagslyx!

Mars

03 mars 1
I väntan på konsert med Södertäljeprofilen Jonas Holmberg. Min mest spelade låt på Spotify under året fick jag höra för första gången under den konserten.

April

04 april
Under året har jag, tillsammans med en vän, börjat göra något jag aldrig gjort förut: skriva långa fantasyberättelser. Det här var ett sätt att strukturera några av styckena…

Maj

05 maj 1
Mamma, syrran och jag åkte till Amsterdam över en helg och blev kära. I staden.
05 maj 2
Jag började tillverka en egen långbåge i ek. Tyvärr höll den inte (vilket inte var helt otippat) men jag hann skjuta en pil med den och det var ett roligt och spännande projekt.

Juni

06 juni 1
Under årets andra lajv, även det i Thulekampanjen, spelade jag en gisslantagen hövdingasyster från österlandet: Mirja Taurinen.
06 juni 2
2017 var året då barnen fick uppleva Skurugata för första gången. Vilken upplevelse!

Juli

07 juli 1
Vi gav oss ut på vår första familjehajk med övernattning i tält. Färden gick genom småländsk natur- och kulturbygd och var mycket lyckad!

Augusti

08 augusti 1
Jag har faktiskt rätt många bilder från årets resa till Gotland, men den här från Folhammar får representera öns magi.

September

09 september 1
Det blev inget septemberlajv, men dottern och jag fick äntligen inviga lajvtältet. Trångt, men mysigt bland fällar och filtar!
09 september 2
Dags för släktbröllop i Dalarna! Mellan vigseln och festen passade Tor på att visa mig Evertsbergssjöarna.

Oktober

10 oktober 1
Dags för körgig! Vi är lika glittrande som alltid, även om logen är ett parkeringsgarage, bredvid ett soprum. Glamourösa backstage…
10 oktober 2
Pratar vi om glamour måste vi ju nämna kungliga operan. Smygpremiär, musik i guldfoajén, dans till stråkkvartett i entrén och tusen festklädda vampyrer. ”Dracula” var en upplevelse!

November

11 november
Sista bilden på vår kära Mille. Farväl kompis. Tack för allt.

December

12 december 1
Den här bilden har publicerats förr, men jag kunde inte låta bli. Det är min favorit från hela julkonsertperioden. Stjärnjul är speciell, även efter 18 upplagor.
12 december 2
Årets slut präglas av mörker, men vi var några vänner som gjorde vårt bästa för att driva undan det och välkomna ljuset tillbaka till oss igen. Det har redan vänt och jag är mycket nyfiken på vad våren har att komma med. Bring it on!

Tacksamhet

Igår gick min familj och jag på en promenad till stadens kyrkogård, som råkar ligga nära huset vi bor i. Det är så vackert och stämningsfullt och även fast de kära vi saknar inte finns just på den kyrkogården tände vi varsitt ljus vid minneslunden. 

Det faktum att jag inte har någon saknad på stadens största kyrkogård fyller mig med ett slags förundran. Hur har jag lyckats med det? Har jag varit så förskonad från dödsfall i min närhet? Istället för att ägna kvällen åt att minnas mina saknade fylldes jag av tacksamhet för att jag har så många kära som lever och som jag har möjlighet att träffa, prata och umgås med. Jag kommer inte att utfärda några löften om att bli bättre på att höra av mig, för jag vet hur det brukar gå, men jag lovar att försöka!

Till alla ni som berikar mitt liv: jag är tacksam för att ni finns!

En kista full av minnen

Det är dags att storstäda loftet. Min favoritplats i huset som jag har lagt beslag på som hobbyrum/syrum/hantverkshörna. Det börjar bli så fullt och rörigt att det är svårt att se symaskinen, så nu krävs det en ordentlig genomgång av alla gamla påsar spilltyg och liknande som inte behöver sparas. 

Jag började med kistan. 

Visst har jag några moderna tyger och trasiga kläder som inväntar lagning, men det mesta är till lajv – tyger, skinn, päls och några udda plagg som blivit liggande. Jag var beredd på att behöva avgöra vilka tygbitar som skulle sparas och vilka som skulle slängas. Jag var inte beredd på minnena som sköljde över mig. 

Min lajvkarriär är inte särskilt lång. Den började på våren 2014, men ändå känns det som en evighet sedan. Det beror antagligen på att min första roll ligger i malpåse sedan 2015. En roll som blev så levande och verklig för mig att hon känns som en gammal vän. 

