Insikter på ett träningspass

Kropp och själ är ett. Häromdagen lärde jag mig något om balans.

Jag har gymnastiserat och ridit i många år och borde ha en välutvecklad balans, men det är tyvärr nog bara sant så länge jag står på två ben. Jag vet att balansen vinner på att man tar sikte på en stilla punkt en bit bort, varför jag ofta tillbringar balansövningarna på Friskis och Svettis med att fånstirra på ett dörrhandtag. Det hjälper, tja, sådär.

Under ett pass nyligen insåg jag plötsligt att det inte räcker med att veta var dörrhandtaget är, jag måste också veta var jag är. (Ja, det här kommer att låta flummigt. Ingen tvingar dig att läsa vidare.) Om jag känner mig själv, min omgivning och förhållandet däremellan har jag balans. Om jag tänker mig en lodlinje och en våglinje som korsar varandra ungefär i mitt hjärta kan jag stå på ett ben nästan hur länge som helst. Mysko va? (Jag varnade dig.)

Det här leder till en, för mig, självklar insikt. Samma sak gäller även utanför jympasalen. Det räcker inte att veta var dörrhandtagen finns, jag måste också veta var jag finns i förhållande till dem. Om jag känner både mig själv och min omgivning kan jag hitta balans i livet.

Lite mer balans fick jag i slutet av passet, när det var dags för stretching och vila. En av låtarna var en “gammal” fin låt av Elton John som kan tyckas vara lite smörig och klyschig, men några rader kunde jag verkligen relatera till. Varför man alls går och tränar, t ex:

There’s a calm surrender to the rush of day
When the heat of the rolling world can be turned away

Jag har haft en ganska tuff början på 2012. Det mesta ljusnar nu, men några rader träffade mig rakt i hjärtat:

There’s a time for everyone if they only learn
That the twisting kaleidoscope moves us all in turn

Ibland snurrar livet oss i riktningar vi inte har valt själva. Det må vara hänt, vi kan inte göra något åt att det händer saker runt omkring oss. Däremot kan vi, med rätt balans, hitta styrka att göra något åt det.

Dagens i-landsproblem

Vilken ska jag börja med?

Instinkter vs erfarenhet

Ser ett program på Nat Geo Wild om de nordamerikanska örnarna. De har en kamera riktad in i ett örnbo så man får se helt fantastiska bilder på deras familjeliv.

Just den här familjen består av en gammal erfaren pappa och en oerfaren förstagångsmamma. Den första ungen har kläckts och den piper högt och tigger om mat. Mamman förstår inte. Det finns mat i boet, men ungen får inget och blir så utmattad av hunger att den slutar be om det. Efter en stund börjar mamman äta själv. Tack och lov kommer den erfarna hanen och ger ungen mat. Ett par dagar senare har honan lärt sig en hel del och hjälper till hon också.

Är det bara jag som ser parallellen till mig själv? Instinkter i all ära, men även djur kan behöva lära sig hur man tar hand om sina små. Erfarenhet slår biologi. Jag tycker att det är hoppfullt. Man kan lära sig det man inte har fötts med. Kan en örn så kan väl du eller jag?

Rapport från kreativitetslägret

Efter två dagars ohämmat skapande har jag, i intensivt samarbete med mina kurskamrater (mer eller mindre galna), åstadkommit en hel del. Ljudsagor, scanneranimationer, dockteater och diverse egenhändigt tillverkade figurer till exempel.

 

Naturfotografi – inte bara enkelt!

I min förskollärarutbildning har jag nu kommit till kursen “Bild- och ljudskapande med barn – att uppleva naturen“. Det är en väldigt rolig kurs som nu i början har gett oss ett par fotouppgifter.

Den första handlade om att beskriva oss själva med tre bilder. Jag valde dessa. Tolka själva:

Uppgiften jag håller på med nu är en bildserie på 20-25 bilder som ska beskriva min närmiljö på något intressant sätt.

Jag har flera idéer på teman. En handlar om livet på vintern, då det äntligen har blivit vinter, varför jag har tillbringat en längre stund sittandes i snön utanför huset, väntandes på hungriga fåglar.

