Nya utmaningar

Hej hopp!

Jag lever fortfarande!

Ja, jag vet, ni som läser det här visste nog om det, men ibland har jag inte varit riktigt säker själv under hösten.

Hösten har varit… välfylld. Jag har ägnat mig åt sista terminen på lärarprogrammet och är så när färdig förskollärare. (Jag sökte ett jobb. Jag börjar jobba i januari, dagen efter terminen har tagit slut. Jag hade rätt i juni.) Jag ägnade mig åt musikalcabareterevyn Inte bara snor. Jag avslutade min fem år långa paus från Rönninge Show Chorus. Detta ledde inte bara till en himla massa nya noter att lära sig, det ledde också till medverkan i Stjärnjul.

Det där med att blogga hanns inte riktigt med.

Jag slängde en snabb titt på förra årets nyårspost. Jag känner inte att jag riktigt uppfyllde något av det jag tänkt under året, så jag upprepar samma sak i år. Med ett tillägg. Jag ska åka till Hawaii i höst med kören och familjen följer med! Så jag tänker lära mig att snorkla!

Så här kommer de, mina strävansmål version 2013:

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill kunna tänka efter en extra stund innan jag blir arg på mina barn.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill gå och träna minst en gång i veckan, för jag vet att jag blir lugnare, piggare och mer harmonisk av det, vilket hjälper mig med föregående önskan, och nästa.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill kunna göra det jag gör ordentligt, oavsett om jag jobbar på förskolan, leker med barnen, sjunger, roar mig med vänner eller umgås med min man.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill träffa mina underbara vänner mycket oftare. Ni som känner er träffade: Jag blir jätteglad att höra ifrån er också!

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill uppdatera den här bloggen ofta, minst varannan dag vecka.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill bara blogga om intressanta, engagerande ämnen eller roliga händelser som någon faktiskt kan uppskatta att läsa.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill komma på hur jag ska få ihop de två föregående punkterna.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill att jag och alla människor jag kan påverka ska ha det så bra det bara går, med mycket glädje, sång, skratt, värme, närhet och kärlek!

Kram på er!

/Sara

Ja just det ja! Inför 2013 lovar jag att jag ska lära mig att snorkla.

Och nu: något annat. Ett av livets mysterier.

Före:

Efter:

Och nu till mysteriet:

Jag trivs så mycket bättre när det är välstädat runt omkring mig. Jag tycker till och med att det är rätt roligt att städa och plocka iordning grejer, när jag väl kommer igång. Så varför, varför, är det så svårt att komma igång.

Nu har jag bestämt oss för att vi, inspirerade av vännerna F, M och P, ska göra det varje kväll före läggdags. Enklare om det inte hinner bli ett helt katastrofområde innan man börjar, väl?

Årets ylle

Jag förstår att många (tvåtre stycken åtminstone) har undrat (kommit att tänka på minst en gång) varför jag inte har bloggat (skrivit för långt för facebook och twitter) på länge.

Här kommer svaret:

Förra året var första gången jag sydde medeltidskläder. Allt var i linne och bortsett från nybörjarmissen att sätta i kilar i avvikande färg var det ändå ok.

I år satsade jag på överkläder i ylle. Det var tydligen mycket sånt på 1300-talet. Maken fick en varm, mustig gul kjortel med röda kantningar på ärmarna (och i nederkanten så fort jag hinner) och själv kör jag på rött och blått. (För att vara helt ärlig tycker jag bättre om fallet och följsamheten i linnet, men ylle har en särskild känsla och …lyster… typ… som är speciell.)

Jag har i alla fall en vän som förstår vad jag har gjort. Inspirationen till hättan (eller säger man huvan?) kommer härifrån! (Hoppas vi ses på Gotland!) Det är mitt första försök, men en kul och enkel modell, så det kan nog bli fler huvor. (Hättor?)

Den är åtminstone handfållad. Då är det inte lätt att hinna blogga också!

Att kapa repet

För tre år sen stod jag uppe på en hög bro. Det var trevligt där uppe, men långt långt nedanför kunde jag se de blänkande vattnet.

Vattnet såg jätteskönt ut, men man vet ju aldrig, det var så långt ner så jag kunde inte se ordentligt. Bron var dessutom ganska trevlig, det ska jag inte förneka. Trevligt sällskap fanns där också.

Skulle jag våga hoppa? Tänk om jag insåg på vägen att jag inte alls tyckte om att bada? Tänk om jag insåg att jag inte kunde simma? Men jag ville ju så gärna försöka.

Jag spände på mig ett bungy-rep och hoppade.

Nu har jag kommit så nära vattenytan att jag nästan kan röra vid den. Jag kan skymta lite av vad som finns under ytan och det ser riktigt bra ut. Jag är inte säker på att nedslaget kommer att gå smärtfritt, men det är dags att ta reda på det.

Jag har skurit av repet. Fritt fall mot det nya, utan skyddsnät.

Önska mig lycka till…

Ett decennium

Starkt inspirerad av Aningen Udd känns det som ett bra läge att sammanfatta lite  grann.

Den första juni 2002 blev maken och jag formellt ägare till vårt hus Stensbo (som magistraten i Södertälje 1943 godkände som fastighetsbeteckning till en total kostnad av fyra kronor). Det är ganska mycket som har hänt sedan dess. Vi hade redan varit gifta i två år och våran vovve var också två. Katten var sex år och fick börja gå omkring på grus, gräs och snö. Det såg roligt ut första gången han gick över grusgången…

Hur som helst, maken och jag tycker att husrenovering är kul, och månaderna innan vi flyttade in på riktigt blev väggar målade, golv slipade och lök planterad. Vi hade badrum i källaren och ett ganska litet kök. Då semestern kom var det härligt med den stora, väl omhändertagna, trädgården. Det regnade en del i början av sommaren det året, och dag två på vår semester hade vi en halv decimeter vatten i källaren. Jag tillbringade dagen i sällskap med en hyrd vattendammsugare, utan synliga resultat. På kvällen var vi borta hemifrån i tre timmar och när vi kom hem hade vattnet sjunkit undan, helt av sig självt.

I augusti kom vi hem sent på kvällarna eftersom vi var med i sommarteatern Robin Hood. Nästan varje kväll blev vi välkomnade hem av en fet padda.

Under åren betade vi av projekt efter projekt. Grunden dränerades, ny fasad med extra isolering kom till tillsammans med nya fönster, en förstukvist byggdes liksom en liten frukostbalkong. Köket renoverades med ett passande felbeställt kök från makens arbetsplats. En friggebod lyftes in på tomten. Bubbelbad och bastu kom till i källaren.

Det var i bastun vi på allvar började prata om barn.

När storebror var ett år och fem månader ägnade vi tre veckors semester åt fyra olika resmål samtidigt som vi bytte plats på köket och stora sovrummet. Det var dock inte det enda vi gjorde. Strax därefter annonserade lillasyster sin blivande ankomst. När lillasyster var ett år insåg vi att hon inte kunde bo bakom pianot så länge till och vi byggde ut med några rum.

Äntligen fick vi plats för ett badrum uppe i värmen!

Nu kan man ju tycka att vi borde vara klara. Jo, det kan man ju tycka.

Nu är vi på den lilla pergolan. Den ska bli ett inglasat uterum. Med tapeter. Man jobbar ju inte i en färghandel för inte…

Det finns de som renoverar sönder sitt förhållande. Ett äktenskap håller inte för hur mycket byggdamm som helst, verkar det som. Jag tror att det är tvärtom för oss. Jag vill inte påstå att det är trälim som håller ihop oss, men kanske är det en liten del av det?