Att röra sig i olika världar

Jag tycker om att röra mig i olika världar.

Ett yttrande som kom till som av en slump, men som jag har funderat mycket på senaste veckorna. Varför tycker jag om det? Handlar det om verklighetsflykt eller bara en önskan att vidga vyerna? Ett behov av omväxling eller bara nyfikenhet? Hur gör man för att växla mellan dessa världar och framför allt: vilka är de?

Här är några av mina världar!

Familjevärlden

SAMSUNGMin verkliga verklighet, den som jag lever, andas och verkar i varje dag och den som skattemyndigheten känner till. Den världen bebos av mina allra käraste och den är mest komplex; familjevärlden innehåller både skrubbsår, smutsig disk och ett oändligt antal kramar.

Förskolevärlden

SAMSUNGJag arbetar som förskollärare, ett yrke som jag verkligen uppskattar. Kanske för att barn och jag har en sak gemensamt: vi har lätt för att intressera oss för många olika saker. (Det handlar bara om presentation!) Barn rör sig också i olika världar, ena stunden leker de lejon, nästa undersöker de iskuber, nästa lyssnar de på en spännande saga och därefter funderar de på varför bladen faller från träden.

Undervattensvärlden

IMG_8727En ny spännande värld som jag inte hälsat på i så ofta än, men som jag längtar tillbaka till! Jag har snorklat över korallrev på Hawaii och jag har snorklat bland musslor i Småländska insjöar. Olika miljöer, var och en spännande på sitt sätt. Nästa steg blir att skaffa en våtdräkt så att jag kan snorkla längs de svenska, aningens kyliga, kusterna.

Körvärlden

20131108_092854Ja, det kan verka konstigt att jag kallar en kör för en egen värld, men ”barbershopbubblan” är ett vedertaget begrepp i den världen. Det är en bubbla man först och främst kliver in i när det är dags för konvent och tävlingar, men att komma in på ett av våra rep i Rönninge skolas gymnastiksal är också som att gå in i en egen värld några timmar. En värld där artisteri, hängivenhet och totalt engagemang råder några timmar i veckan. En värld där lösögonfransar och guldpaljetter är lika normalt som att bli hänförd över toner som ingen faktiskt sjunger!

Teatervärlden

26892_1386462258384_7737053_nEn teaterscen ger större möjligheter till variation än körens gradänger och det är en plats där man verkligen får ge sig hän åt någon annan, vara någon som inte är jag och gestalta känslor som inte är mina egna. Det har hänfört mig länge nu och även om projekten jag är med i inte återkommer lika ofta längre dyker de upp ibland, alltid lika välkomna!

Lajvvärlden

10257993_10152094862838634_9060149984988385228_nMin nyaste värld borde kanske benämnas i plural då lajv kan utspela sig i vilken värld som helst. Jag har dock bara hunnit besöka en (och har faktiskt inte tänkt besöka särskilt många andra då det tar så mycket tid). Det är mycket i lajvvärlden som fascinerar mig: den totala hängivenheten till en rollkaraktär, tiden man spelar (teatern pratar timmar, på lajv är det dagar), svårigheten att kliva ur världen igen efter lajvets slut och vänskapsbanden man knyter är några exempel. Det där med nya vänner är extra intressant. Efter tre dagar tillsammans kan man ju tro att man känner någon ganska bra. När lajvet bryts inser man att man inte ens vet vad de heter. Konstig känsla.

Min barndoms värd

155239_475197883186_8321446_n

Bäck – torpet i Småland som funnits i släkten sen sent 60-tal är platsen som jag alltid kommer att förknippa med min barndom. Hit återvänder vi varje påsk, sommar och närhelst vi får tid. Vi har firat jul här ett par gånger också. Det är varken lyxigt eller modernt, men jag älskar det, och även om det inte tillhör någon annan verklighet så känns det alltid som att kliva in i en annan värld när jag kommer dit!

Syndfull bebis

image

Jag blir sällan provocerad av sådant som står i länstidningen i Södertälje, lokaltidningar har väl inte riktigt den sortens journalistik. Den 23 augusti 2012 läser jag det här, på sidan två. Visserligen bara i förbigående, men ändå.

nu har Amanda renats från all synd hon bar på sedan födseln.

Ingen som har umgåtts med ett spädbarn kan väl rimligtvis anse att denna oskyldiga varelse bär på synd? Båda mina barn är döpta i en kristen kyrka, men inte var det för att rena dem från synd…

Tvingas till kriminalitet?

image

”Vi har inget val”, ”vi tvingas ut på vägarna”. Ett i mitt tycke vårdslöst sätt att använda ordet ”tvingas”. Jag är ingen expert på motorsport, men jag har för mig att det finns flera lagliga alternativ om man vill samlas runt sitt ”gemensamma motorintresse”. Är man trött på att kallas kriminell finns det en ganska enkel lösning. Det är faktiskt ingen som tvingar någon att rejsa på allmän väg…

En debatt jag inte kan ta

Jag har det nog för bra.

