Fyra sömmar på en kväll

Så idag var dottern och jag på Lazarusdagen och fyllde på lajv-pepp. En naturlig dag att släpa ner symaskinen till vardagsrummet för det där platskrävande jobbet, alltså. 

Paviljongens väggar behövde sicksackas i över- och nederkanterna – två sömmar. Sen kom det roliga, att sy fast kreneleringen på vägduken, söm nummer tre, och att sy ihop vägg och tak, söm nummer fyra. Totalt ca två timmars jobb på 24 meter söm. 

  
Jag är så himla sugen på att springa ut i mörkret och spänna upp alltihop och se hur det ser ut, men ni vet… läggdags…

  
Nu behöver jag tältpinnar och ordna fästen för dessa. Nästa lösning att klura på!

Ensam är stark men man ska utnyttja folk!

Jag vill oftast göra saker själv, på mitt sätt. Jag vet inte varför jag har så svårt att diskutera de saker jag inte kan så bra, kanske för att jag inte vill avslöja min okunskap… En annan anledning till att planera och genomföra en sån sak som att sy ett tält själv är att det går snabbast så. Alla idéer ska genomföras nu, det är hemskt att vänta. 

Med det sagt var det lite stiltje i arbetet med tältet då nästa steg var att få toppen fixad och jag hade inget läder till förstärkningen. Vilken tur då att jag hälsade på en erfaren lajvare och hantverkare i ett helt annat ärende! Jag gick därifrån inte bara med en portugisisk citron utan även med en läderbit och några mycket användbara tips om hur den skulle kunna användas. (Åsikten att jag är lite konstig som inte ids sy ordentliga vattenflaskor men gör ett helt tält kan jag väl till viss del hålla med om.)

  
Istället för att sätta en läderförstärkning på utsidan hamnade den på insidan där den ska hålla taket skyddat från slitage av mittstolpen. På utsidan täcks alltihop av en cirkel tälttyg. Enkelt och elegant och en lösning jag inte tänkte på själv. Tack för det!

  
För övrigt funkade en fotboll väldigt bra som systöd för detta. Man är väl lösningsorienterad!

Världens bästa pappa!

Jag har förstått att det är fars dag hemma i Sverige idag.

Jag är inte hemma, för jag har lämnat över hela ansvaret för hus, hem och familj till min kära älskade Tor sedan förra fredagen och dragit iväg med kören till USA.

Jag har världens bästa man.
Mina barn har världens bästa pappa.

Vi älskar dig!

Grattis på fars dag!

Semifinal – det är inte över förrän det är över

Så, igår var det semifinal i körtävlingen. Vi startade som nummer tolv, ett alldeles utmärkt startnummer då vi dels fick lite lugn och ro på morgonen, dels kunde slappa i poolen på eftermiddagen.

Tävlingsframträdanden är alltid intressanta. Man står nästan alltid på en ny scen där man inte alls vet hur ljudet kommer att vara. Man får verkligen bara en chans. Som vår kära coach Jan Alexandersson uttryckte sig: det är inte tennis. Man får ingen andraserve. Jag står på översta raden och älskar det, men det är där förändringar i akustiken slår hårdast. Därför var jag rätt osäker på hur det gick för oss. Var det bra eller fantastiskt?

Flera timmar senare var det dags att gå och heja på Stockholm City Voices som startade sist och få höra startordningen i finalen. Finalen blev fantastiskt lottad, tycker vi. Stockholm gick till final och startar som nummer två och vi får det fantastiska nöjet att starta sist, då alla är på plats och hela arenan kokar av förväntan! Förväntan blev inte mindre då våra dirigenter bekräftade att det hade gått riktigt riktigt bra. Vi har all anledning att vara nöjda med semin och ladda för fullt till finalen!

Det där med förväntan är spännande. Det är inte för mycket sagt att många förväntar sig stordåd och ädla medaljer av oss. Efter vad jag har hört var Facebook i uppror efter vår insats i semin. Vi förväntar oss ganska mycket själva. Skillnaden är nog att det vi förväntar oss är övertoner, artisteri, underhållning och jättehöga poäng. Färgen på medaljen beror ju inte bara på vad vi gör, utan också på vad andra gör. Det kan vi inte påverka. Det är verkligen svårt att inte tänka på medaljer och placeringar i det här läget, men när vi står på scenen i finalen är det annat som gäller – att ge världens bästa publik det de förtjänar. Är det någon annan kör som gör det ännu bättre är det bara att gratulera. Vi kommer att sälja oss dyrt!