När jag började skala av lager efter lager av tygbitar kom alla minnen tillbaka. En liten bit rutigt tyg var spill från min första 300-talstunika. En bit vitt ylle påminde om min första lajvmössa. En bit kaninpäls påminde om huvan jag fodrade för att inte frysa på aprillajvet. 

Långt ner i kistan hittade jag några intressanta prover. Mössprover, av skiftande kvalitet…


Lustiga mössor är lite av en grej i vissa lajvkretsar. Jag gjorde mitt bästa för att anamma detta, med skiftande resultat…

När alla mina lajvroller passerat i form av tygspill, ritningar, broderimönster, brickbandsprover och mösstoiler hittade jag något jag inte sett på länge. 

Botten på kistan!


Doft av citronella och lavendel dröjer sig kvar i kistan som är redo att fyllas på med nya minnen!

Höst

Jo, nu har jag accepterat faktum. Hösten är här. En dimmig söndagmorgon i september var sommaren oåterkalleligt slut. 

Vi, familjen, mamma och jag, har förberett Bäck, vårt sommarhus, för vintern. Gräset är klippt, vimpeln nere och vattenpumpen och kylskåpet avstängda. Vi får väl se om det blir något vinterbesök i år. Det är alltid extra mysigt med snö där!

En glad överraskning var att vårt lilla plommonträd överlevt min misshandel (=beskärning) i somras. Plommonen har aldrig förr varit så stora, saftiga och goda!

Eftersom allt vi skulle göra klarades av på en timme efter melodikrysset hann vi med en rejäl utflykt. Det blev skördemarknad i Asby och mat på Torpön. Två ställen jag aldrig sett förut och två positiva överraskningar, även om vi missade marknadens koskitabingo 😉 Vi fick i alla fall se lite av tävlingen om Sommenbygdens starkaste man. Vi kände lite på jättehantlarna som karlarna hivade upp i luften 13 gånger på en minut; jag kunde inte rubba dem… Dessutom träffade vi en barndomsvän som sålde bakverk. Riktigt riktigt goda bakverk!

Hela gräsmattan var full med svamp. Jag skojar inte, om vi hade vetat om de varit ätliga hade vi kunnat leva på svamp hela helgen. Coolast var den här enorma röksvampen! (?)


Innan helgen hade jag en idé om att testa en övernattning i mitt lajvtält. Visst är det svalt (typ fem grader på natten), men lajvsäsongen är inte över och det vore kul att veta om det är möjligt att tillbringa åtminstone en natt någorlunda bekvämt i det. 


Resultatet? Absolut! Fällar, filtar och ett rejält duntäcke att dela på med dottern gjorde natten varm och skön och riktigt mysig. Skulle vara skönt med lite mer stoppning under höfterna, men en natt var inga som helst problem. Funderar på om det är värt besväret med att göra ett innertält, men kommer nog att nöja mig med något att hänga framför ingången som inte sluter riktigt tätt. Känns som ett lagom vinterprojekt…

Sommar

Inte för att sommaren är slut, men semestern är det. Innan hösten drar igång med härliga ungar, kollegor, körkompisar, nya sånger och äventyr med familjen vill jag sammanfatta lite, bara som ett sätt att se att det faktiskt har hänt en del, även om det känns som att det gått fort.

Det är mest för min egen skull, så jag tar inte illa upp om du går och gör något annat nu.

Kvar? Ok, då kör vi en liten bildkavalkad.

Kickar igång semestern med en liten liten glass!
Spel är kul året om. Drakborgen t ex.
Kul form på Tom Tits. (Ikosaeder, om jag inte missminner mig.)
Det blev en dryg mil och en natt på Anebyleden och alla var faktiskt på bra humör så gott som hela tiden!
Jo snickarn, vi har ett litet takproblem…
Om det är kallt i vattnet går det ju att kasta frisbee istället.
Anebysjön. Avkopplande ställe för både mete och kanotpaddling.
Vad är det med Gröna Lund och stora förpackningar?
Det blev en dag på Liseberg också. Så här glada var vi efteråt, trots lite regn. Bergochdalbanor ❤
Gotland bjuder alltid på mycket kul. Ruiner, raukar, gycklare, tornerspel, sol och bad…
Har man en dotter som min är det bara att vänja sig vid sånt här. Det brukar ju gå bra…
Skärmklipp 2017-08-13 21.27.05
TRiX eldshow i Nordergravar är en klassiker och ett måste!
Min favoritbild från årets medeltidsvecka. Robert har dragit med mig på mycket kul och det är alltid roligt att ses! (Foto: Anna Rosengren)
Augustikväll med te, gotländsk gårdshonung och en favoritfilm. Min idé om riktigt mys.