Tittade in på David Eberhards blogg, sådär som jag gör ibland. Han verkar för tillfället vara djupt indragen i någon slags feministdebatt som jag har svårt att förstå. Läs gärna hans artikel i Newsmill!

Jag studerar till förskollärare vilket lite då och då leder in på ämnet ”genus”. Jag tycker att detta är bra och viktigt, då alla människor ska bli behandlade utefter sina personligheter och inte efter vad de har mellan benen, men utöver det förstår jag inte problemet, inte i Sverige.

Uppenbarligen har jag det för bra. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig hindrad av att ha snippa. Inte vid ett enda tillfälle har jag upplevt att jag skulle haft fördelar av att ha snopp.

(Jag har förvisso blivit kallad lilla gumman och väckt lite uppmärksamhet som 24-årig ordermottagare på brädgård, men det har knappast hindrat mig. Jag har snarare känt mig stolt över att, lite oväntat, jobba bland killarna. En skämtsam jargong inkluderar alla och hade det inte varit lilla gumman hade det varit något annat. Jag svarade med lilla gubben och fick garv tillbaka, så så var det med den könsmaktsordningen.)

I det samhälle vi har idag är min uppfattning att en människas begränsningar sitter i hens egen hjärna (och i vissa fall i henoms kropp, alla kan inte bli brandmän eller ballerinor). Det bästa vi kan lära våra barn är att inte ta åt sig så förtvivlat av vad andra tänker, tycker och säger om dem och till dem. Det finns i alla fall alltid både de som håller med och de som inte gör det. Och ska du kunna förolämpa mig, då måste jag först värdesätta din åsikt!

 

Alla dessa dagar, eller Mycket snack och lite verkstad

Häromdagen, den 19/11, var det ”world day for prevention of child abuse”. Idag är det världsdagen för TV. Det påstår i alla fall min namnsdagswidget, och en snabb googling bekräftar. Äntligen min typ av dag, fira genom att titta på TV hela dagen! (OBS! Ironi!)

World day for prevention of child abuse är till för att ”Increase awareness & education about child abuse and violence toward children.” Det känns väl något viktigare än en TV-dag, men nu till min undran. Hjälper det?

Utan min smartphone och onaturliga önskan att ha koll på namnsdagarna hade jag inte haft en aning om denna dag. Det är faktiskt jättemånga dagar jag inte hade haft en aning om. Jag tror inte att jag är ensam.

FN-dagen känner jag till, det var när vi i mellanstadiet samlades i matsalen, för dagen dekorerad med utklippta fredsduvor och hemritade flaggor, och sjöng ”i natt jag drömde”. Kanelbullens dag har jag också koll på. Men hur borde vi har uppmärksammat 19/11? Demonstrerat på torget eller gått i fackeltåg i protest mot våld mot och utnyttjande av barn? Hade det hjälpt?

Eller borde vi alla ha tittat extra noga på varför barnet på gatan går sakta med nedslagna ögon?

Eller borde vi göra det varje dag?

Varför finns alla dessa dagar?

 

Att nämna problem vid namn

I skolverkets rapport Flerspråkighet i förskolan finns mycket intressant att läsa om vikten av att utveckla sitt modersmål även om det inte är svenska. Barn som har ett väl utvecklat förstaspråk kommer dels att ha lättare för sitt andraspråk än annars, dels är alla språkkunskaper en tillgång i vår värld idag, sannolikt också imorgon.

Det är bara en liiiiten detalj som stör mig i den rapporten. Är skolverket så rädd för att trampa någon på tårna att de inte vågar säga rakt ut vad de menar?

Fråga: Vad gör man om det bara finns flerspråkiga pedagoger på avdelningen?

Svar: Vår uppgift i förskolan är att stimulera barnens språkutveckling såväl på svenska som på modersmålet. Barn har rätt till att lära sig en välfungerande svenska. Om situationen är sådan på en avdelning att pedagogerna enbart är flerspråkiga kan man stimulera svenska språket genom att låta barnen lyssna på svenska från andra källor…

(Flerspråkighet i förskolan, Skolverket 2008, s. 21)

När man menar ”pedagoger som inte har svenska som modersmål”, varför kallar man dem ”flerspråkiga”? Först när jag läste frågan förstod jag den inte. Hur kan det vara ett problem att alla pedagoger kan mer än ett språk?

När man läser svaret förstår man problemet, om man har lärt sig konsten att läsa mellan raderna. Observera att jag inte lägger några värderingar i att det finns förskoleavdelningar med enbart utlandsfödda pedagoger. Jag tror att det är värdefullt på avdelningar där det finns många utlandsfödda barn. Det är så klart viktigt att de barnen får höra bra svenska och det finns det strategier för, bra!

Mitt problem kvarstår däremot:

Om inte skolverket talar så att ens en infödd begriper, hur ska då de utlandsfödda kunna förstå?