Fåglarna var inte sådär jättehungriga. De prioriterade i alla fall inte en jordnöt framför livet. Att katten Stina höll mig sällskap och utstötte små upphetsade mjau för varje pippi som närmade sig hjälpte nog inte till.

Jag fick inga närbilder. Jag fick inga såna där häftiga bilder på blåmesar i luften där man ser varje fjäder i vingen. Jag fick några talgoxar på långt håll och en väldig massa dåliga närbilder på snöflingor i kattpäls. Jag fick en ganska trevlig, men suddig, bild på en nötväcka:

Efter en stund insåg jag att det var dags att gå in om jag någonsin ville känna min rumpa igen. Enligt kameran hade det då gått 24 minuter.

Jag har en lång väg kvar…

När sorgen har gått hela cirkeln

Ibland blir man så ledsen att det känns som att det aldrig kommer att gå över. Man ältar samma fraser om och om igen som om man måste gnugga in smärtan riktigt ordentligt, som om det inte räcker att gråta, som om man måste övertyga sig själv om hur hemskt det är.

Det är ingen idé att bita ihop. Visst kan man kanske göra det ett tag. Man kanske är tvungen av situationen, men om det alls går, går det bara en stund.

Men tänk så finurlig kroppen är! Det går över! Man orkar inte vara förtvivlad hur länge som helst. Min erfarenhet är att kroppen inte pallar mer än två timmars hysterisk gråt eller en dags molande magvärk, sen tar det stopp.

Jag vill påstå att det som återstår på andra sidan sorgen är perspektiv. Man inser att vardagens små bekymmer är bagateller.
Om man är ledsen för att någon kär har gått bort tvingas man inse att livet trots allt går vidare även fast saknaden alltid finns kvar.
Om man är ledsen över ett pågående problem som inte verkar vilja ta slut tvingas man inse att det trots allt “bara” är ett problem. Man gör vad man kan för att lösa det, mer kan man inte göra.
I båda fallen får man känna att det är okej att vara ledsen. Det känns bättre sen, när sorgen har gått runt hela cirkeln.

Jag skulle göra vad som helst för…

Dagens Twitter-trend

gör mig lite fundersam…

Själv skulle jag göra vad som helst för…

• min familj och mina vänner (näHÄ?!)
• Barbara Streisands sångröst
• några extra timmars kreativitet om dagen

Vad skulle du göra vad som helst för?

Var det en pik eller?

Jag sitter, i andlig gemenskap med flera kursare, och försöker bli klar med en hemtenta i kursen “Vägar till skriftspråket”. Det är en kurs som handlar om läs- och skrivinlärning och tentan är kursens sluttenta och kommer att sluta på knappt tio sidor. Panik.

Därför finner jag det sjukt provocerande att få detta mail:

 

 

(Jag planerar att vara klar med mitt examensarbete om exakt ett år. Hold your horses lite grann nu va?)

 

 

Vill du vara snäll? Säg till!

Jag har en nyhet: vi människor är inte perfekta!

Ibland händer saker som leder till saker. Helt normala människor kan av omständigheter bli trötta under en längre period, tappa tålamodet, missa en jacktvätt efter en utekväll eller trampa i en hundskit. Sånt händer.

Ser ni en sådan människa i er närhet, säg till på en gång. Det handlar ju ofta om ett “olycksfall i arbetet” och är ju faktiskt inte alls pinsamt, egentligen. Sånt som händer bara. Säg till innan det blir en vana. Då kan man säga, i ett lättsamt tonfall, saker som “du kanske ska gå hem och vila upp dig lite nu” eller “var var du med jackan igår” eller “vad har du klivit i”.

Tänk vad mycket svårare det är att säga åt en vän att hon eller han har verkat trött och grinig det senaste halvåret, eller att dojjan har luktat skit i två veckor.

Elakast är att inte säga något alls.

Så upptäcker ni något hos mig som verkar konstigt, säg till!  Och tack till er alla som gör era vänner och bekanta den tjänsten. Det kanske känns jobbigt, men det är värre att låta bli!

Ett hot mot mänskligheten?

Pope Benedict XVI: Gay Marriage A Threat To ‘Future Of Humanity’

Jag har bara två frågor:

1. Vad är de rädda för?
2. Vad är religion bra för?