Den omöjliga klänningen

Fyra utmaningar i en, det går väl inte? Fyra saker jag aldrig gjort förut:

  1. Sy en klänning efter en illustration i ett 1300-talsmanuskript.
  2. Sy den helt och hållet för hand. 
  3. Sy den på bara en vecka. 
  4. Använd bara material som redan finns hemma. 

Ur Romance of Alexander, 1338-1344. Den berättar om Alexander den Stores liv. Min utvalda dam står längst till höger.
Att utgå från ett manuskript är ett intressant sätt att tolka historien. Konstnären kanske inte eftersträvade exakthet i sin avbildning av verkligheten, liksom motivet kanske inte är representativt för livet i 1300-talets början. Jag är medveten om detta när jag väljer att återskapa denna konstnärs återskapning. Därför är jag mer intresserad av utseendet än av korrektheten. Jag fuskar, mest med ärmarna, eftersom jag på sätt och vis illustrerar en illustration.
Jag har redan skrivit om projektets början och hur jag fick ihop konstruktionen på en dag. Efter det har jag fållat alla fållar, fällt några sömmar och fixat ärmarna. Nederdelen av ärmarna är smala och utsätts för stora påfrestningar av armbågen när jag böjer armen. De kan demonstrera att en handsöm i lintråd är starkare än ylletyget. Det fick bli en linneförstärkning på armbågens insida. 


Nästa steg var att sätta dit tippets – de vita tygremsor som hänger från armbågarna. Jag har ägnat mycket tid åt att titta på bilder från samma och andra samtida manuskript för att lista ut om det är troligast att baksidan på dessa tippets är vita eller i det röda klänningstyget. Jag är inte helt säker, men valde helvitt, då jag tolkat flest bilder på denna typ som helvita. Jag har två vita tyger, linne och ett stickat ylletyg. Inget av dem känns helt rätt, så jag valde helt enkelt yllet, det tror jag faller snyggast. Om jag någon gång kommer över bättre tyg kan jag enkelt byta ut dem senare. 

Så bredd och längd på tippetsen då? Jag mätte damen på bilden, räknade om henne till min längd och gjorde samma uträkning för tippetsen. De blev 60 cm långa och 4 cm breda. 4 cm kändes väldigt smalt, men jag insåg att hela bilden är smal. Damen har en midja på motsvarade 40 cm. Då min är närmare det dubbla dubblade jag även tippetsens bredd. De kanske blev lite väl breda, men det går ju att åtgärda lätt. Även formen på dess ändar lämnar utrymme för tolkning. Efter mer bildresearch valde jag rundade spetsar. 

Det jag har kvar att göra är att fälla kvarvarande sömmar (de flesta), lära mig fläta håret och ordna ett haklin. Det får bli morgondagens projekt. Nu är jag nöjd för idag!


Omöjligt är bara en åsikt…

Annonser

Årets ylle

Jag förstår att många (tvåtre stycken åtminstone) har undrat (kommit att tänka på minst en gång) varför jag inte har bloggat (skrivit för långt för facebook och twitter) på länge.

Här kommer svaret:

Förra året var första gången jag sydde medeltidskläder. Allt var i linne och bortsett från nybörjarmissen att sätta i kilar i avvikande färg var det ändå ok.

I år satsade jag på överkläder i ylle. Det var tydligen mycket sånt på 1300-talet. Maken fick en varm, mustig gul kjortel med röda kantningar på ärmarna (och i nederkanten så fort jag hinner) och själv kör jag på rött och blått. (För att vara helt ärlig tycker jag bättre om fallet och följsamheten i linnet, men ylle har en särskild känsla och …lyster… typ… som är speciell.)

Jag har i alla fall en vän som förstår vad jag har gjort. Inspirationen till hättan (eller säger man huvan?) kommer härifrån! (Hoppas vi ses på Gotland!) Det är mitt första försök, men en kul och enkel modell, så det kan nog bli fler huvor. (Hättor?)

Den är åtminstone handfållad. Då är det inte lätt att hinna blogga också!