En debatt jag inte kan ta

Jag har det nog för bra.

Tittade in på David Eberhards blogg, sådär som jag gör ibland. Han verkar för tillfället vara djupt indragen i någon slags feministdebatt som jag har svårt att förstå. Läs gärna hans artikel i Newsmill!

Jag studerar till förskollärare vilket lite då och då leder in på ämnet ”genus”. Jag tycker att detta är bra och viktigt, då alla människor ska bli behandlade utefter sina personligheter och inte efter vad de har mellan benen, men utöver det förstår jag inte problemet, inte i Sverige.

Uppenbarligen har jag det för bra. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig hindrad av att ha snippa. Inte vid ett enda tillfälle har jag upplevt att jag skulle haft fördelar av att ha snopp.

(Jag har förvisso blivit kallad lilla gumman och väckt lite uppmärksamhet som 24-årig ordermottagare på brädgård, men det har knappast hindrat mig. Jag har snarare känt mig stolt över att, lite oväntat, jobba bland killarna. En skämtsam jargong inkluderar alla och hade det inte varit lilla gumman hade det varit något annat. Jag svarade med lilla gubben och fick garv tillbaka, så så var det med den könsmaktsordningen.)

I det samhälle vi har idag är min uppfattning att en människas begränsningar sitter i hens egen hjärna (och i vissa fall i henoms kropp, alla kan inte bli brandmän eller ballerinor). Det bästa vi kan lära våra barn är att inte ta åt sig så förtvivlat av vad andra tänker, tycker och säger om dem och till dem. Det finns i alla fall alltid både de som håller med och de som inte gör det. Och ska du kunna förolämpa mig, då måste jag först värdesätta din åsikt!

 

Instinkter vs erfarenhet

Ser ett program på Nat Geo Wild om de nordamerikanska örnarna. De har en kamera riktad in i ett örnbo så man får se helt fantastiska bilder på deras familjeliv.

Just den här familjen består av en gammal erfaren pappa och en oerfaren förstagångsmamma. Den första ungen har kläckts och den piper högt och tigger om mat. Mamman förstår inte. Det finns mat i boet, men ungen får inget och blir så utmattad av hunger att den slutar be om det. Efter en stund börjar mamman äta själv. Tack och lov kommer den erfarna hanen och ger ungen mat. Ett par dagar senare har honan lärt sig en hel del och hjälper till hon också.

Är det bara jag som ser parallellen till mig själv? Instinkter i all ära, men även djur kan behöva lära sig hur man tar hand om sina små. Erfarenhet slår biologi. Jag tycker att det är hoppfullt. Man kan lära sig det man inte har fötts med. Kan en örn så kan väl du eller jag?

Med risk för att vara tjatig

 

men varför, VARFÖR, är de här jättefina t-shirtarna för barn märkta med ”pojk”?

Jag kanske skulle ta och köpa dem till tjejen och skicka in en bild…

Könsroller på ett par restaurangdörrar

Jag vill egentligen inte lägga några värderingar i de här fina fototapeterna i dörrstorlek som man kan beställa från en stor svensk leverantör.

Jag är bara lite besviken på att en av personerna framställs som aktiv och som någon som har gjort något bra, medan den andra är en passiv person vars enda bedrift är att vara snygg.

I’m just saying…

Förebilder

Idag har jag fått en aha-upplevelse!

Jag satt och slökollade mitt twitterflöde när följande dök upp:

Jag vet inte riktigt vad som förorsakat tweetet, men plötsligt insåg jag vilket korkat dravel vi ägnar oss åt på lärarutbildningens seminarier. När vi pratar om varför så få tjejer gillar fysik och matematik får man alltid höra argumentet ”det finns så få kvinnliga förebilder”. Vilket nonsens. Varför kan inte en tjej ha en manlig förebild?

(Varför nämner man aldrig att högstadieelever har så få tonårsfysiker som förebilder? Det vore väl ännu lättare att relatera till?)

Ett exempel ur livet:

Jag pluggar till förskollärare. Min förebild inom yrket är min praktikplatshandledare. Jag hoppas att jag kommer att besitta samma engagemang, glädje, kunskap, intresse, upptäckarlust och auktoritet år efter år. Min handledare bangar inte för en diskussion, oavsett om det handlar om utvecklingsteorier eller fiskarter; det är alltid roligt att dissekera något ämne med min handledare.

