Djur, natur och kultur

City Slickers, Happy Campers eller Tillbaka till Naturen. Många rubrikförslag den här gången…

Familjen har just tillbringat ett dygn lite vid sidan av civilisationen och det blev väldigt lyckat. Vi hade letat upp en till synes lämplig sträcka längs Anebyleden, packat ryggsäckar och tillfrågat en chaufför. Snälla Ann släppte av oss här:


och vandringen började genom den Småländska kulturbygden. 


Färden bjöd på natur av skiftande karaktär. 


Och flera små varelser att hälsa på på vägen. 


Givetvis behövs raster, och drygt halvvägs kom vi till en liten sjö. En vacker skogstjärn full av näckrosor. Äta macka och svalka fötterna kan vara helt ljuvligt!


Efter ungefär en mils och fyra timmars traskande bestämde vi oss för att slå läger här. 


För att inte slösa dricksvatten letade jag upp en liten bäck och mitt i den risiga skogen möttes jag av denna:


Fantasieggande, vem byggde den, när och varför? Vem gick här och var skulle de?

Efter den enkla middagen var det äntligen dags att dela på dagens ihopsamlade delikatesser. Tur (fast konstigt) att barnen inte tycker om sånt här.


De flesta campare sover i sovsäck. Vissa tar med duntäcke. Perfekt temperatur hela natten, även när sonen kom och delade eftersom han frös i sin sovsäck, även med alla sina kläder på sig.


Dag två gick vi inte alls lika långt, men vi hann med både en lektion i hur man känner igen de vanligaste sädesslagen och se den skiftande arkitekturen i omgivningarna runt Herrestad. 


Vi hade en jättehärlig tur med många upplevelser av det Småländska höglandet. För att citera barnen: 

Det här måste vi göra om!

En helt ny värld

Jag besökte den för mig nya världen Thule i helgen. Det hände lite grejer. Jag…

  • stridstränade med båge, kastspjut, svärd och sköld, med både vuxna och barn.
  • blev slängd i snön för allmän gnällighet. Eller var det ordervägran?
  • blev pikad med skämt om spadar.
  • patrullerade området i fullmåne.
  • gick omkring i tre lager yllesockor.
  • var lätt halt beroende på en gammal skada jag helst inte vill prata om.
  • spelade tärningsspel om pengar.
  • åt jättegod mat.
  • lyssnade på luta, harpa och säckpipa.
  • sov på en renfäll överst i en trevåningssäng. 180 hög, ca 60 bred, utan räcke och utan stege. Bara att klättra.
  • fick vänja mig vid både ringbrynja och tung plåthjälm med nässkydd.
  • saluterade fursten
  • bevittnade och deltog i diverse magiska ritualer.
  • var del i en säkerhetseskort av finfolk som skulle besöka en gruva.
  • jagade rebeller med pilbåge.
  • sköt massor, träffade förmodligen ingen.
  • (förutom barnen på gården, de var ganska lätta att träffa)
  • fick se mina egna pilar flyga mot mig.
  • fick säga saker som ”ta ett steg närmare, gör min dag!” och ”mina pilar lyder bara mig”. Det senare besvarades med ”då kanske du skulle beordra dem att träffa”.
  • hamnade i pilsvärm från sagda rebeller och blev skadad i höften och slog axeln ur led.
  • sköt därför sista pilen sittande på marken med fötterna på bågen och en hand på strängen och pilen.
  • blev förvånad över hur bra det fungerade.
  • drog svärdet ur skidan jag låg på och sårade en rebells ben.
  • missade knappt när jag kastade en dolk mot en annan rebell när jag låg framstupa på marken och bara hade ögonvrån att sikta med.
  • stapplade hem igen stödd på mina legionärskamrater och blev hoplappad av en mycket suspekt, om än yrkeskunnig, doktor.
  • fick armen dragen rätt av en ängel, tror jag. Det kanske var en dröm.
  • åt jättegod lunch med en arm fastbunden mot kroppen.
  • blev helad med blodsmagi vilket är ungefär tio gånger mer smärtsamt än att bli skadad från början. Vrålade mig hes och hördes förmodligen ända bort till Griftedal.
  • fick ansiktet nersmetat med blod.
  • blev även befriad från den gamla hältan.
  • bevakade en mörk skogsdunge.
  • åt ännu mer jättegod mat.
  • drack av den suspekta doktorns vin och överlevde, helt utan direkta biverkningar.
  • åt spektakulär rosenmjölk i dess dallrigaste form.
  • slog ner rebeller med svärd.
  • råkade slå lite på en av mina kollegor i legionen. Det var ju så mörkt…
  • blev själv sårad i benet, återigen lätt halt.
  • fick en ny flickvän och kommer eventuellt att ansöka om förflyttning till transportbrigaden, men
  • blev eventuellt värvad till de jätteonda magikerna. Det finns många framtider.
  • förlorade helt självklart första armbrytningen mot elitförbandets sergeant, men vann förstås med vänster arm. Svärdsarmen…
  • fick med mig alla pilar hem igen, i gott skick.
  • hade fantastiskt roligt!

