Tacksamhet

Igår gick min familj och jag på en promenad till stadens kyrkogård, som råkar ligga nära huset vi bor i. Det är så vackert och stämningsfullt och även fast de kära vi saknar inte finns just på den kyrkogården tände vi varsitt ljus vid minneslunden. 

Det faktum att jag inte har någon saknad på stadens största kyrkogård fyller mig med ett slags förundran. Hur har jag lyckats med det? Har jag varit så förskonad från dödsfall i min närhet? Istället för att ägna kvällen åt att minnas mina saknade fylldes jag av tacksamhet för att jag har så många kära som lever och som jag har möjlighet att träffa, prata och umgås med. Jag kommer inte att utfärda några löften om att bli bättre på att höra av mig, för jag vet hur det brukar gå, men jag lovar att försöka!

Till alla ni som berikar mitt liv: jag är tacksam för att ni finns!

Annonser

En kista full av minnen

Det är dags att storstäda loftet. Min favoritplats i huset som jag har lagt beslag på som hobbyrum/syrum/hantverkshörna. Det börjar bli så fullt och rörigt att det är svårt att se symaskinen, så nu krävs det en ordentlig genomgång av alla gamla påsar spilltyg och liknande som inte behöver sparas. 

Jag började med kistan. 

Visst har jag några moderna tyger och trasiga kläder som inväntar lagning, men det mesta är till lajv – tyger, skinn, päls och några udda plagg som blivit liggande. Jag var beredd på att behöva avgöra vilka tygbitar som skulle sparas och vilka som skulle slängas. Jag var inte beredd på minnena som sköljde över mig. 

Min lajvkarriär är inte särskilt lång. Den började på våren 2014, men ändå känns det som en evighet sedan. Det beror antagligen på att min första roll ligger i malpåse sedan 2015. En roll som blev så levande och verklig för mig att hon känns som en gammal vän. 

När jag började skala av lager efter lager av tygbitar kom alla minnen tillbaka. En liten bit rutigt tyg var spill från min första 300-talstunika. En bit vitt ylle påminde om min första lajvmössa. En bit kaninpäls påminde om huvan jag fodrade för att inte frysa på aprillajvet. 

Långt ner i kistan hittade jag några intressanta prover. Mössprover, av skiftande kvalitet…


Lustiga mössor är lite av en grej i vissa lajvkretsar. Jag gjorde mitt bästa för att anamma detta, med skiftande resultat…

När alla mina lajvroller passerat i form av tygspill, ritningar, broderimönster, brickbandsprover och mösstoiler hittade jag något jag inte sett på länge. 

Botten på kistan!


Doft av citronella och lavendel dröjer sig kvar i kistan som är redo att fyllas på med nya minnen!

Höst

Jo, nu har jag accepterat faktum. Hösten är här. En dimmig söndagmorgon i september var sommaren oåterkalleligt slut. 

Vi, familjen, mamma och jag, har förberett Bäck, vårt sommarhus, för vintern. Gräset är klippt, vimpeln nere och vattenpumpen och kylskåpet avstängda. Vi får väl se om det blir något vinterbesök i år. Det är alltid extra mysigt med snö där!

En glad överraskning var att vårt lilla plommonträd överlevt min misshandel (=beskärning) i somras. Plommonen har aldrig förr varit så stora, saftiga och goda!

Eftersom allt vi skulle göra klarades av på en timme efter melodikrysset hann vi med en rejäl utflykt. Det blev skördemarknad i Asby och mat på Torpön. Två ställen jag aldrig sett förut och två positiva överraskningar, även om vi missade marknadens koskitabingo 😉 Vi fick i alla fall se lite av tävlingen om Sommenbygdens starkaste man. Vi kände lite på jättehantlarna som karlarna hivade upp i luften 13 gånger på en minut; jag kunde inte rubba dem… Dessutom träffade vi en barndomsvän som sålde bakverk. Riktigt riktigt goda bakverk!

Hela gräsmattan var full med svamp. Jag skojar inte, om vi hade vetat om de varit ätliga hade vi kunnat leva på svamp hela helgen. Coolast var den här enorma röksvampen! (?)


Innan helgen hade jag en idé om att testa en övernattning i mitt lajvtält. Visst är det svalt (typ fem grader på natten), men lajvsäsongen är inte över och det vore kul att veta om det är möjligt att tillbringa åtminstone en natt någorlunda bekvämt i det. 