Svenska världsmästare

Sverige har fått en världsmästarkör!

Igår började årets internationella barbershoptävlingar med Harmony Classic, tävlingen för små och mellanstora körer. Sveriges representant, den lilla kören Pearls of the Sound från Helsingborg, vann, så nu har Region 32 inlett tävlingsveckan på bästa möjliga sätt.

Ett jättestort GRATTIS till våra pärlor och deras dirigent Anna Rosenberg!

Varför vi är här

Mamma, måste ni repetera varje dag?

– Tja, det kostar att ligga på topp…

Idag hade vi åter igen en fantastiskt rolig repetition, med skratt, tårar (av sinnesrörelse) och många övertoner. Det vill bli bra!

En sak är säker: hur det än går i tävlingen har vi haft en fantastisk resa till scenen! (Som vi kommer att äga, och äga stort, btw.)

Hawaii bäjbi!

VI ÄR FRAMME PÅ HAWAII!

Efter all denna tid av planering och  träning är vi äntligen här!

Jag ska inte ljuga, det var en lååång resa. Vi lämnade Södertälje 04:50 i lördags morse och satte ner landningsställen på Honolulu International 25 timmar senare. Klockan var då 17:50 lördag kväll, lokal tid.

Just nu är rummet mer väldefinierat i min verklighetsuppfattning än tiden. Jag vet var jag är, men inte riktigt när…

Dagens bild kommer från klippa bergen, under ett av de få tillfällen molnen delade sig och marken under blev synlig.

Framtiden är här nu

Jag har alltid undrat vad jag ska bli när jag blir stor.

Jag har alltid varit avundsjuk på de som vet. Vet man vad man vill är det bara att göra upp en lista och börja pricka av. Jag har aldrig vetat, pluggat och jobbat lite på måfå bara.

För några år sedan fick jag anledning att ta mig en rejäl funderare. Mitt liv hade dessutom ändrats en aning; jag hade blivit mamma till två underbara kottar som inspirerade mig till mitt nya yrkesval.

Det känns som om det var igår jag började, samtidigt känns det som en evighet och ett annat liv sedan. Nu är jag klar, nu har jag en lärarexamen för förskola och förskoleklass!

 

Även om jag saknar min vfu(praktik)-förskola väldigt mycket har jag klarat av drygt tre månader på mitt första arbete som förskollärare och det känns bättre och bättre.

Nu består ju livet av mer än jobb. Mycket mer.

Jag återvände till Rönninge Show Chorus i höstas. Det har varit mycket att lära, men nu börjar jag känna mig som en så gott som fullvärdig medlem igen. Som jag älskar denna kör, denna gemenskap och gemensamma strävan efter högre och högre mål! I helgen åker vi till Karlstad och deltar för bedömning i de nordiska mästerskapen i kvinnlig barbershopsång. En kanonuppvärmning inför världsmästerskapen på Hawaii i höst.

För att bota rastlösheten som uppstår av att inte plugga längre har jag äntligen börjat bygga en trädkoja tillsammans med barnen. Ett projekt som jag har drömt om i flera år. Nu är det på gång. Framtiden är här nu!

Och nu: något annat. Ett av livets mysterier.

Före:

Efter:

Och nu till mysteriet:

Jag trivs så mycket bättre när det är välstädat runt omkring mig. Jag tycker till och med att det är rätt roligt att städa och plocka iordning grejer, när jag väl kommer igång. Så varför, varför, är det så svårt att komma igång.

Nu har jag bestämt oss för att vi, inspirerade av vännerna F, M och P, ska göra det varje kväll före läggdags. Enklare om det inte hinner bli ett helt katastrofområde innan man börjar, väl?

Tack för förtroendet!

Ja, alltså, nu är det ju inte mig Magnus skriver om, jag har ju inte börjat jobba än. Jag har ju inte ens en examen klar. Jag kan bara hoppas att jag kan bidra till känslan av glädje och tacksamhet över förskolornas verksamhet och förskollärarnas arbete som Magnus, och säkert många fler, känner. Det är en ära att få ta hand om era barn!