Jag väckte lite uppmärksamhet när jag tittade in på Ica i yllekjortel och yllebyxor på väg hem och tänkte att det nog var bra att jag tvättat bort allt fejkblod från ansiktet.
För övrigt säger jag inte att det är lättare att gå på toa i hellång brudklänning med stor fluffig underkjol än med legionärsutrustning med gambeson, ringbrynja, fyra lager knälånga ylleplagg och svärd vid sidan, jag säger bara att det är en relevant liknelse!

Tack alla inblandade, arrangörer och deltagare, för alla fantastiska upplevelser!

Torun Grävare, Atle och korpral Ritva Korpvinge från Legion I håller humöret uppe, till skillnad från sergeant Stengrim Skarpe från Svartsenslegionen. Han är mer… seriös.

Legion I! FÖR FURSTEN!

Go out with a bang!

Vi vann. VI VANN!

Vi vann stort och krossade motståndet. Att vinna tävlingen på 96,8% och 135 poäng ner till tvåan kanske inte säger så mycket för den oinvigde, men på den här nivån är det inte bara stort utan enormt.

Mitt starkaste minne av prisceremonin var när vi sjöng den traditionella extrasången. I början av Zing sitter förstaledet på golvet och när jag satt där med ena handen på mattan insåg jag verkligen var jag var och vad jag höll på med; på scenen med min kära kära kör för att acceptera ett VM-guld. Hur många får göra det?

Men först en vinnarselfie!

 
Under kvällen firades det naturligtvis med middag, tal, skratt, sång och poängredovisning. 

När körens eget firande började ta slut tog jag mig i kragen och följde med 20 personer till en av Las Vegas häftigaste, mest påkostade, nattklubbar, Omnia på Ceasars Palace. 

  
Kvällens gästDJ var från Swedish House Mafia och trycket på klubben och musiken var helt obeskrivlig. Vi stannade inte så länge, men det var en upplevelse att se. Las Vegas är INTE staden för halvdant eller sparande…

Nu är det bara den långa hemresan kvar. Det finns inget jag önskar mer just nu än förmågan att snabbspola det kommande dygnet, för nu längtar jag verkligen hem till min familj. 

Simon, Ella och Tor: JAG ÄLSKAR ER!

Priviligierad

Så i torsdags var det dags för körsemifinalen och vi gav publiken hela vår glädje och hela våra hjärtan. Det var magiskt! En oväntad upplevelse för mig var att stå kvar med förstaledet längst fram på scenen medan resten av kören gick  av. Det var en speciell upplevelse att få se publiken och domarna försöka ta sig samman!

Efteråt kunde vi inte gå många meter i taget bland folk utan att bli stoppade av människor som öste beröm över oss. Det är inte helt enkelt att hålla fötterna på jorden i det läget.

Det som slår mig idag är hur otroligt priviligierad jag och alla mina sångarsystrar är. Jag får sjunga och dansa med en kör i absolut världsklass varje vecka och uppträda på stora amerikanska scener inför tusentals jublande fans med några års mellanrum. Jag önskar att alla fick vara med om något liknande. 

Om 7 1/2 timme står vi på finalscenen. Äntligen är det dags för oss att ge publiken vår största gåva. 

Jag har värdens bästa hobby!

En liten del av Rönninge Show Chorus under semifinalen i Las Vegas 20/10 2016

Nu vi känna roligt komma!

Oh Ah Oh Ah Eh
VI ÄR HELSINGBORGARE!

Inte nog med att Pearls of the Sound vann tävlingen för de mindre körerna, de vann med magiska rekordpoäng! (1399) 

Ingen av oss på plats är förvånade, deras show var så snygg, så bra, så underhållande och sååå välsjungen! 

Pärlorna har satt stämningen för veckan och under repet idag fick jag en flashback till veckan i Honolulu 2013; visst var vi på topp i Sverige också, men det är under tävlingsveckan allt faller på plats och den riktiga magin börjar sippra in. 

Imorgon är det dags. Vi är redo!

Känslostormar

Jag sjunger inte för pengar eller berömmelse, jag sjunger för känslorna. Att få uppleva och dela med sig av glädje, kärlek, sorg, mod, nyfikenhet eller spänning i varje sång är alldeles underbart!

Vår nyaste ballad exempelvis är en kärleksbekännelse, vilket ger stora mängder iver, blyghet, sårbarhet, mod, växande självsäkerhet och förälskelse. Inte illa för en enda sång!

Idag fick jag uppleva lite fler känslor än jag bett om. En saknad och saknande familj och lite stukat självförtroende kan göra det mot en. Tack och lov torkar tårar, smink kan bättras, körsystrar stöttar och fina familjemedlemmar kommer med mat. Lite träning gör underverk för självförtroendet, så kvällens konsert gick jättebra. 