Resultatet? Absolut! Fällar, filtar och ett rejält duntäcke att dela på med dottern gjorde natten varm och skön och riktigt mysig. Skulle vara skönt med lite mer stoppning under höfterna, men en natt var inga som helst problem. Funderar på om det är värt besväret med att göra ett innertält, men kommer nog att nöja mig med något att hänga framför ingången som inte sluter riktigt tätt. Känns som ett lagom vinterprojekt…

Sommar

Inte för att sommaren är slut, men semestern är det. Innan hösten drar igång med härliga ungar, kollegor, körkompisar, nya sånger och äventyr med familjen vill jag sammanfatta lite, bara som ett sätt att se att det faktiskt har hänt en del, även om det känns som att det gått fort.

Det är mest för min egen skull, så jag tar inte illa upp om du går och gör något annat nu.

Kvar? Ok, då kör vi en liten bildkavalkad.

Kickar igång semestern med en liten liten glass!
Spel är kul året om. Drakborgen t ex.
Kul form på Tom Tits. (Ikosaeder, om jag inte missminner mig.)
Det blev en dryg mil och en natt på Anebyleden och alla var faktiskt på bra humör så gott som hela tiden!
Jo snickarn, vi har ett litet takproblem…
Om det är kallt i vattnet går det ju att kasta frisbee istället.
Anebysjön. Avkopplande ställe för både mete och kanotpaddling.
Vad är det med Gröna Lund och stora förpackningar?
Det blev en dag på Liseberg också. Så här glada var vi efteråt, trots lite regn. Bergochdalbanor ❤
Gotland bjuder alltid på mycket kul. Ruiner, raukar, gycklare, tornerspel, sol och bad…
Har man en dotter som min är det bara att vänja sig vid sånt här. Det brukar ju gå bra…
Skärmklipp 2017-08-13 21.27.05
TRiX eldshow i Nordergravar är en klassiker och ett måste!
Min favoritbild från årets medeltidsvecka. Robert har dragit med mig på mycket kul och det är alltid roligt att ses! (Foto: Anna Rosengren)
Augustikväll med te, gotländsk gårdshonung och en favoritfilm. Min idé om riktigt mys.

Nu väntar en spännande termin. Ny tävlingsballad, dop och bröllop, vissa att sjunga på, julkonserter och kanske något litet lajv. Bland annat…

See you around peeps!

En mycket myckig dag

Vissa lediga dagar vaknar jag, fördriver tiden med just inget särskilt, tittar på klockan, inser att den är 16:42 och det är dags att fixa middag. Andra dagar innehåller lite mer. 

Idag ljöd reveljen 05:00, båten till Visby gick 7:30 och runt 11:30 var första glassen uppäten. Resten av familjen hade kul på Fenomenalen medan jag hängde med vänner i medeltidsoutfit och drack flädersaft på Kapitelhusgården. En mycket sen lunch åts på en uteservering på Stora Torget och efter strosande och mysande och lekande i stan for vi till vandrarhemmet i Hejde för incheck, uppackning, bäddning och hängmatteliggning innan middagspicnic vid havet och en upplaga av årets tornerspel i eldars sken. Bara som av en händelse blev det en träff med syrran och gudkusinen också. Puss på er! En klar fullmåne lyste sedan upp hela vägen till Fårö!

Vårt rum: Fårö. Granne med rummen Lummelunda och Slite

I lugn och ro lyckades vi fylla dagen med sådan myckighet att det nu är lite svårt att föreställa sig att det fortfarande är samma dygn som vi vaknade hemma i Södertälje. (Och få inga idéer nu, vi har folk som ser efter både hus och husdjur!)

Godnatt, sov gott, dröm sött och må morgondagen bringa oss alla nya mängder myckighet!

Färdig!

Alexanderklänningen är klar – helt klar med alla sömmar fällda och alla trådändar avklippta – en vecka efter att jag fick idén och satte igång. Jag är riktigt nöjd!

