…inled oss icke i frestelse…

Några minuters TV-tittande på Världens strängaste föräldrar fick mig att tänka på en grej.

De stränga föräldrarna var ett kristet par i Amerikanska södern (lågoddsare) som ansåg att Jesus kom först, sen mannen, efter det kvinnan och sist barnen. Visst skulle jag kunna gå loss på att kvinnans roll i hemmet var att passa upp, men det var temat frestelser som fick igång mig idag.

Den femtonåriga tjejen som kom till familjen hade en klänning som slutade en bit ovanför knäna och en urringning som visade lite klyfta. Jag tänker inte bråka om min dotter sätter på sig en likadan när hon blir femton. Jag tyckte den såg normal ut, till och med snäll med tanke på att det var en femtonåring som hade den på sig i syfte att provocera sin mamma.

Hon blev givetvis tillsagd att byta, då familjens kvinnor skulle ha täckande, neutrala kläder. Det är nämligen fel att fresta män. Kvinnans fel. Inled oss icke i frestelse. Utsätt oss inte för prövning.

Jag tycker att Herrens Bön har fel på den punkten. Jag vill ändra bönen till: Var hos mig i min prövning! Man måste möta prövningar för att bli en stark och balanserad människa. Hur ska man annars veta vad man klarar av? Pröva mig, men stå gärna bredvid mig när jag prövar min styrka och förmåga, precis som vilken ansvarsfull förälder som helst.

För att bemöta kristendomen på deras egen mark: följ Jesus exempel. Han gick ut i öknen (kanske inte på helt eget initiativ, men ändå) och utsattes för svåra frestelser. Han stod emot dem. Han undvek dem inte, han flydde inte, han stod emot dem. Förmodligen gjorde det honom till en starkare människa.

Min egen fundering: om jag klär mig som ett tält, kommer det inte att finnas någon som undrar vad som finns där under och frestas att ta reda på det? Jag menar: hur jag än ser ut när jag går på stan finns risken att jag frestar någon. Det finns lock till alla grytor. Alltså är det inte mitt fel om min klädsel inleder någon i frestelse. Har du problem med det? Då är det ditt problem!

Insikter på ett träningspass

Kropp och själ är ett. Häromdagen lärde jag mig något om balans.

Jag har gymnastiserat och ridit i många år och borde ha en välutvecklad balans, men det är tyvärr nog bara sant så länge jag står på två ben. Jag vet att balansen vinner på att man tar sikte på en stilla punkt en bit bort, varför jag ofta tillbringar balansövningarna på Friskis och Svettis med att fånstirra på ett dörrhandtag. Det hjälper, tja, sådär.

Under ett pass nyligen insåg jag plötsligt att det inte räcker med att veta var dörrhandtaget är, jag måste också veta var jag är. (Ja, det här kommer att låta flummigt. Ingen tvingar dig att läsa vidare.) Om jag känner mig själv, min omgivning och förhållandet däremellan har jag balans. Om jag tänker mig en lodlinje och en våglinje som korsar varandra ungefär i mitt hjärta kan jag stå på ett ben nästan hur länge som helst. Mysko va? (Jag varnade dig.)

Det här leder till en, för mig, självklar insikt. Samma sak gäller även utanför jympasalen. Det räcker inte att veta var dörrhandtagen finns, jag måste också veta var jag finns i förhållande till dem. Om jag känner både mig själv och min omgivning kan jag hitta balans i livet.

Lite mer balans fick jag i slutet av passet, när det var dags för stretching och vila. En av låtarna var en ”gammal” fin låt av Elton John som kan tyckas vara lite smörig och klyschig, men några rader kunde jag verkligen relatera till. Varför man alls går och tränar, t ex:

There’s a calm surrender to the rush of day
When the heat of the rolling world can be turned away

Jag har haft en ganska tuff början på 2012. Det mesta ljusnar nu, men några rader träffade mig rakt i hjärtat:

There’s a time for everyone if they only learn
That the twisting kaleidoscope moves us all in turn

Ibland snurrar livet oss i riktningar vi inte har valt själva. Det må vara hänt, vi kan inte göra något åt att det händer saker runt omkring oss. Däremot kan vi, med rätt balans, hitta styrka att göra något åt det.