Att lämna hjärtat bakom sig

  
Idag tog jag av mig hjärtat. 

Det i Älvdalsporfyr (från Rännåsen) jag fick av min käraste för sisådär 17-18 år sedan och nästan alltid bär. Under den kommande veckan kommer det att vara så många tillfällen då privata smycken inte passar, så det känns tryggare att lämna det hemma. 

Ändå blev det så tydligt, så symboliskt. 

Jag har varit så upptagen med packning och repetitioner och paljetter och hårnät och whatnot att jag helt har bortsett från det viktigaste i mitt liv. Mina hjärtan. 

Ja, alltså, jag vet ju att jag klarar 10 dagar från familjen och jag vet att de klarar sig utan mig och jag vet att det här är stormen före lugnet, men idag insåg jag plötsligt att jag verkligen ska åka väldigt långt bort från mina hjärtan. Jag har lovat att ringa och messa och skypa så mycket jag kan. Dessutom har jag lovat att försöka blogga varje dag så att de kan läsa om vad vi gör, så kommande blogginlägg kommer förmodligen att sluta likadant: 

Till mina barn och kära make: jag älskar er!

Annonser

En felv, en fengel och ett färdigt projekt

Att bli färdig med ett projekt, helt färdig utan minsta fåll eller taklist kvar, är en fantastisk känsla. Att dessutom få ett tillfälle att peka på något och säga ”se, det här var vad det var menat för” känns ännu bättre.

Minipaviljongen är klar och har fått tjäna sitt syfte. Den 6-9 juli 2016 stod den uppe på lajvet Den Blinde Väktarens Spegel i Lazaruskampanjen och tjänade som fast punkt åt felven (rävalven) Rhevenil och hennes ängladotter Azari.

IMG_0145
Pavven (och felvöronen) på plats kvällen innan lajvet och jag hjälper tältgrannen att bygga bänkar.

Det faktum att dottern och jag förmodligen inte tillbringade mer än 15 minuter i tältet totalt under hela lajvet och att det mest fick tjäna som förråd till båge, pilar och husgeråd anser jag inte ha någon betydelse i det här fallet. Det var så häftigt att se det på plats och veta att jag gjort allt själv och lyckats. Dessutom var det faktiskt en person (av ca 600) som kopplade ihop rävsiluetten med mitt halsband!

IMG_0163
Min lilla fengel (felvängel) Azari hade det mysigare i en hög med nyslaget gräs!

Rävpavven kommer förmodligen att leva resten av sitt liv som lektält på landet (om ingen vill låna det till något annat lajv) för rent krasst var det inte värt besväret att frakta det fram och tillbaka, men jag ångrar inget. Det var ett jätteroligt projekt!

Världens bästa pappa!

Jag har förstått att det är fars dag hemma i Sverige idag.

Jag är inte hemma, för jag har lämnat över hela ansvaret för hus, hem och familj till min kära älskade Tor sedan förra fredagen och dragit iväg med kören till USA.

Jag har världens bästa man.
Mina barn har världens bästa pappa.

Vi älskar dig!

Grattis på fars dag!

20141109-092919.jpg

Och nu: något annat. Ett av livets mysterier.

Före:

Efter:

Och nu till mysteriet:

Jag trivs så mycket bättre när det är välstädat runt omkring mig. Jag tycker till och med att det är rätt roligt att städa och plocka iordning grejer, när jag väl kommer igång. Så varför, varför, är det så svårt att komma igång.

Nu har jag bestämt oss för att vi, inspirerade av vännerna F, M och P, ska göra det varje kväll före läggdags. Enklare om det inte hinner bli ett helt katastrofområde innan man börjar, väl?

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här:unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden (eller mer om man vill) är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial påunicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Instinkter vs erfarenhet

Ser ett program på Nat Geo Wild om de nordamerikanska örnarna. De har en kamera riktad in i ett örnbo så man får se helt fantastiska bilder på deras familjeliv.

Just den här familjen består av en gammal erfaren pappa och en oerfaren förstagångsmamma. Den första ungen har kläckts och den piper högt och tigger om mat. Mamman förstår inte. Det finns mat i boet, men ungen får inget och blir så utmattad av hunger att den slutar be om det. Efter en stund börjar mamman äta själv. Tack och lov kommer den erfarna hanen och ger ungen mat. Ett par dagar senare har honan lärt sig en hel del och hjälper till hon också.

Är det bara jag som ser parallellen till mig själv? Instinkter i all ära, men även djur kan behöva lära sig hur man tar hand om sina små. Erfarenhet slår biologi. Jag tycker att det är hoppfullt. Man kan lära sig det man inte har fötts med. Kan en örn så kan väl du eller jag?

Min älskling!

Min dotter, tre och ett halvt år, har på barns vis fått mig att inse hur jag brukar tilltala henne.

