Vi kom, vi såg, någon annan segrade

Lördag: Grand finale of the international barbershop convention!
Vi började morgonen tidigt med att hålla vår educational class om hur vi lyckats så bra vilket var roligt och uppskattat.

Efter det var det dags att klippa banden. Bara de regerande mästarna får ha de blåa banden på medaljen så vi hade en liten ceremoni där vi klippte av snörena och fick guldkedjor istället.

20141109-091153.jpg

Jag har däremot inte hört någon regel som säger att man inte får ha blått hårband…!

20141109-091246.jpg

Så gick körfinalen äntligen av stapeln. Det var väldigt spännande, för det var fler superbra körer med och vi som inte tävlade i år fick nöjet att sitta nästan längst fram i publiken och njuta av underhållningen.
När finalen var över och medaljerna utdelade av utvalda körmedlemmar hade vi vårt sista uppdrag som avgående mästare: att ge vinnarkörens medlemmar varsin present och att sjunga för dem. De fick varsitt hängsmycke i form av en dalahäst och vi sjöng celebration för dem. Jag hade trott att det skulle vara lite vemodigt att lämna över guldet men det var fantastiskt kul att få dela deras glädje och medverka till deras upplevelse. Det var inte alls svårt att komma ihåg hur det kändes för oss förra året.

Ett stort grattis till Melodeers som sjöng sig till nästan lika många poäng som vi hade förra året!

Annonser

Meanwhile, in Baltimore

Jag har läst på Facebook att det snöat hemma. Det betyder vinteroveraller och förmodligen galonisar på alla barn och med lite tur aningens ljusare kvällar.

Här i Baltimore har det inte snöat, även om det var lite bett i vinden just ikväll.
Slut på väderleksrapporten. Jag ser inte så mycket av vädret, för den avgående mästarkören har mycket att göra.
Mycket.
Massor.

Måndag
Bussresa från NY till Baltimore. Show på kvällen.

Tisdag
Repetition, fix med biljetter och körtävling att se.

Onsdag
Repetition och kvartettävling att se.

Torsdag
Körtävling att se, uppsjungning och rep tre timmar, smink, ombyte, på scen, samla in donationer från publiken, middag, efterfest. Margaritas.

Fredag
Repetition, kvartettfinal och coronet club show.

Lördag
Färdigsminkad, ombytt och mätt kl 07:00 för uppvärmning. Master class på scenen i en och en halv timme. Körfinal att se. Ny mästarkör att ta emot med sång och present.

Söndag
Lunch på Cheesecake Factory. Hemfärd.

Måndag
Hemfärd.

Tisdag
På jobbet 07:00.

Sova? Det är det man har flygplan till!

Back to the States

För ett år sedan tävlade jag med min kör Rönninge Show Chorus i de internationella mästerskapen, VM om du vill, i barbershopsång i Honolulu, Hawaii. (Det går att läsa om här)

Vi vann.
Vi vann stort.
Vi blev barbershopvärldens rockstjärnor.

Nu är vi tillbaka, för de avgående världsmästarna får alltid sjunga en sista gång som regerande mästare mellan körernas semifinal och final. Dessutom förväntas de hålla en master class om hur de lyckades ta sig till toppen. Det är vad vi ska göra den här veckan.

De avgående mästarna förväntas visserligen inte sjunga på en konsert sent på kvällen dagen innan konventet, hålla en klass tillsammans med en annan kör två dagar innan konventet eller sätta upp en egen show på Carnegie Hall tre dagar före konventet. Det har vi bara gjort ändå.

20141104-015047.jpg
I Carnegie Hall, sista repet före första ombytet

Några har frågat hur vi orkar med allt.
Jag har svarat att vi är duktiga på att slappna av när vi får chansen.
Oftast stämmer det. Just nu är klockan 01:55 och jag skriver hellre än sover, men ibland är artistlivet hårt. Idag har jag missat två chanser till skypeande med min familj med små marginaler. Igår missade jag också en chans. Det sliter lite, även om jag vet att de har det bra. Puss på er!

Imorgon fortsätter det inte så glamourösa artistlivet med arbetet att stoppa ca 130×2 papperslappar i plastfickor för att sedan sortera dem i någon genomtänkt ordning för enkel distribution till alla körmedlemmar. Dags att sova nu alltså.

Semifinal – det är inte över förrän det är över

Så, igår var det semifinal i körtävlingen. Vi startade som nummer tolv, ett alldeles utmärkt startnummer då vi dels fick lite lugn och ro på morgonen, dels kunde slappa i poolen på eftermiddagen.

Tävlingsframträdanden är alltid intressanta. Man står nästan alltid på en ny scen där man inte alls vet hur ljudet kommer att vara. Man får verkligen bara en chans. Som vår kära coach Jan Alexandersson uttryckte sig: det är inte tennis. Man får ingen andraserve. Jag står på översta raden och älskar det, men det är där förändringar i akustiken slår hårdast. Därför var jag rätt osäker på hur det gick för oss. Var det bra eller fantastiskt?

Flera timmar senare var det dags att gå och heja på Stockholm City Voices som startade sist och få höra startordningen i finalen. Finalen blev fantastiskt lottad, tycker vi. Stockholm gick till final och startar som nummer två och vi får det fantastiska nöjet att starta sist, då alla är på plats och hela arenan kokar av förväntan! Förväntan blev inte mindre då våra dirigenter bekräftade att det hade gått riktigt riktigt bra. Vi har all anledning att vara nöjda med semin och ladda för fullt till finalen!

Det där med förväntan är spännande. Det är inte för mycket sagt att många förväntar sig stordåd och ädla medaljer av oss. Efter vad jag har hört var Facebook i uppror efter vår insats i semin. Vi förväntar oss ganska mycket själva. Skillnaden är nog att det vi förväntar oss är övertoner, artisteri, underhållning och jättehöga poäng. Färgen på medaljen beror ju inte bara på vad vi gör, utan också på vad andra gör. Det kan vi inte påverka. Det är verkligen svårt att inte tänka på medaljer och placeringar i det här läget, men när vi står på scenen i finalen är det annat som gäller – att ge världens bästa publik det de förtjänar. Är det någon annan kör som gör det ännu bättre är det bara att gratulera. Vi kommer att sälja oss dyrt!

Varför vi är här

Mamma, måste ni repetera varje dag?

– Tja, det kostar att ligga på topp…

Idag hade vi åter igen en fantastiskt rolig repetition, med skratt, tårar (av sinnesrörelse) och många övertoner. Det vill bli bra!

En sak är säker: hur det än går i tävlingen har vi haft en fantastisk resa till scenen! (Som vi kommer att äga, och äga stort, btw.)

Mitt hjärta på ett fat

Tänk dig följande:

Du står på en scen, hela kroppen vibrerar av förväntan. Snart är det dags att ta första tonen i When I Fall in Love och när du väl gör det gör du det med all din kärlek, hela ditt hjärta och din bergfasta övertygelse om att när det gäller kärlek så blir det aldrig någon andra gång för dig. Du sjunger med en sådan inlevelse att publiken bara andas när du gör det. Du sjunger så att änglarna dansar. Vad skulle du kalla det?

Jag kallar det tisdag.