…inled oss icke i frestelse…

Några minuters TV-tittande på Världens strängaste föräldrar fick mig att tänka på en grej.

De stränga föräldrarna var ett kristet par i Amerikanska södern (lågoddsare) som ansåg att Jesus kom först, sen mannen, efter det kvinnan och sist barnen. Visst skulle jag kunna gå loss på att kvinnans roll i hemmet var att passa upp, men det var temat frestelser som fick igång mig idag.

Den femtonåriga tjejen som kom till familjen hade en klänning som slutade en bit ovanför knäna och en urringning som visade lite klyfta. Jag tänker inte bråka om min dotter sätter på sig en likadan när hon blir femton. Jag tyckte den såg normal ut, till och med snäll med tanke på att det var en femtonåring som hade den på sig i syfte att provocera sin mamma.

Hon blev givetvis tillsagd att byta, då familjens kvinnor skulle ha täckande, neutrala kläder. Det är nämligen fel att fresta män. Kvinnans fel. Inled oss icke i frestelse. Utsätt oss inte för prövning.

Jag tycker att Herrens Bön har fel på den punkten. Jag vill ändra bönen till: Var hos mig i min prövning! Man måste möta prövningar för att bli en stark och balanserad människa. Hur ska man annars veta vad man klarar av? Pröva mig, men stå gärna bredvid mig när jag prövar min styrka och förmåga, precis som vilken ansvarsfull förälder som helst.

För att bemöta kristendomen på deras egen mark: följ Jesus exempel. Han gick ut i öknen (kanske inte på helt eget initiativ, men ändå) och utsattes för svåra frestelser. Han stod emot dem. Han undvek dem inte, han flydde inte, han stod emot dem. Förmodligen gjorde det honom till en starkare människa.

Min egen fundering: om jag klär mig som ett tält, kommer det inte att finnas någon som undrar vad som finns där under och frestas att ta reda på det? Jag menar: hur jag än ser ut när jag går på stan finns risken att jag frestar någon. Det finns lock till alla grytor. Alltså är det inte mitt fel om min klädsel inleder någon i frestelse. Har du problem med det? Då är det ditt problem!