Som tagen direkt ur Romance of Alexander, 1338-1344

Några saker jag har lärt mig på vägen:

  • Även fast det tar längre tid att sy för hand än på maskin är det förmodligen konstruktion och mönster som tar längst tid. Den här klänningen har, bortsett från ärmarna, en mycket enkel konstruktion (raka stycken och kilar) och var därför förhållandevis snabb att färdigställa.
  • Det går inte (vad jag vet) att göra ärmar utan minsta veck under, inte om jag vill kunna röra mig. 
  • Tighta ärmar är snyggt, men opraktiskt. 
  • Den djupa båtringningen är snygg, men opraktisk. 
  • Att bära haklin utan hätta att nåla fast det i är opraktiskt. Snyggheten har vi säkert olika uppfattning om. 
  • Att ha klänningsfållen nere vid tårna är snyggt men… ja, ni vet. 
  • All denna opraktiskhet tyder på att det antingen är en konstnärlig försköning av verkligheten eller ett mode som bars av folk som inte behövde röra på sig så mycket. Det senare styrks av att illustrationen kommer från en av Alexanderromanserna, en berättelse om Alexander den Stores liv, och förmodligen avbildar hov- eller adelsfolk. 

Jag vill också notera att illustrationens färger är blekare än min klännings. Givetvis hade jag gärna sytt i exakt de färger som bilden har, men i brist på sådant tyg intalar jag mig att illustrationen var lika färgstark för 700 år sedan. 

Jag är heller inte så slängd i hårflätning på mig själv, så jag förenklar lite. Liksom tekniken i att få haklinet snyggt – jag kommer säkert att fuska med säkerhetsnålar i nacken, tanken är ju ändå att det ska hålla i flera timmar, inte bara för ett foto.

Det ska bli riktigt roligt att besöka medeltidsveckan i en kreation som har en verklig förlaga!

Den omöjliga klänningen

Fyra utmaningar i en, det går väl inte? Fyra saker jag aldrig gjort förut:

  1. Sy en klänning efter en illustration i ett 1300-talsmanuskript.
  2. Sy den helt och hållet för hand. 
  3. Sy den på bara en vecka. 
  4. Använd bara material som redan finns hemma. 

Ur Romance of Alexander, 1338-1344. Den berättar om Alexander den Stores liv. Min utvalda dam står längst till höger.
Att utgå från ett manuskript är ett intressant sätt att tolka historien. Konstnären kanske inte eftersträvade exakthet i sin avbildning av verkligheten, liksom motivet kanske inte är representativt för livet i 1300-talets början. Jag är medveten om detta när jag väljer att återskapa denna konstnärs återskapning. Därför är jag mer intresserad av utseendet än av korrektheten. Jag fuskar, mest med ärmarna, eftersom jag på sätt och vis illustrerar en illustration.
Jag har redan skrivit om projektets början och hur jag fick ihop konstruktionen på en dag. Efter det har jag fållat alla fållar, fällt några sömmar och fixat ärmarna. Nederdelen av ärmarna är smala och utsätts för stora påfrestningar av armbågen när jag böjer armen. De kan demonstrera att en handsöm i lintråd är starkare än ylletyget. Det fick bli en linneförstärkning på armbågens insida. 


Nästa steg var att sätta dit tippets – de vita tygremsor som hänger från armbågarna. Jag har ägnat mycket tid åt att titta på bilder från samma och andra samtida manuskript för att lista ut om det är troligast att baksidan på dessa tippets är vita eller i det röda klänningstyget. Jag är inte helt säker, men valde helvitt, då jag tolkat flest bilder på denna typ som helvita. Jag har två vita tyger, linne och ett stickat ylletyg. Inget av dem känns helt rätt, så jag valde helt enkelt yllet, det tror jag faller snyggast. Om jag någon gång kommer över bättre tyg kan jag enkelt byta ut dem senare. 

Så bredd och längd på tippetsen då? Jag mätte damen på bilden, räknade om henne till min längd och gjorde samma uträkning för tippetsen. De blev 60 cm långa och 4 cm breda. 4 cm kändes väldigt smalt, men jag insåg att hela bilden är smal. Damen har en midja på motsvarade 40 cm. Då min är närmare det dubbla dubblade jag även tippetsens bredd. De kanske blev lite väl breda, men det går ju att åtgärda lätt. Även formen på dess ändar lämnar utrymme för tolkning. Efter mer bildresearch valde jag rundade spetsar. 

Det jag har kvar att göra är att fälla kvarvarande sömmar (de flesta), lära mig fläta håret och ordna ett haklin. Det får bli morgondagens projekt. Nu är jag nöjd för idag!


Omöjligt är bara en åsikt…

En bra dag är en bra dag och en jättebra dag är något helt annat

En av mina livsvisdomar kommer från den första tiden i mitt första serviceyrke – ordermottagare på en byggmarknad. Jag insåg efter en krävande dag att de dagar som varit extra bra, de där jag kom hem från jobbet extra glad och nöjd, var de där jag lyckats lösa något problem eller reda ut någon trasslig situation. 

