Uppskjutet pga klantighet

Idag kom strängarna jag beställt! (Ja, två, i olika längder, för säkerhets skull.)

De var för korta.

Det framgår mycket tydligt att strängar ska beställas efter bågens längd.

Synd att jag inte gjorde det.

Jag har ändå inte tid att hålla på med bågen just nu…

Och jag har inte hittat någon bagagevåg än!

Så det så!

#bah

Nästa avsnitt: Sträng och dragstyrka

Annonser

Ett nytt projekt

Ja jag vet, jag har alltid något nytt projekt på gång, men det är faktiskt sällan jag ger mig på något som är helt olikt allt jag gjort förut. Som att sy ett tält. Eller rättare sagt en lajvpaviljong. En liten. Pytteliten.

imageIdén kom sig av att dottern och jag ska på lajv i sommar! Efter mycket funderande kom jag fram till att det vore bäst att bo och sova utanför själva lajvområdet, men att ha ett litet crashplace inlajv också. Bra om man vill vila lite, dra sig undan regnet, äta lunch i lugn och ro eller kunna hålla ”hemliga” möten. En egen liten basecamp helt enkelt. Ett litet ett kan väl inte vara så svårt eller dyrt att sy, eller?

Så hur börjar man? Google is my friend. Tält, ryttartält, geteld, ulvudden, ekertält, klocktält, markisväv, tältduk, canvas, impregnering, sömmar, stolpar, spik, linor, färger… puh!image Eller varför inte gå till historiska källor? Det verkar som att ekertält var överlägset vanligast förr. Förr är medeltiden, typ. Det verkade vara ett bra val, hyfsat enkelt, praktiskt och stabilt. Bra med ekrar att hänga blöta kläder, varor till försäljning eller ampeln med rökelse. En okänd källa på nätet påstår att ett ekertält där väggarna är fastsydda i takduken inte behöver stormlinor. Jag hoppas att det stämmer och börjar skissa, räkna och beräkna.

IMG_1381Min första modell är fyrkantig och rödvit, eftersom tyget jag hittat till överkomligt pris var ljusrött och vitt. Jag tillverkar en modell 1:100, komplett med krenelering och dekorationer och gillar den.
Nästa steg är att göra en fullskalemodell av stommen och få en känsla för storlek och stabilitet, samt inhämta råd och tips av experter bland mina facebookvänner. Så långt är jag inte fullt övertygad, men tar ändå mod till mig att beställa tyget! Behövs det kan jag alltid stabilisera med fler stolpar senare, är min vaga tanke om konstruktionens rasrisk.

IMG_1364Tyget anländer (och väger 7,5 kilo, helt ok att bära på kortare sträckor) och under den sedvanliga väntetiden då det får ligga till sig lite (man kan ju inte bara börja klippa i det direkt, det är ju rent barbariskt!) får jag en ny bländande bra idé: Varför inte bryta väggarna lite och göra tältet åttkantigt? Det bör ju bli mycket stabilare med åtta ekrar, åtta naturliga fästpunkter i marken och en rundare form!

Sagt och gjort, nya skisser, ny modell och ny uppritning av hur tyget ska klippas. Fröjd och lycka, det beställda tyget räcker och det är bara att sätta igång! Efter att ha gjort ett mindre prov på hur man bäst syr ihop trianglar, förstås.

imageDet är förvisso inte bara att sätta igång, att sätta saxen i en massa nytt tyg till ett nytt projekt där en hel del kan gå fel är lite läskigt. Först måste man hämta den fåniga yllemössan och ta en saxångestselfie. Sen så…

Så vad har jag gjort idag då? Klippt det vita tyget till väggarna i tvåmetersbitar och sytt ihop med något slags fällsöm (tror jag), IMG_1378klippt ut åtta ljusröda trianglar, sicksackat dem och sytt ihop sex av dem. Just nu verkar det som att taket håller på att få en mindre omkrets än väggarna (jag som har tagit i så rejält med sömsmånen!) men jag tänker mig att det ska gå att ordna upp senare. Det är hur som helst för sent att klippa trianglarna större…

Min plan är nu att sy klart tältduken för att sedan sätta igång med stommen. Jag föreställer mig att det är lättare att anpassa träbitar än att sy om ett tält. Jag hoppas att jag har rätt!

Fortsättning följer!

 

IMG_1373
Invirad i 6 meter bomullscanvas 🙂

Framtiden är här nu

Jag har alltid undrat vad jag ska bli när jag blir stor.

Jag har alltid varit avundsjuk på de som vet. Vet man vad man vill är det bara att göra upp en lista och börja pricka av. Jag har aldrig vetat, pluggat och jobbat lite på måfå bara.

För några år sedan fick jag anledning att ta mig en rejäl funderare. Mitt liv hade dessutom ändrats en aning; jag hade blivit mamma till två underbara kottar som inspirerade mig till mitt nya yrkesval.

Det känns som om det var igår jag började, samtidigt känns det som en evighet och ett annat liv sedan. Nu är jag klar, nu har jag en lärarexamen för förskola och förskoleklass!

examensbevis

 

Även om jag saknar min vfu(praktik)-förskola väldigt mycket har jag klarat av drygt tre månader på mitt första arbete som förskollärare och det känns bättre och bättre.