Nu väntar en spännande termin. Ny tävlingsballad, dop och bröllop, vissa att sjunga på, julkonserter och kanske något litet lajv. Bland annat…

See you around peeps!

En mycket myckig dag

Vissa lediga dagar vaknar jag, fördriver tiden med just inget särskilt, tittar på klockan, inser att den är 16:42 och det är dags att fixa middag. Andra dagar innehåller lite mer. 

Idag ljöd reveljen 05:00, båten till Visby gick 7:30 och runt 11:30 var första glassen uppäten. Resten av familjen hade kul på Fenomenalen medan jag hängde med vänner i medeltidsoutfit och drack flädersaft på Kapitelhusgården. En mycket sen lunch åts på en uteservering på Stora Torget och efter strosande och mysande och lekande i stan for vi till vandrarhemmet i Hejde för incheck, uppackning, bäddning och hängmatteliggning innan middagspicnic vid havet och en upplaga av årets tornerspel i eldars sken. Bara som av en händelse blev det en träff med syrran och gudkusinen också. Puss på er! En klar fullmåne lyste sedan upp hela vägen till Fårö!

Vårt rum: Fårö. Granne med rummen Lummelunda och Slite

I lugn och ro lyckades vi fylla dagen med sådan myckighet att det nu är lite svårt att föreställa sig att det fortfarande är samma dygn som vi vaknade hemma i Södertälje. (Och få inga idéer nu, vi har folk som ser efter både hus och husdjur!)

Godnatt, sov gott, dröm sött och må morgondagen bringa oss alla nya mängder myckighet!

Färdig!

Alexanderklänningen är klar – helt klar med alla sömmar fällda och alla trådändar avklippta – en vecka efter att jag fick idén och satte igång. Jag är riktigt nöjd!

Som tagen direkt ur Romance of Alexander, 1338-1344

Några saker jag har lärt mig på vägen:

  • Även fast det tar längre tid att sy för hand än på maskin är det förmodligen konstruktion och mönster som tar längst tid. Den här klänningen har, bortsett från ärmarna, en mycket enkel konstruktion (raka stycken och kilar) och var därför förhållandevis snabb att färdigställa.
  • Det går inte (vad jag vet) att göra ärmar utan minsta veck under, inte om jag vill kunna röra mig. 
  • Tighta ärmar är snyggt, men opraktiskt. 
  • Den djupa båtringningen är snygg, men opraktisk. 
  • Att bära haklin utan hätta att nåla fast det i är opraktiskt. Snyggheten har vi säkert olika uppfattning om. 
  • Att ha klänningsfållen nere vid tårna är snyggt men… ja, ni vet. 
  • All denna opraktiskhet tyder på att det antingen är en konstnärlig försköning av verkligheten eller ett mode som bars av folk som inte behövde röra på sig så mycket. Det senare styrks av att illustrationen kommer från en av Alexanderromanserna, en berättelse om Alexander den Stores liv, och förmodligen avbildar hov- eller adelsfolk. 

Jag vill också notera att illustrationens färger är blekare än min klännings. Givetvis hade jag gärna sytt i exakt de färger som bilden har, men i brist på sådant tyg intalar jag mig att illustrationen var lika färgstark för 700 år sedan. 

Jag är heller inte så slängd i hårflätning på mig själv, så jag förenklar lite. Liksom tekniken i att få haklinet snyggt – jag kommer säkert att fuska med säkerhetsnålar i nacken, tanken är ju ändå att det ska hålla i flera timmar, inte bara för ett foto.

Det ska bli riktigt roligt att besöka medeltidsveckan i en kreation som har en verklig förlaga!

Den omöjliga klänningen

Fyra utmaningar i en, det går väl inte? Fyra saker jag aldrig gjort förut:

  1. Sy en klänning efter en illustration i ett 1300-talsmanuskript.
  2. Sy den helt och hållet för hand. 
  3. Sy den på bara en vecka. 
  4. Använd bara material som redan finns hemma. 