Det kräver förstås att det först uppstår ett problem eller att en situation trasslar till sig. Alltså kan inte hela dagen varit så kallad ”bra”. Den måste ha varit lite dålig. Ju sämre, desto bättre, skulle man kunna säga. 

Idag var jag med om något liknande, även om problemet i fråga var av I-landskaraktär. Det var en bergochdalbana. 

De banor som innehåller massor av loopar och skruvar har jag inga problem med. Jag håller mig på hälsosamt avstånd. De som inte gör det åker jag glatt. De flesta. Idag var vi på Liseberg och jag mötte Balder. En svindlande hög bana, byggd i trä, med en lång backe med 70 graders lutning. Det är brant. Jättebrant. Jag borde inte ha problem med Balder, inte jämfört med vad jag brukar åka på Gröna Lund, men när jag gick mot den såg jag bara en ranglig och murken brädhög framför mig. Jag stod över när resten av familjen åkte. 

Resten av dagen tronade skuggan av denna träbana i utkanten av mitt medvetande, retade och skavde och viskade nedlåtande tillmälen om min bristande djärvhet. Dess blotta existens störde mig. Tack och lov har jag en son som jag litar på. Han lyckades övertala och övertyga mig, och som sista åk för dagen övervann jag nervositeten, jagade bort spökena och åkte den roligaste bergochdalbanan i mitt liv. 

Det var inte bara en bra dag, det var något helt annat!

Ingen panik

Just nu ägnar många medeltidsfantaster sig åt vad de kallar för att ”paniksy”. Medeltidsveckan är bara en vecka bort och det finns alltid något att göra färdigt. Själv hade jag inte tänkt sy något nytt alls till veckan i år, familjen ska bara vara på Gotland i fem dagar och vi kommer inte vara på medeltidsmaknaden varje dag, men ibland blir det inte som man tänkt sig…

Mitt stora sommarprojekt med lajvförberedelser blev inte av, så jag har varit rätt så rastlös från och till, särskilt senaste veckan. Häromdagen råkade jag på en manuskriptbild från 1300-talet som jag visserligen har sett förut, men inte tänkt på att använda mig av. 


Nu plötsligt insåg jag att jag har passande tyger liggande, tyger jag haft i ett par år utan att ha någon plan för. Igår lade jag ihop ett och ett och satte igång!


Från en tygbit med kritstreck till de första sömmarna, från utseende av en byxdress till mina första infällda kilar, från ett gammalt klänningsmönster till personlig ärmtoile, från morgon (nåja, strax efter lunchtid iaf) till läggdags…

Jag är rätt nöjd med vad jag lyckades åstadkomma på bara en dag. Helt och hållet för hand. 


Några finjusteringar, vita tippets (de långa tungorna på ärmarna), rutiga långa ärmar (ja, det blir fuskärmar istället för hel underklänning för nu) och ett haklin så är jag hemma sen. Och så förstås alla fållar att fålla och sömsmåner att fälla. Men jag har förstått att det är det båtresan är till för. Att paniksy. 

Glädje och besvikelse

Sista kapitlet i bågbyggarserien. Bågen färdigställdes, till min omåttliga stolthet, men när jag spände den för att testa den slutliga dragstyrkan smällde den i ansiktet på mig. Den övre lemmen blev för svag efter den sista finputsningen och träet, som jag redan visste var för långt ifrån kärnvirke, gick av längs ådringen. 

Istället för att berätta om att 80-slippappret gick oväntat bra att slipa bort hyvelmärken med, istället för att visa en serie bilder på hur bågen böjde sig jämnare och jämnare i den sista finputsningen och istället för en fundering på om jag skulle ytbehandla med bivax eller en modern olja blir det bara funderingar på vad som gick fel. Var det helt enkelt ett för dåligt ämne, eller gjorde jag något annat fel? 

Jag avskyr känslan av att ha gjort något fel utan att veta vad det är och vad jag borde ha gjort istället. 

Jag får helt enkelt glädjas åt att jag ändå fick skjuta en pil med den och att den gick av nu och inte mitt under ett lajv eller en bågskyttetävling. Jag får se om jag orkar försöka igen senare. Kanske om jag hittar ett riktigt bra ämne. Nu behöver jag försöka lappa ihop min sårade stolthet och hitta peppen igen.