Nu består ju livet av mer än jobb. Mycket mer.

Jag återvände till Rönninge Show Chorus i höstas. Det har varit mycket att lära, men nu börjar jag känna mig som en så gott som fullvärdig medlem igen. Som jag älskar denna kör, denna gemenskap och gemensamma strävan efter högre och högre mål! I helgen åker vi till Karlstad och deltar för bedömning i de nordiska mästerskapen i kvinnlig barbershopsång. En kanonuppvärmning inför världsmästerskapen på Hawaii i höst.

För att bota rastlösheten som uppstår av att inte plugga längre har jag äntligen börjat bygga en trädkoja tillsammans med barnen. Ett projekt som jag har drömt om i flera år. Nu är det på gång. Framtiden är här nu!

Nya utmaningar

Hej hopp!

Jag lever fortfarande!

Ja, jag vet, ni som läser det här visste nog om det, men ibland har jag inte varit riktigt säker själv under hösten.

Hösten har varit… välfylld. Jag har ägnat mig åt sista terminen på lärarprogrammet och är så när färdig förskollärare. (Jag sökte ett jobb. Jag börjar jobba i januari, dagen efter terminen har tagit slut. Jag hade rätt i juni.) Jag ägnade mig åt musikalcabareterevyn Inte bara snor. Jag avslutade min fem år långa paus från Rönninge Show Chorus. Detta ledde inte bara till en himla massa nya noter att lära sig, det ledde också till medverkan i Stjärnjul.

Det där med att blogga hanns inte riktigt med.

Jag slängde en snabb titt på förra årets nyårspost. Jag känner inte att jag riktigt uppfyllde något av det jag tänkt under året, så jag upprepar samma sak i år. Med ett tillägg. Jag ska åka till Hawaii i höst med kören och familjen följer med! Så jag tänker lära mig att snorkla!

Så här kommer de, mina strävansmål version 2013:

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill kunna tänka efter en extra stund innan jag blir arg på mina barn.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill gå och träna minst en gång i veckan, för jag vet att jag blir lugnare, piggare och mer harmonisk av det, vilket hjälper mig med föregående önskan, och nästa.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill kunna göra det jag gör ordentligt, oavsett om jag jobbar på förskolan, leker med barnen, sjunger, roar mig med vänner eller umgås med min man.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill träffa mina underbara vänner mycket oftare. Ni som känner er träffade: Jag blir jätteglad att höra ifrån er också!

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill uppdatera den här bloggen ofta, minst varannan dag vecka.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill bara blogga om intressanta, engagerande ämnen eller roliga händelser som någon faktiskt kan uppskatta att läsa.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill komma på hur jag ska få ihop de två föregående punkterna.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill att jag och alla människor jag kan påverka ska ha det så bra det bara går, med mycket glädje, sång, skratt, värme, närhet och kärlek!

Kram på er!

/Sara

Ja just det ja! Inför 2013 lovar jag att jag ska lära mig att snorkla.

Att kapa repet

För tre år sen stod jag uppe på en hög bro. Det var trevligt där uppe, men långt långt nedanför kunde jag se de blänkande vattnet.

Vattnet såg jätteskönt ut, men man vet ju aldrig, det var så långt ner så jag kunde inte se ordentligt. Bron var dessutom ganska trevlig, det ska jag inte förneka. Trevligt sällskap fanns där också.

Skulle jag våga hoppa? Tänk om jag insåg på vägen att jag inte alls tyckte om att bada? Tänk om jag insåg att jag inte kunde simma? Men jag ville ju så gärna försöka.

Jag spände på mig ett bungy-rep och hoppade.

Nu har jag kommit så nära vattenytan att jag nästan kan röra vid den. Jag kan skymta lite av vad som finns under ytan och det ser riktigt bra ut. Jag är inte säker på att nedslaget kommer att gå smärtfritt, men det är dags att ta reda på det.

Jag har skurit av repet. Fritt fall mot det nya, utan skyddsnät.

Önska mig lycka till…

Instinkter vs erfarenhet

Ser ett program på Nat Geo Wild om de nordamerikanska örnarna. De har en kamera riktad in i ett örnbo så man får se helt fantastiska bilder på deras familjeliv.

Just den här familjen består av en gammal erfaren pappa och en oerfaren förstagångsmamma. Den första ungen har kläckts och den piper högt och tigger om mat. Mamman förstår inte. Det finns mat i boet, men ungen får inget och blir så utmattad av hunger att den slutar be om det. Efter en stund börjar mamman äta själv. Tack och lov kommer den erfarna hanen och ger ungen mat. Ett par dagar senare har honan lärt sig en hel del och hjälper till hon också.

Är det bara jag som ser parallellen till mig själv? Instinkter i all ära, men även djur kan behöva lära sig hur man tar hand om sina små. Erfarenhet slår biologi. Jag tycker att det är hoppfullt. Man kan lära sig det man inte har fötts med. Kan en örn så kan väl du eller jag?