Hon har en ny lek som går ut på att natta någon. Det kan till exempel vara hennes favoritgosedjur, Hello Kitty (jag veeet!), eller mig hon vill natta. Det kan också vara ett gosedjur som nattar ett annat.

När hon vill leka nattningsleken säger hon: ”nu ska du vara älskling och jag mamma”. Sen när hon har nattat färdigt mig (genom att dra en filt över mig och läsa en saga, vilket hon gör genom att hämta en vuxenbok och läsa sidnumren) vill hon så klart byta roller. ”Nu ska du vara mamma och jag älskling!”

Hon ser alltså barnet, den som nattas, sig själv, som ”älskling”.

Jag är rätt nöjd med det.

Tyvärr är det inte alla barn som är älsklingar. Titta in hos exempelvis unicef och se vad du kan göra!

 

Amning och alkohol

Jag måste vara galen som stoppar handen i det här getingboet…

Ammande mammor som dricker alkohol väcker alltid starka känslor. Å ena sidan de som (med all rätt) anser att de två sakerna inte hör ihop, å andra sidan de som (med all rätt) tycker att mammor får göra som de vill, eftersom bröstmjölkens promillehalt ändå blir lägre än en Sprite.

(Jag har nu inte gett mina bebisar Sprite heller, men det hör inte hit.)

Jag vill ställa mig mitt emellan och försöka tala förstånd med båda dessa gaphalsar. (När jag är klar med det åker jag ner till gränsen mellan Israel och Palestina. Det kommer nog att gå bra!)

Å ena sidan: Nej, det är inte hela världen att dricka vin till maten när man ammar. Mjölken blir inte förstörd. Super man sig aspackad skulle nog jag tycka att man kan vänta med att amma sitt barn tills man nyktrat till (då är även mjölken garanterat alkoholfri igen).

Å andra sidan: Nej, jag tycker inte att bebisar och alkohol hör ihop. Bröstmjölken är inte mitt främsta argument. Ett argument är att en bebis ska inte sova i samma säng som någon som har druckit, eftersom den naturliga spärren att inte lägga sig på sitt barn försvinner. Själv har jag dessutom alltid känt en trygghet i att kunna köra hem till barnvakten fort, eller köra mitt barn till sjukhus om det skulle behövas.

Det är olagligt att köra bil med en viss mängd alkohol i kroppen, men det finns inga gränser för hur mycket man får ha druckit när man ska ta hand om en liten bebis, eller för den delen ett stort barn. Det är bara det egna omdömet som styr.

Lite mer omdöme, tack!

Farlig värld eller rädda föräldrar?

Först och främst:

Jag vill inte komma med några pekpinnar. Jag vill försöka se saken ur ett annat perspektiv.

Jo. Det här med curlingföräldrar och livspussel. Det är svårt att få ihop vardagen när man har minst två barn med flera fritidsaktiviteter i veckan var.  Det är det. Det är svårt att hinna skjutsa till allt.

Ofta hör man argumentet att ”ja, men man vågar ju inte låta ungarna åka buss eller tunnelbana eller gå själva, det är ju så mycket som kan hända”. (Underförstått: det springer så många rånare/våldtäktsmän lösa nuförtiden. Annat var det på min tid!) Jag tänker såklart själv i de banorna. Självklart är det läskigt att sätta sin älskade avkomma på en buss. OM det skulle hända något, OM barnet blir trakasserat/rånat/våldtaget och jag hade kunnat förhindra det med en enkel biltur, hur kommer jag att känna då?

Ja, jag vet att brottsstatistiken pekar åt fel håll, samhällsklimatet är hårdare och livet på många sätt är svårare och osäkrare än förr. Ju förr desto bättre. Men ändå.

Var mina föräldrar helt lugna första gången jag tog bussen till stan själv? Var mina föräldrars föräldrar helt lugna när deras barn åkte utomlands första gången? (Undrar hur många ungdomar som åker på språkresa själva i tre veckor som brukar bli skjutsade hemma?)

Säkert inte. Det är skitläskigt att släppa sina barn utom synhåll. Första gången min son var ute i trädgården själv (inhägnad trädgård vid liten återvändsgata, inte så många barnkidnappare som passerar här) var jag tvungen att kolla ut genom fönstret var 30:e sekund. Nu brukar jag låta barnen gå på andra sidan ett hyreshus när vi går till förskolan. Det tycker de är roligt, säkert för att de får känna att de klarar sig själva en stund. Jag tycker det är lite läskigt, men jag börjar vänja mig. Det är nog tricket, släpp lite i taget.

Släpp lite i taget. Håll inte barnen inom synhåll tills de flyttar hemifrån. Jag tror att det är att göra dem (och dig) en björntjänst. Livet är farligt, så är det, men det finns saker som är farligare än att åka buss. Ständig rädsla, t ex.