Bortsett från vårat intresse för barn och deras utveckling och lärande (och en förmåga att intressera oss för lite av varje som verkar intressant) har vi nog egentligen inte så mycket gemensamt, varken fritidsintressen, ålder eller kön. Men vet ni vad? Det är helt oväsentligt i sammanhanget. Han är inte min förebild för att han är intresserad av en viss sport, är ett visst antal år gammal eller är man. Han är min förebild för att han är bra på något som jag vill bli bra på.

Så varför kan inte en tjej ha Einstein som förebild? Han är ju hur cool som helst!

Metabloggande

Jag är svårt ointresserad av Blog Awards, ändå hamnade jag på DN:s rapportering av vinnarna.

Det som ser intressant ut är kategorierna. Det finns ”årets manliga bloggare”, men inte ”årets kvinnliga”.

Det beror möjligtvis på att alla andra vinnare var kvinnor. Alla.

Nu till min undran: Är kvinnor bättre bloggare? Är kvinnors bloggar populärare? Är juryn manshatare?

Inte för att jag bryr mig. Jag läser i alla fall bara en ”stor” blogg. (Som borde ha vunnit alla kategorier. Så kan man säga.)

VM-skandal: Blake är kvinna

Vi har sett anklagelserna förut: kvinnliga löpare anklagas för att vara män. Nu har motsatsen inträffat. Dagens segrare i 100 meter för herrar är inte någon herre, utan en dam. Här är bildbeviset:

Vilken riktig karl har såna naglar?

I’m just saying.

 

(Innan någon börja oja sig över min bristande genusmedvetenhet vill jag poängtera att detta inlägg är baserat på ironisk humor.)

What goes around comes, you know, around…

I över fem år har jag klagat på att kläder, leksaker, tapeter, tandborstar, you name it, som är till för barn är hårt könskodade. Blått/svart eller rosa. Dödskallar eller fjärilar. Antingen eller. Jag har länge efterfrågat ett större könsneutralt sortiment i butikerna.

Detta har nu kommit tillbaka för att bita mig i rumpan.

Lillasyster är tre år. Hennes första favoritfärg var mörkblått (eftersom det var Storebrors). Sedan ändrade hon sig till grönt. Det som gäller nu är: ”Alla som har rosa får komma på mitt kalas.” alternativt ”Alla som har Hello Kitty får komma på mitt kalas.”

Varför är det plötsligt så svårt att hitta en rosa eltandborste, helst med Hello Kitty på?

Feminism i Nintendo-världen

Jag vet inte om jag orkar bli upprörd över att av figurerna man kan välja mellan i Mario Kart är det fler reptiler än tjejer. En enda av karaktärerna är flickor. Givetvis kör hon en rosa bil och kastar slängpussar omkring sig.

Varför kan inte tjejer vara tuffa?

Det känns lite konstigt att det bland alla figurer finns en svamp, en drake/ödla, en taggig sköldpadda… och en tjej. Som att hon bara representerar sitt kön och inget annat. Rosa och slängpussar, var det. Suck.

Men jag vet inte om jag orkar bry mig. Då bryr jag mig mer om att det är ett jätteroligt, helt meningslöst, spel, som på nolltid konkurrerat ut Kalle kunskap i storebrors värld. Rackarns.

 

Pojkfötter och flickfötter

Vi gick och handlade härom dagen. Vi passerade en stor korg med enfärgade strumpor i fempack. Jag kom på att storebror har lite dåligt med hela strumpor, så jag tog ett fempack med blå, gröna, svarta och grå strumpor, eftersom blå är hans favoritfärg.

Senare noterade jag att jag av ren tur hade lyckats köpa just pojkstrumpor. Tänk om han hade velat ha strumpor i den varma färgskalan, då hade han ju fått flickstrumpor. Det hade ju varit obekvämt, eftersom flickstrumpor har en helt annan passform för att sitta bra på flickfötter, till skillnad från pojkstrumpor som passar bäst på pojkfötter. Eller?

Vilken tur att de skriver på att strumporna är till pojkar, annars hade man ju kunnat stå där länge och grubbla på om de hade passat. Men frågan kvarstår, hade de passat lillasyster, som också älskar grönt och blått?

(Ordet ”strumpor” förekommer 10 gånger i denna bloggpost. (Exklusive bilden))