Nya utmaningar

Hej hopp!

Jag lever fortfarande!

Ja, jag vet, ni som läser det här visste nog om det, men ibland har jag inte varit riktigt säker själv under hösten.

Hösten har varit… välfylld. Jag har ägnat mig åt sista terminen på lärarprogrammet och är så när färdig förskollärare. (Jag sökte ett jobb. Jag börjar jobba i januari, dagen efter terminen har tagit slut. Jag hade rätt i juni.) Jag ägnade mig åt musikalcabareterevyn Inte bara snor. Jag avslutade min fem år långa paus från Rönninge Show Chorus. Detta ledde inte bara till en himla massa nya noter att lära sig, det ledde också till medverkan i Stjärnjul.

Det där med att blogga hanns inte riktigt med.

Jag slängde en snabb titt på förra årets nyårspost. Jag känner inte att jag riktigt uppfyllde något av det jag tänkt under året, så jag upprepar samma sak i år. Med ett tillägg. Jag ska åka till Hawaii i höst med kören och familjen följer med! Så jag tänker lära mig att snorkla!

Så här kommer de, mina strävansmål version 2013:

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill kunna tänka efter en extra stund innan jag blir arg på mina barn.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill gå och träna minst en gång i veckan, för jag vet att jag blir lugnare, piggare och mer harmonisk av det, vilket hjälper mig med föregående önskan, och nästa.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill kunna göra det jag gör ordentligt, oavsett om jag jobbar på förskolan, leker med barnen, sjunger, roar mig med vänner eller umgås med min man.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill träffa mina underbara vänner mycket oftare. Ni som känner er träffade: Jag blir jätteglad att höra ifrån er också!

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill uppdatera den här bloggen ofta, minst varannan dag vecka.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill bara blogga om intressanta, engagerande ämnen eller roliga händelser som någon faktiskt kan uppskatta att läsa.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill komma på hur jag ska få ihop de två föregående punkterna.

Inför 2013 lovar jag ingenting, men jag vill att jag och alla människor jag kan påverka ska ha det så bra det bara går, med mycket glädje, sång, skratt, värme, närhet och kärlek!

Kram på er!

/Sara

Ja just det ja! Inför 2013 lovar jag att jag ska lära mig att snorkla.

Annonser

Och nu: något annat. Ett av livets mysterier.

Före:

Efter:

Och nu till mysteriet:

Jag trivs så mycket bättre när det är välstädat runt omkring mig. Jag tycker till och med att det är rätt roligt att städa och plocka iordning grejer, när jag väl kommer igång. Så varför, varför, är det så svårt att komma igång.

Nu har jag bestämt oss för att vi, inspirerade av vännerna F, M och P, ska göra det varje kväll före läggdags. Enklare om det inte hinner bli ett helt katastrofområde innan man börjar, väl?

…inled oss icke i frestelse…

Några minuters TV-tittande på Världens strängaste föräldrar fick mig att tänka på en grej.

De stränga föräldrarna var ett kristet par i Amerikanska södern (lågoddsare) som ansåg att Jesus kom först, sen mannen, efter det kvinnan och sist barnen. Visst skulle jag kunna gå loss på att kvinnans roll i hemmet var att passa upp, men det var temat frestelser som fick igång mig idag.

Den femtonåriga tjejen som kom till familjen hade en klänning som slutade en bit ovanför knäna och en urringning som visade lite klyfta. Jag tänker inte bråka om min dotter sätter på sig en likadan när hon blir femton. Jag tyckte den såg normal ut, till och med snäll med tanke på att det var en femtonåring som hade den på sig i syfte att provocera sin mamma.

Hon blev givetvis tillsagd att byta, då familjens kvinnor skulle ha täckande, neutrala kläder. Det är nämligen fel att fresta män. Kvinnans fel. Inled oss icke i frestelse. Utsätt oss inte för prövning.

Jag tycker att Herrens Bön har fel på den punkten. Jag vill ändra bönen till: Var hos mig i min prövning! Man måste möta prövningar för att bli en stark och balanserad människa. Hur ska man annars veta vad man klarar av? Pröva mig, men stå gärna bredvid mig när jag prövar min styrka och förmåga, precis som vilken ansvarsfull förälder som helst.

För att bemöta kristendomen på deras egen mark: följ Jesus exempel. Han gick ut i öknen (kanske inte på helt eget initiativ, men ändå) och utsattes för svåra frestelser. Han stod emot dem. Han undvek dem inte, han flydde inte, han stod emot dem. Förmodligen gjorde det honom till en starkare människa.

Min egen fundering: om jag klär mig som ett tält, kommer det inte att finnas någon som undrar vad som finns där under och frestas att ta reda på det? Jag menar: hur jag än ser ut när jag går på stan finns risken att jag frestar någon. Det finns lock till alla grytor. Alltså är det inte mitt fel om min klädsel inleder någon i frestelse. Har du problem med det? Då är det ditt problem!

En debatt jag inte kan ta

Jag har det nog för bra.

Tittade in på David Eberhards blogg, sådär som jag gör ibland. Han verkar för tillfället vara djupt indragen i någon slags feministdebatt som jag har svårt att förstå. Läs gärna hans artikel i Newsmill!

Jag studerar till förskollärare vilket lite då och då leder in på ämnet ”genus”. Jag tycker att detta är bra och viktigt, då alla människor ska bli behandlade utefter sina personligheter och inte efter vad de har mellan benen, men utöver det förstår jag inte problemet, inte i Sverige.

Uppenbarligen har jag det för bra. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig hindrad av att ha snippa. Inte vid ett enda tillfälle har jag upplevt att jag skulle haft fördelar av att ha snopp.

(Jag har förvisso blivit kallad lilla gumman och väckt lite uppmärksamhet som 24-årig ordermottagare på brädgård, men det har knappast hindrat mig. Jag har snarare känt mig stolt över att, lite oväntat, jobba bland killarna. En skämtsam jargong inkluderar alla och hade det inte varit lilla gumman hade det varit något annat. Jag svarade med lilla gubben och fick garv tillbaka, så så var det med den könsmaktsordningen.)

I det samhälle vi har idag är min uppfattning att en människas begränsningar sitter i hens egen hjärna (och i vissa fall i henoms kropp, alla kan inte bli brandmän eller ballerinor). Det bästa vi kan lära våra barn är att inte ta åt sig så förtvivlat av vad andra tänker, tycker och säger om dem och till dem. Det finns i alla fall alltid både de som håller med och de som inte gör det. Och ska du kunna förolämpa mig, då måste jag först värdesätta din åsikt!