Känslorna just nu är trötthet och en aningens lättnad att äntligen få krypa ner under ett täcke och sova. Ska bara sminka av först!

  
Till mina barn och min man: JAG ÄLSKAR ER!

En barbershoppares dagbok

Många undrar säkert om det inte är väldigt jobbigt att ligga på topp. Hinner vi med något annat än stenhårda repetitioner? Kan en körsångare i världsklass verkligen släppa ut håret ens en liten liten stund?

Tja, så här blev min söndag:

06:28 Vakna pigg och glad av tidsomställningen
06:46 Skypa med barnen
07:56 Frukost
9:32 Shoppa och fotografera på the Strip
10:54 Köp biljett till Ka av Cirque du Soleil
11:13 Skypa med familjen från lobbyn och casinot
11:47 Gå till poolen
15:09 Ät jättegod mat på Bubba Gump Shrimp Co.
18:00 Förstaledsrep
19:00-20:40 Körrepetition
21:03 På rummet, sortera registreringslappar. Skypa med barnen
23:57 Läggdags

Helt ok, faktiskt. (Fast måndag blir lite tightare…)

Till mina barn och min man: JAG ÄLSKAR ER!

  

Resan till Amerika

Så, ungefär 24 timmar efter att vi lämnade Södertälje där jag bor närmar det sig läggdags i Las Vegas. Årets längsta lördag…
  
En riktigt intressant detalj från Atlantflygningen var att vi den här gången höll oss precis framför mörkrets inbrott nästan hela vägen, så från min fönsterplats fick jag uppleva en 9 timmar lång solnedgång. 

  
Jag har också upptäckt en talang jag har; jag kan rulla ihop mig och få plats i en flygstol. Economy class.

  
Andra saker en kan göra på en 747a:

Studera molnformationer

Skratta åt syrrans Snobbenseriestrippar

Låtsas sova när syrran visar Snobbenseriestrippar

Äta chokladapelsiner (gäller oss som bunkrade på Heathrow)

Smuggla ner minivinflaskor i handbagaget

Spana efter isberg (över Grönland)

Träna koreografi

Begrunda kombinationen av berg och floders lopp och den mänskliga indelningen av åkrar i räta linjer

Retas med mamma (bara för att vi älskar henne så mycket!)

Ha kuddkrig med nackkuddarna

Ansluta till det flygande oändliga partyt (om en har gin eller vodka att bidra med) 

Hämta juice (tack Ann) (ginen och vodkan var slut) 

Lista ut hur födoämnena i kvällsmatslådan hör ihop

Berätta roliga historier (eventuellt för att retas med mamma (PUSS!))

Större än mig själv

Give me one moment in time when I’m more than I thought I could be…

Jag vill bara uttrycka min tacksamhet över att det finns människor som ger mig förtroendet och möjligheten att vara större än mig själv.

Jag har sjungit med stjärnor. Jag har sjungit på Broadway. Jag har vunnit VM-guld i barbershopsång. Jag har upplevt standing ovations från tiotusen personer. Jag skulle aldrig ha klarat det själv. 

Nu är det snart dags att spränga mina egna gränser igen. Just idag insåg jag att det är om exakt två veckor jag och en massa andra barbershoppare flyger till Las Vegas. Om tre veckor står vi på tävlingsscenen. Jag har visserligen tävlat på stora internationella scener förr, men det blir första gången jag har äran att dansa på förstaledet. Jag som aldrig har varit någon dansare! 

För två år sedan fanns det folk som trodde på mig och som dessutom berättade det för mig. Ett par månader senare stod jag på golvet och dansade som jag aldrig trott att jag skulle kunna. Om tre veckor får jag vara en Broadwaydansare framför en publik på flera tusen personer. 

Tänk vad man kan uppnå om det bara finns folk som tror på en!

… when all of my dreams are a heartbeat away, and the answers are all up to me…

Dags att byta värld

Lajv är tusan ingen bra hobby för mig. Eller för bra kanske. Mitt problem är återinträdet till den verkliga världen. Jag har svårt att släppa min roll. Jag ägnar ohälsosamt mycket tid åt att tänka på vad jag kunde ha gjort annorlunda och bättre. Jag ägnar ännu mer tid åt att fantisera ihop allt möjligt till nästa lajv, vilket är rätt så meningslöst innan nästa lajv ens är utlyst. Dessutom har jag ju inte allt införlajv-fix och sömnadsarbete som kan distrahera. Jag kanske helt enkelt lajvar för sällan…

Fyra lajv, tre karaktärer. Alla mycket olika…
 
Så vad göra? Tja, dags att börja tänka på annat, för om två veckor börjar uppladdningen för barbershop-VM i Las Vegas! Det är alltså dags att gå från ylle, linne och päls till paljetter, lösögonfransar och övertoner. Nu går musiken i öronen och noterna står på pianot. Allt är på plats i mitt lilla dansrum i källaren. I oktober sitter allt perfekt!

Förra gången det begav sig blev det guld! Honolulu 2013