Det kanske bara är för att jag pluggar till förskollärare, men jag hör mycket om vikten av att inte förlora den nyfikenhet man hade som barn och den stora tragedi det är om det händer.
Missförstå mig inte nu, jag tycker att nyfikenhet är bra, så länge den inte leder till galna papparazzis och skvallertidningar. Men är just nyfikenheten så viktig?
Det finns så många viktiga egenskaper som barn har som är värda att bevara. Entusiasm, drivkraft, lekfullhet, fantasi, förmågan att leva i nuet, empati och närheten till de egna känslorna, för att nämna några. Så varför detta tjat om nyfikenhet?
Jag tänker att anledningen till att jag inte länge känner nyfikenhet inför färgblandning, leras hållfasthet, hur man bygger hus, hur vattnet kommer in i kranen och mycket annat helt enkelt är att jag redan vet de sakerna. Då fyller nyfikenheten inte längre någon funktion.
Där nyfikenheten slutar tar kompetensen och skaparglädjen vid. Förhoppningsvis.
Jag kan ju tillägga att jag fortfarande är nyfiken på barns utveckling och tankeprocesser, bland annat. Nyfikenheten finns, där den behövs. Men har den något egenvärde? Jag vet inte.
peacelovescience 