Ur Romance of Alexander, 1338-1344. Den berättar om Alexander den Stores liv. Min utvalda dam står längst till höger.
Att utgå från ett manuskript är ett intressant sätt att tolka historien. Konstnären kanske inte eftersträvade exakthet i sin avbildning av verkligheten, liksom motivet kanske inte är representativt för livet i 1300-talets början. Jag är medveten om detta när jag väljer att återskapa denna konstnärs återskapning. Därför är jag mer intresserad av utseendet än av korrektheten. Jag fuskar, mest med ärmarna, eftersom jag på sätt och vis illustrerar en illustration.
Jag har redan skrivit om projektets början och hur jag fick ihop konstruktionen på en dag. Efter det har jag fållat alla fållar, fällt några sömmar och fixat ärmarna. Nederdelen av ärmarna är smala och utsätts för stora påfrestningar av armbågen när jag böjer armen. De kan demonstrera att en handsöm i lintråd är starkare än ylletyget. Det fick bli en linneförstärkning på armbågens insida. 


Nästa steg var att sätta dit tippets – de vita tygremsor som hänger från armbågarna. Jag har ägnat mycket tid åt att titta på bilder från samma och andra samtida manuskript för att lista ut om det är troligast att baksidan på dessa tippets är vita eller i det röda klänningstyget. Jag är inte helt säker, men valde helvitt, då jag tolkat flest bilder på denna typ som helvita. Jag har två vita tyger, linne och ett stickat ylletyg. Inget av dem känns helt rätt, så jag valde helt enkelt yllet, det tror jag faller snyggast. Om jag någon gång kommer över bättre tyg kan jag enkelt byta ut dem senare. 

Så bredd och längd på tippetsen då? Jag mätte damen på bilden, räknade om henne till min längd och gjorde samma uträkning för tippetsen. De blev 60 cm långa och 4 cm breda. 4 cm kändes väldigt smalt, men jag insåg att hela bilden är smal. Damen har en midja på motsvarade 40 cm. Då min är närmare det dubbla dubblade jag även tippetsens bredd. De kanske blev lite väl breda, men det går ju att åtgärda lätt. Även formen på dess ändar lämnar utrymme för tolkning. Efter mer bildresearch valde jag rundade spetsar. 

Det jag har kvar att göra är att fälla kvarvarande sömmar (de flesta), lära mig fläta håret och ordna ett haklin. Det får bli morgondagens projekt. Nu är jag nöjd för idag!


Omöjligt är bara en åsikt…

En bra dag är en bra dag och en jättebra dag är något helt annat

En av mina livsvisdomar kommer från den första tiden i mitt första serviceyrke – ordermottagare på en byggmarknad. Jag insåg efter en krävande dag att de dagar som varit extra bra, de där jag kom hem från jobbet extra glad och nöjd, var de där jag lyckats lösa något problem eller reda ut någon trasslig situation. 

Det kräver förstås att det först uppstår ett problem eller att en situation trasslar till sig. Alltså kan inte hela dagen varit så kallad ”bra”. Den måste ha varit lite dålig. Ju sämre, desto bättre, skulle man kunna säga. 

Idag var jag med om något liknande, även om problemet i fråga var av I-landskaraktär. Det var en bergochdalbana. 

De banor som innehåller massor av loopar och skruvar har jag inga problem med. Jag håller mig på hälsosamt avstånd. De som inte gör det åker jag glatt. De flesta. Idag var vi på Liseberg och jag mötte Balder. En svindlande hög bana, byggd i trä, med en lång backe med 70 graders lutning. Det är brant. Jättebrant. Jag borde inte ha problem med Balder, inte jämfört med vad jag brukar åka på Gröna Lund, men när jag gick mot den såg jag bara en ranglig och murken brädhög framför mig. Jag stod över när resten av familjen åkte. 

Resten av dagen tronade skuggan av denna träbana i utkanten av mitt medvetande, retade och skavde och viskade nedlåtande tillmälen om min bristande djärvhet. Dess blotta existens störde mig. Tack och lov har jag en son som jag litar på. Han lyckades övertala och övertyga mig, och som sista åk för dagen övervann jag nervositeten, jagade bort spökena och åkte den roligaste bergochdalbanan i mitt liv. 

Det var inte bara en bra dag, det var något helt annat!