Insikter på ett träningspass

Kropp och själ är ett. Häromdagen lärde jag mig något om balans.

Jag har gymnastiserat och ridit i många år och borde ha en välutvecklad balans, men det är tyvärr nog bara sant så länge jag står på två ben. Jag vet att balansen vinner på att man tar sikte på en stilla punkt en bit bort, varför jag ofta tillbringar balansövningarna på Friskis och Svettis med att fånstirra på ett dörrhandtag. Det hjälper, tja, sådär.

Under ett pass nyligen insåg jag plötsligt att det inte räcker med att veta var dörrhandtaget är, jag måste också veta var jag är. (Ja, det här kommer att låta flummigt. Ingen tvingar dig att läsa vidare.) Om jag känner mig själv, min omgivning och förhållandet däremellan har jag balans. Om jag tänker mig en lodlinje och en våglinje som korsar varandra ungefär i mitt hjärta kan jag stå på ett ben nästan hur länge som helst. Mysko va? (Jag varnade dig.)

Det här leder till en, för mig, självklar insikt. Samma sak gäller även utanför jympasalen. Det räcker inte att veta var dörrhandtagen finns, jag måste också veta var jag finns i förhållande till dem. Om jag känner både mig själv och min omgivning kan jag hitta balans i livet.

Lite mer balans fick jag i slutet av passet, när det var dags för stretching och vila. En av låtarna var en ”gammal” fin låt av Elton John som kan tyckas vara lite smörig och klyschig, men några rader kunde jag verkligen relatera till. Varför man alls går och tränar, t ex:

There’s a calm surrender to the rush of day
When the heat of the rolling world can be turned away

Jag har haft en ganska tuff början på 2012. Det mesta ljusnar nu, men några rader träffade mig rakt i hjärtat:

There’s a time for everyone if they only learn
That the twisting kaleidoscope moves us all in turn

Ibland snurrar livet oss i riktningar vi inte har valt själva. Det må vara hänt, vi kan inte göra något åt att det händer saker runt omkring oss. Däremot kan vi, med rätt balans, hitta styrka att göra något åt det.

Annonser